Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krigaren som har svårt att håll tyst

/

Mia Lindgren är fotbollstränare för tv-aktuella Gränssprängarna, där alla spelarna har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Men hur tränar man impulsiva killar och tjejer med koncentrationssvårigheter och bristande tidsuppfattning?

Annons

– Det krävs mycket tålamod, glädje och pepp för att få dem att växa och tro på sin egen förmåga.

Vi möts på fritidsgården Treffen i Sätra. Mia Lindgren har valt en plats där hon känner sig hemma, där hon trivs.

– Jag älskar det här stället. Jag har jobbat på Treffen. Fritidsgårdar är det bästa för ungdomar, utbrister hon.

Tillsammans med Göran Djusberg har hon varit tränare för Gränssprängarna sedan 2002. De har genom stort engagemang skapat en laganda som gör att spelarna känner att de duger precis som de är. Nu har Gränssprängarna från Gävle blivit rikskändisar. Varje onsdag kväll visar SVT en dokumentär serie då vi får följa spelarna både på och utanför planen.

– Gränssprängarna betyder otroligt mycket för mig. I början kunde jag se mina barn få nya vänner, komma ut och bli mer sociala. Sebastians självförtroende har blivit starkare och han tillhör en grupp som han är stolt över att tillhöra. Att vara ledare för ett sånt här gäng är en utmaning. Jag får ge dem av min energi, styrka och glöd. Men de ger, omedvetet, så mycket mer tillbaka. Och de kräver inget i gengäld.

Hur är du som tränare?

– Jag har svårt att vara tyst för jag är så engagerad. Oftast står jag vid plankanten och vrålar. Om jag är tyst blir de fundersamma och undrar vad som är fel, säger hon med en bestämd röst som får Gävlemålet att ta ett krumsprång över det låga soffbordet.

– Göran och jag kompletterar varandra. Han är lugn och har koll på alla papper, medan jag är den impulsiva som hörs och syns mest.

Men visst tappar hon tålamodet ibland. Då är det bara att andas lugnt och komma igen.

– Du testas som människa när du ska hålla reda på 30 personer som springer omkring, är arga, ledsna och skriker. Det är viktigt att kunna möta ungdomarna på ett bra sätt. Vår uppgift som tränare är att ge dem styrka, för det är ofta något som de inte har mycket av. De är de största självkritikerna som jag träffat i mitt liv.

Alla spelarna deltar utifrån sina egna förutsättningar och då gäller det att vara lyhörd. Alla klarar till exempel inte att åka på fotbollscup, sova borta och vara ifrån sina föräldrar.

– Vi ska inspirera dem till att göra vad de vill och visa dem att de klarar mycket mer än vad de själva tror.

Mia Lindgren vet vad hon pratar om. Hon har två pojkar med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, 19-åriga Sebastian som har ADHD och 15-åriga Alexander som har Aspergers syndrom. De spelar båda i laget. Men att vara ensamstående med två barn har inte varit lätt.

– Jag har ofta känt mig ensam som förälder eftersom jag tvingats strida mot myndigheter och skola för att mina barn ska få det stöd de behöver för att kunna gå i en vanlig klass. Dessutom har jag alltid försökt bevisa för andra föräldrar att mina barn inte är speciellt annorlunda jämfört med deras.

Mia har själv en diagnos. Hon är bipolär, eller manodepressiv som det också kallas. Det innebär att man i perioder är antingen manisk eller deprimerad. När man är manisk kan man förlora omdömet och bete sig på ett sätt som skapar problem när det gäller till exempel relationer, arbete och ekonomi.

– Om det gjordes en utredning på mig i dag skulle de nog komma fram till att jag också har ADHD, säger hon och ler under den stora kepsskärmen.

– Stundtals har det varit kaos hemma. Personer med Aspergers behöver lugn och ro, vilket kan vara svårt om man har en mamma som är bipolär.

För sex år sedan när Alexander var nio år fattade Mia det svåraste beslutet i sitt liv.

– Jag gick med på frivillig placering i familjehem och lämnade ifrån mig mitt yngsta barn. Det var oerhört svårt att erkänna för sig själv att jag är så sjuk att jag inte kan ta hand om mitt barn.

Mia tystnar och fläktar med händerna framför ansiktet för att jaga bort tårarna som tränger fram. Hon ursäktar sig. Efter en kort paus tar hon ett djupt andetag och fortsätter.

– Men det är samtidigt det största som jag gjort i hela mitt liv, det räddade livet på honom. Det är synd att inte alla förstår det. Jag har ofta funderat över hur jag kan leda ett gäng funktionshindrade ungdomar, samtidigt som jag inte kan ta hand om mitt eget barn. Det är nog lättare att hjälpa andras barn. När jag tar på mig ledartröjan blir jag en exemplarisk människa.

Hon känner stor tacksamhet mot den familj som har tagit hand om Alexander. De gav honom den trygghet och stabilitet som han behövde.

– De har räddat vårt förhållande och han har utvecklats till en empatisk och förstående människa.

I dag har Mia och Alexander en bra relation. De träffas minst en helg i månaden och på alla lov. Men det har tagit tid för Mia att acceptera att hon gjorde rätt val.

– Allt föll på plats när jag träffade min nuvarande sambo Roger på en rockfestival för fem år sedan. Han är min trygghet. Barnen tycker också om honom. Jag är verkligen lyckligt lottad som har Roger, pojkarna och Gränssprängarna.

Hon verkar både lättad och förvånad över att livet tog en lycklig vändning.

Mia hoppas nu att tv-serien ska ge större förståelse för personer med funktionshinder. Det var därför som de valde att ställa upp när UR hörde av sig. Under större delen av 2011 följde ett filmteam laget på och utanför fotbollsplanen.

– Det var jobbigt, men laget tyckte att det var roligt. Vi gjorde det för deras skull. De är värda att uppmärksammas. De har aldrig fått höra att de är bra på något. Någonsin. Här får de höra att de är duktiga, att de är bäst!

Mias händer flyger i luften när hon pratar.

– Resultatet blev ett lärorikt och fantastiskt tv-program. Det betyder mycket att få höra ungdomarnas och familjernas egna berättelser. Och att även deras arga och ledsna sidor visas.

Människor med funktionshinder möts ofta av fördomar och blir inte tagna på allvar.

– Min och Görans mission i livet är att se till att folk fattar att de är som dig och mig. De klarar inte allt, men det gör å andra sidan inte jag heller.

Göran och Mia funderar på att starta en arbetsförmedling för personer med funktionshinder.

– För att de ska få riktiga jobb med riktiga löner. När man går särgymnasium får man inga betyg och de flesta får leva på bidrag resten av livet, trots att de skulle klara ett riktigt jobb. Arbetsgivare törs inte anställa någon med ett funktionshinder. De inser inte att de skulle få en anställd som är ärlig, plikttrogen och som älskar sitt jobb. En kille i laget kan allt om film, anställ honom på SF. Och en annan har ordning på precis allt. Han skulle kunna jobba som säkerhetsansvarig i riksdagen.

Hur länge tänker du fortsätta som tränare?

– Varje år efter Dalecarlia-cupen tänker jag att nu orkar jag inte mer. Jag vill aldrig mer se dem. Men det ändrar sig snabbt, de ger kärlek på sitt eget speciella sätt. Jag fortsätter nog tills jag blir 80.

Mer läsning

Annons