Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Jag drömde om att få bo på Junibacken

/

Annons

När jag var barn knarkade jag Madicken, både i bokform och på VHS. Allt med hennes liv verkade perfekt. Allt hon hade, ville jag ha. Jag ville ha hennes förklädesklänningar, frisyren med hårband, Alva, snygga grannen Abbe som bakade sockerkringlor, en Björn Granath till pappa som med ett tänt ljus i handen väckte en och sa: "Gomorron gulvippor", tapeterna, jugenddraperierna, lackade julklappar med rim, vedspis, fotogenlampor, ja till och med hennes ohängda drygo till lillasyster ville jag ha. Men framför allt ville jag ha det vackra huset på Junibacken. Rummen, miljöerna, möblerna, ljuset, allt var så fint.

När jag blev vuxen nog att köpa mig ett eget hus, slog jag och maken till på ortens värsta renoveringsobjekt. Färgen hängde i flagor, elen var gammal, huset oisolerat, en gammal vattenskada i taket, ett provisoriskt badrum och ett kök utan elspis och kylskåp. Men vi såg bakom det skavda och såg bara möjligheterna, man kunde fortfarande ana husets svunna skönhet.

När flyttlasset gick, hittade en bortglömd flyttkartong med mina gamla skolböcker, handskrivna lappar som smusslats på lektionerna från kompisar, prov (bara de som det hade gått bra på, förstås) och uppsatser. En uppsats från femman handlade om hur jag hoppades att jag skulle bo som vuxen. Huset jag beskrev var naturligtvis ett riktigt Madicken-hus; vitmålat med glasveranda, spröjsade fönster, kakelugnar, vedspis och breda trälister. Huset i uppsatsen passade också in på huset som vi hade köpt. Min barndoms drömkåk visade sig vara detsamma som när jag var vuxen. Det kändes som att jag hade uppfyllt min barndomsdröm och erövrat mitt eget Junibacken.

Läs också: På jakt efter hus och miljöer i barnböcker

Mer läsning

Annons