Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lennart har det bättre än på länge

/
  • Lennart Videll är en av 25 personer som bor på Stallgatan 4. Han hamnade i konflikt med Gavlegårdarna en gång när han skulle ta över ett hyreskontrakt, blev av med lägenheten och började bo på härbärget. Som många andra av hyresgästerna här har en bakgrund av tungt missbruk. Men enligt personalen har de flesta som flyttat in dragit ned ordentligt på sitt drickande.
  • Stallgatans tillsynsboende öppnade i oktober 2006. Föreståndare är Jane Zetterlund.

På Stallgatan 4 i Gävle bor drygt 20 personer med hemlöshet och missbruk i bagaget.
– Jag är så jäkla glad för att jag har det här. Innan var jag på härbärget, och det var ju inget vidare. Men här har jag inget att klaga på, säger 61-åriga Lennart Videll.

Annons

Många av dem som flyttat in har minskat sin alkoholkonsumtion ordentligt. Men tre har fått flytta ut, på grund av hot och våld.
Ytterdörren till det putsade huset på Nordost är låst. Där finns en vit dörrklocka, men den går inte till någon av dem som bor i huset.
Den som svarar är anställd av socialtjänsten. Han öppnar, vi är väntade. Några dagar tidigare träffade vi Lennart Videll, som bor här, och bestämde en tid för att komma upp och hälsa på.


Han har berättat det för personalen, som har godkänt besöket. Besökare måste aviseras och godkännas, det är en av Stallgatans regler. En annan är att alkohol och droger inte får komma innanför dörrarna.
– Det tycker jag är bra. Du kan förstå, om man fick ta in brännvin här, vilket kaos det skulle bli. Där-emot kan man komma hem och vara onykter, det säger de inget om bara man sköter sig, säger Lennart Videll.


I två och ett halvt år har Stallgatan 4, före detta Hotell Norrtull, fungerat som socialtjänstens tillsynsboende. Här finns 25 lägenheter som inte går till den med finast meriter eller stadig inkomst. Sju av lägenheterna är reserverade för kvinnor. Den med störst behov hamnar först i bostadskön. Många har upplevt vräkningar, hemlöshet och åtskilliga besök på socialkontoret. De flesta har någon sorts missbruk i bagaget. Alla vill inte skylta med det i tidningen. Men Lennart Videll skäms inte.
– Jag har det bättre nu än på länge. Den som klagar på det här stället är dum i huvudet. Bra rum med allt man behöver och himla trevlig personal. Jane, hon som bestämmer här, hon är rent fantastisk, säger han.
Rummet är som en normal studentlya, med pentry, badrum, ett par garderober och en liten sovalkov.

På ett skrivbord står en burk med mynt och några böcker. Tv:n är på med ljudet avstängt.
Gardiner och möbler fanns här när Lennart flyttade in. Nu vill han inte härifrån. Han gillar att tjata med personalen, men umgås inte så mycket med de andra hyresgästerna. Alla lever sina liv, här finns inga gemensamma aktiviteter eller fikarum.
– Ja, det är frukostarna då på helgen, då personalen dukar upp nere i källaren. Man får betala en femma för rena hotellfrukosten med ägg och juice och grejer. På dagarna brukar jag ta en vända på stan eller upp till Willys, jag spelar på hästar förstår du. Jag är hemma rätt mycket annars. Jag gillar att laga mat. I dag gjorde jag fläskkotletter så att det räcker till i morgon med.

När socialtjänsten startade tillsynsboendet i oktober 2006 hade det under ett par år pågått en rätt livlig debatt om hemlösheten i Gävle.
Härbärget på Brynäs, som drevs av Gävles kristna råd med bidrag från socialtjänsten, hade stängt ett halvår tidigare.
Inget värdigt boende, sade politikerna. Stallgatan skulle bli ett sätt att erbjuda ett varaktigt boende, ett eget krypin, för personer som inte självklart funkar bra en egen lägenhet med grannar och hyresavier.

I dag står en handfull personer i kö för att flytta in på Stallgatan. Men sedan starten har bara sex lägenheter blivit tomma. Tre personer har dött, medan tre har fått flytta ut på grund av våld och hot mot personalen.
– Jag kände mig orättvist behandlad kan man väl säga, så jag bad dem dra åt helvete, säger en av dem som inte fick bo kvar, som är hemlös igen.

En annan man, som vi träffar på Korskyrkans lunchservering, klagar lite på reglerna.
– Det är en sån jävla koll mot oss som bor där. Man får inte ta in kamraterna som man vill. Men ja, det är klart att det är bra också, säger han.

De flesta vi möter trivs bra.
– För mig är det en jävla skillnad. Bara att ha ett badrum där jag kan tvätta mig och raka mig. Personalen är ganska tolerant tycker jag, de har förlåtit mig några gånger. Om jag fick en egen lägenhet där jag skulle bo själv skulle det kanske funka ett halvår. Men jag klarar inte av det där med ansvar och så. Om man lever fel tillräckligt länge finns ingen väg tillbaks. Om jag får fritt fram med alkohol skulle det sluta med fritt fall utan fallskärm, säger en av dem.

Stallgatan är inget behandlingshem. De anställda har utbildning i stödjande, motiverande samtal. Men deras främsta uppgift är att hålla koll och stötta dem som bor här så att vardagen funkar.
– Det händer att någon vill ha behandling mot sitt missbruk. Då hjälper vi dem att ta de kontakter som behövs för att söka plats i öppenvårdsbehandling eller slutenvård, säger föreståndaren Jane Zetterlund.
– Många som bor här har haft väldigt mycket insatser genom livet och blivit lite behandlingsresistenta. Men man märker när de flyttar in här att de dricker mycket mindre, det är stor skillnad. Och när de dricker mindre kan de bli mer intresserade av att ta hand om annat i sitt liv, sjukvård, sysselsättning, kläder. Det blir en rätt stor kvalitetshöjning för många, säger hon.

Mer läsning

Annons