Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Man vill juinte sabbastämningen

Annons

Jag skäms inte för att utnyttja min konsumentmakt. Jag går utan tvekan tillbaka med skor som pajar efter en månad eller med en jacka där dragkedjan ger upp i förtid. Och jag tycker inte att man ska acceptera kall eller bränd mat. Men på restaurang är det inte lika självklart att säga till. Man vill ju inte vara en gnällspik.

Går jag ut med vänner för att ha trevligt eller för en mysig middag med min man vill jag inte sabba stämningen med att klaga på maten. Oftast är man ju dessutom hungrig och vill inte riskera att sitta där med knorrande mage när de andra glatt mumsar vidare.

Men inte ska man väl behöva skämmas för att man vill ha det man väntade sig? Har man betalat för något har man väl rätt att reklamera om varan (maten) inte håller måttet. Eller är vi rädda för hur personalen ska reagera?

I somras blev min man utskälld när han klagade på kaffet på en vägkrog. Det var odrickbart. Men det var inget fel på det kaffet, fick han höra av den irriterade tjejen som högst motvilligt betalade tillbaka en tia efter en stunds tjafsande.

När jag jobbade i restaurangsvängen, för 15 år sedan, hände det att folk klagade på maten. Att den var kall, att köttet var för rött eller för segt. Vissa kockar tog det bra, medan andra blev förbannade. Då var det väl mest drygt, men nu kan jag tänka att köksmästaren ibland borde ha satsat på kött av bättre kvalitet. För om många klagar kanske det lönar sig att betala lite mer, höja priset och få nöjda kunder.

Jag har accepterat kalla lammkotletter utan att säga till. Då var barnen små och det kändes som att jag ändå inte skulle få sitta still tillräckligt länge för att njuta av maten. Men jag gör inte om det. När jag hör hur Årets servitör resonerar tänker jag definitivt säga till nästa gång, så restaurangen får en chans att rätta till misstaget.

Mer läsning

Annons