Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Månen visar vägen in till hamn

/
  • 23.47. Fullmånen skapade en väg i vattnet som Ostindiefararen följde på sin väg upp mot Gävle.

Hur är livet ombord på en ostindiefarare egentligen?
Arbetarbladets reporter Nils Holmqvist mönstrade på som jungman och var med på resan från Norrtälje till Gävle. Här är hans dagbok från det knappa dygnet ombord.

Annons

Trots att jag bara är jungman känner jag mig som en kung när vi lämnar Norrtälje. Tusentals människor hurrar och jublar när vi kastar loss från kajen och glider iväg med ett dovt motorljud. Hela hamnen är fylld av fritidsbåtar som ska följa oss ut. Som en avskedshälsning sjunger hela besättningen ”Bound for south Australia”, trots att vi ska till Gävle. Innan Götheborg lämnar hamnen skjuter hon åtta skott med kanonerna. Varje laddning består av två hekto krut och det smäller så högt att jag måste hålla för öronen. Hela hamnområdet fylls med krutrök. Samtidigt rister det till i bröstet, jag vet inte om det beror på skotten eller på känslan av att vara ombord på en ostindiefarare.


Månen har gått upp. Den är full och bildar en gata i vattnet som vi följer. Vi tuffar på med motorn i maklig takt och gör omkring sex knop. Några båtar följer oss ännu, men de flesta har vänt tillbaka in mot Norrtälje. Solnedgången har varit magnifik att bevittna från däck.
Vid kommandobryggan på soldäck står skeppets kapten Peter Kaaling. Han berättar att etappen mellan Gävle och Norrtälje troligtvis ska köras helt för motor eftersom vinden är svag och vi har ett pressat tidsschema. Jag blir lite besviken men humöret vänder snabbt upp igen av den trevliga kaptenen som gillar att småprata om allt möjligt och i synnerhet gamla skepp. Han berättar bland annat om den nybyggda briggen Tre Kronor som han tycker är något alldeles extra med sina fina snickeridetaljer. Gävles egen brigg, Gerda, tycker han är lite mer av ett ”bondskepp”, men fin ändå.
Det är svårt att slita sig men till slut beslutar jag mig för att krypa till kojs.


Jag svingar mig upp i min hängkoj där jag ska tillbringa natten. Det är en hängmatta som jag själv fäst i taket med två rep. Det gäller att spänna hårt så att inte liggställningen blir för krokig. De flesta i vaktlaget jag ska sova med ligger redan och snusar.


Väckning. Det är avlösning och vaktlaget ska upp och jobba. Jag funderar en sekund på att gå upp med dem och se soluppgången över havet, men min böjda sovplats börjar precis kännas väldigt bekväm och jag bestämmer mig för att ligga kvar någon timme till.


När jag kliver upp på däck möts jag av en underbar morgon. Vi är en bit utanför Öregrund och solen skiner från en klarblå himmel. En lätt bris fläktar i ansiktet, men vi går fortfarande för motor för att hålla tidsschemat.
Besättningen på resan består av ungefär 75 personer. Av dessa är 20 utbildat sjöfolk som är med hela tiden. Resten är volontärer som byts ut med jämna mellanrum. De som är med på den här seglingen mönstrade på i Visby för 11 dagar sedan och kliver av i Gävle.


En av volontärerna är Louise Wandel, 27-årig jungman från Stockholm. Den här morgonen är hennes uppgift att vara utik. Hon står i fören och spanar efter sådant som inte syns på skeppets radar, till exempel bojar, skräp eller sälar. Om hon ser något ska hon rapportera till styrman.


Louise Wandel bestämde sig för att åka med Ostindiefararen tack vare att hon har en kompis som var med under Kinaresan. Han berättade om hur bra det var och Louise, som är mitt emellan två jobb, bestämde sig för att prova när hon ändå var ledig.
– Som liten seglade jag optimistjolle. Det är min enda tidigare erfarenhet men jag tror inte att den spelar någon roll för det här jobbet, säger hon.
Många av volontärerna är i 18-årsåldern, men det finns även vissa som är uppåt 60 år. Några är erfarna och har varit med på tidigare resor, andra är helt gröna.


Det alla har gemensamt är att de är glada och entusiastiska och verkar ha roligt ihop. Louise tycker att det är spännande att lära känna nya personer och få höra om skilda livsöden. Jobbet de får utföra ombord beskriver hon som askul, även om det många gånger är fysiskt krävande.
– Det roligaste är att klättra i riggen, men man får förstås väldigt ont i händerna av repen. Även dygnsrytmen är jobbig eftersom vårt vaktlag jobbar från fyra till åtta både morgon och kväll. Däremellan är det tänkt att man ska sova, men det blir aldrig några åtta timmar i sträck.


