Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med laser och symboler fixar Louise skolan

/
  • Louise Hagman kan inte tala verbalt på grund av en cp-skada som orsakades av syrebrist vid födseln men med hjälp av en laserpekare i pannan kan hon peka på symboler och säga precis vad hon vill.
  • Anna Lindström upprepar de ord som Louise pekar på. Men när Louise leker försöker Anna hålla avståndet, samtidigt som hon finns i närheten för att hjälpa till om det skulle behövas.
  • Flora Hallberg och Louise Hagman är kompisar och sitter bredvid varandra i klassrummet.
  • Blisskartan har Louise framför sig på bordet, den finns på väggen ute i kapprummet och när hon åker rullstol finns blisskartan på ett löstagbart bord som hon kan ta med sig.
  • Louise leker sjukhus tillsammans med Flora och Anna. När de lekt klart får Louise vänta tills Anna har plockat undan, även om de andra barnen vill dra iväg henne. Anna Lindström är hennes händer och fötter, tanken är att det ska läggas samma ansvar på Louise som på de andra barnen.
  • Linnéa Nyberg och Louise Hagman är kompisar.
  • När det ringer ut till rast stannar Louise och Anna oftast inne för att passa på att göra toalettbesök och sådant så att Louise inte missar lektionstid.
  • Louise leker sjukhus tillsammans med Flora och Anna. När de lekt klart får Louise vänta tills Anna har plockat undan, även om de andra barnen vill dra iväg henne. Anna Lindström är hennes händer och fötter, tanken är att det ska läggas samma ansvar på Louise som på de andra barnen.

Louise Hagman, sex år, föddes med en cp-skada som gör att hon varken kan tala eller gå. Men med hjälp av symboler och en laserlampa kan hon ändå kommunicera och gå i en vanlig skolklass.

Annons

Det är samling i sexåringarnas klassrum på Lillhagsskolan. Vid ett av de ovala borden sitter Louise Hagman. Framför sig har hon en så kallad blisskarta där symboler och bilder ersätter ord och begrepp. Med hjälp av symbolerna kan Louise kommunicera. Eftersom Louise har svårt att kontrollera sina handrörelser, har hon en laserpekare fäst i ett pannband för att peka på symbolerna. Intill Louise sitter specialpedagogen Anna Lindström. Hon är Louise röst i klassrummet och säger högt vad Louise pekar på.

– Anna är bra. Säger det jag vill, konstaterar Louise.

Anna Lindström var förskollärare innan hon vidareutbildade sig för några år sedan. Hon har erfarenhet av barn som använder sig av blissymboler och fick förra året börja arbeta med Louise och följde med till förskoleklassen på Lillhagsskolan i höstas.

– Pronomen, verb, adjektiv och substantiv har olika färger på kartan. Under varje symbol står det vad de betyder så andra kan läsa sig till vad hon menar, förklarar Anna.

Läraren Linda Östlund läser högt ur boken "Händiga Hanna lagar pappa". Barnen lyssnar uppmärksamt, samtidigt som de sitter och pillar och skruvar på sig som sexåringar gör. När Linda frågar eleverna vad en röntgenundersökning är, vill Louise svara. Anna läser vad Louise pekar på: "Tittar i kroppen".

– Ja, precis. Bra Louise, säger läraren.

Undervisningen har inte behövt anpassas särskilt mycket för Louises skull.

– De enda förändringar vi har gjort i klassrummet är att vi har möblerat om så att rullstolen kommer fram och vi har tagit fram blissbilder. På idrotten har vi också anpassat vissa saker, säger Linda Östlund.

– Jag var lite nervös i början men det gick över så fort jag träffade Louise, hon är social och kommunikativ. Jag tycker att det fungerar jättebra! Egentligen är det ingen skillnad på att arbeta med Louise jämfört med de andra barnen.

Alla barnen i klassen har lärt sig bliss.

– De vill kunna prata med Louise, säger Linda.

På whiteboardtavlan är dagens aktiviteter uppskrivna i kronologisk ordning med blissymboler intill. Efter morgonsamlingen får barnen "egen tid". Det är Louise favoritämne i skolan. Då får barnen själva bestämma vad de ska göra.

– Jag, Louise dödsälskar plusplus.

Men just idag väljer hon doktorsväskan och inleder en undersökning av Anna.

– Jag, Louise vill leka sjukhus.

Hon tar fram stetoskop och en leksaksspruta.

– Nej, jag vill inte ha en spruta, protesterar Anna.

– Tyst med dig! Inte en, du ska ha sju, säger Louise och skrattar förtjust.

Klasskompisen Flora Hallberg hjälper också till. Sprutor delas ut till alla som sitter inom räckhåll, även en spruträdd reporter får sig en dos.

Flora tycker att det är kul att ha Louise i klassen.

– Vi pratar ofta med varandra för jag kan bliss. Louise är snäll. Ibland får jag köra henne till matsalen.

Louise berättar att det var nervöst att börja på Lillhagsskolan.

– Jag var rädd för nya skolan och kramade min nalle hårt.

Men nu trivs hon, även om det kan vara lite tråkigt ibland.

– Det var mer lek på förskolan.

På Majgårdens förskola fick Louise lära sig att använda bliss när hon gick i femårsgruppen.

– Det var min gamla fröken Birgitta som lärde mig.

Alla ord finns inte på blisstavlan, men det gör inget för nu har Louise börjat bokstavera mer och mer. Hon kan bokstavera fetaost och salt, förklarar hon stolt.

Enligt Mats Hagman, pappa till Louise, har hon alla möjligheter att fortsätta gå i en "vanlig" skolklass.

– Sjukvården anser att hon är kapabel att studera vidare på högskola och universitet, om hon skulle vilja det.

– Men vi får se först om hon orkar med studietakten, det är svårt att veta i dag.

Familjen är tacksam över att Louise har fått ett språk tack vare bliss.

– Tidigare kunde hon bara nicka eller skaka på huvudet och titta på saker som hon menade. Hon var ofta frustrerad över att vi inte förstod och över att inte kunna säga allt som hon ville säga. Nu kan vi äntligen prata med varandra.

Mer läsning