Hon tror dock att kroppen vänjer sig om man är ute på en längre segling. Det har pratats om en ny resa till Kina nästa år för Ostindiefararen. I så fall ska resan gå västerut via Nordamerika, genom Panamakanalen och vidare till Shanghai och världsutställningen 2010. Under den resan skulle gärna Louise finnas med på någon etapp.
– Det tror jag att alla som är ombord här skulle vilja. Det skulle bli ett fantastiskt äventyr och samtidigt skulle man bli ambassadör för Sverige, säger hon och tittar drömskt mot horisonten.


Nu gäller det att hålla sig undan om man inte vill bli våt om fötterna.


Nere i byssan har kocken Jessica Jönsson jobbat sedan klockan fem i morse. Hon har hjälp av två jungmän, så kallade backisar, med att göra i ordning allt. Den här morgonen blir det varma mackor. Det är inte helt lätt att bära upp de heta brickorna för lejdarna, som de branta trapporna kallas.
– Egentligen borde vi ha en mathiss. Det är nog bara en tidsfråga innan det händer en olycka här, säger Jessica Jönsson.


En av dagens backisar, Ewa Widén Börjesson, har faktiskt varit med om en olycka. Hon haltar betänkligt och berättar att hon ramlade när hon var uppe och klättrade i riggen. Skyddsselen räddade henne från något allvarligare, men ett av repen skar in i ljumsken och hon fick en ordentlig lårkaka.
– Det gör ganska ont, men jag ska gå mycket för att få igång blodcirkulationen. Då läker det snabbare, säger hon.


Vaktlaget som har jobbat sedan fyra i morse ska få vila och nya utvilade jungmän tar över.


Jag tar plats med jungmännen Niclas Lindgren och Susanna Skymminge som placeras som rorgängare. Ostindiefararen manövreras med två gigantiska sammankopplade rattar. De är i sin tur länkade till den gigantiska rorkulten nere i maskinrummet med hjälp av en stark tross som är tillverkad av skinnet från fjorton finska älgar. På ursprungsskeppet var samma tross tillverkad av sälskinn. Hur många sälar som gick åt vet jag inte.


Götheborg är ganska tung att manövrera. Från ett hål i taket får vi order om kursen av styrman. Eftersom skeppet är så stort och tungt kommer kursändringen långt efter att vi har vritdit på rodret. Vid riktigt hård sjö kan det krävas åtta man för att hålla i rodret, berättar Susanna.


Jag följer med Susanna Skymminge på brandronden. Nu inser jag vad kapten Peter Kaaling pratade om tidigare när han sade att Ostindiefararen egentligen är två skepp. Det ena är den genuina 1700-talsfullriggaren med de tidstypiska trädetaljerna, masterna, bommarna och seglen. Där är allt precis likadant som på den nästan 300 år äldre förlagan.


Det andra är ett hypermodernt fartyg, utrustat med två motorer, radar, GPS och elektroniska sjökort för att klara dagens säkerhetskrav. Mycket av tekniken är dock väl dold för den genuina känslans skull.
Men brandronden avslöjar allt. Då ska nämligen varenda skrymsle av skeppet granskas. Syftet är att upptäcka till exemepel läckor och bränder i tid, men det är även viktigt att se till att inga viktiga dörrar eller utrymmen är blockerade. Ronden görs varje halvtimme och när den är klar ringer man i klockan på däck för att säga att allt ser bra ut.


Några av jungmännen brottas och leker kurragömma. Andra ligger på däck och lyssnar på högläsning om äventyr till sjöss.


Kycklinggryta vid borden på kanondäck. Härligt gott för en hungrig jungman efter en lång förmiddag.


En bit efter att vi har passerat Eggegrund kommer lotsen ombord. Briggen Gerda kommer och möter och hälsar oss med ett kanonskott och tre långa signaler. Det och de uppåt 200 fritidsbåtarna i vattnet runt oss gör att vi känner oss extra välkomna.


Några av skeppets tio fungerande kanoner laddas med krut igen. Det är dags för Ostindiefararen Götheborg att skicka sin högljudda hälsning till Gävle och folkmassan som väntar för att ta emot skeppet i hamnen vid Fredriksskans.
Jag känner mig nöjd och trött, trots att jag bara varit ombord i ett dygn.


Mer läsning

Annons