Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Min farfar såldes på barnauktion”

/
  • 40 ÅR HAR GÅTT. 1972 spelades skivan ”Restless mind” in. 14 mars spelar Tomas låtarna live på Södra Teatern, från första spåret till det sista.
  • NYGIFTA. Tomas gifte sig med Marie Andersson 1983. Hon, liksom han, kommer från en enkel bakgrund även om hennes pappa Stikkan Andersson blev skivbolagsmiljonär.
  • LEDIN FYLLER 60 ÅR. Den snart 60-årige versionen av Tomas Ledin verkar må mycket bra. ”Varje skede har sina kvaliteter. Det är en rolig tid nu. Jag har mina föräldrar kvar. Barnen är utflugna. Jag är extremt lyckligt lottad och otroligt tillfreds. Jag gör det jag helst vill göra musikaliskt och är tacksam över att det finns andra som också gillar det.”SÖNERNA. Tomas med John och Theo efter Polarpris-ceremonin i Stockholm 2009. De är i dag 23 och 19 år gamla. John har en examen i ekonomi och Theo sysslar med musik.

På lördag fyller Tomas Ledin 60 år. Fansen hajar till. Men tänker att det spelar ingen roll. Han är för alltid den sommarfräscha snyggingen i luftig vitskjorta och slitna jeans, med gitarren över axeln och glimten i ögat.

– 60 år känns lätt surrealistiskt, medger Tomas själv.

Arbetarbladet har träffat honom för ett samtal om alltings förgänglighet och om familjen Ledins osannolika klassresa som började med att farfar Jonas såldes på barnauktion på torget i Härnösand.

Annons

Tomas Ledin i öppenhjärtig intervju: Klassresan, familjen och framtiden

När våren kommer har Tomas Ledin gjort 115 föreställningar av sin krogshow på Rondo i Göteborg, inför 100 000 besökare. På lördag kväll blir showen något alldeles extra. Tomas firar 60-årsdag på scenen och familjen och föräldrarna Folke och Margareta från Sandviken kommer att finnas på plats.

Tomas Ledin har en vänlig blick och ett tillmötesgående sätt. Han ler och skrattar ofta. Han inger ett varmt förtroende, som en älskad storebror eller den superschyssta grannkillen.

Den snart 60-årige versionen av Tomas Ledin ser kort sagt ut att må mycket bra.

– Varje skede har sina kvaliteter, säger han om 60-årsstrecket. Det är en rolig tid nu. Jag har mina föräldrar kvar. Barnen är utflugna. Jag är extremt lyckligt lottad och otroligt tillfreds. Jag gör det jag helst vill göra musikaliskt och är tacksam över att det finns andra som också gillar det.

Hur tacklar du och Marie utflugna-barn-omställningen? Står ni och tittar på varandra och undrar: ”Jaha, vad gör vi nu?”?

– Haha, inte direkt. Vårt liv har varit föränderligt hela tiden.

Du sitter inte hemma och gråter sentimentalt till gamla videofilmer på barnen?

– Neej, verkligen inte. Det känns helt främmande.

Är 60-årsdagen något som sätter igång tillbakablickar i dina tankar?

– Nej, det gjorde jag tidigare, runt 50 kanske. Då blev jag medveten om att det finns ett slut. Jag fick ett mejl häromdagen från en vän som har framskriden cancer. Det finns ingen återvändo där. Jag ska hälsa på henne i morgon.

– Man ska leva i nuet. Det är lätt att säga men svårt att göra. Men jag har blivit mer noga med mitt artisteri. Jag har alltid varit kompromisslös musikaliskt, men nu är jag extremt kompromisslös.

Familjen Ledin bodde i Rätan, mellan Ytterhogdal och Åsarna, när Tomas föddes 1952. Pappa Folke hade fått jobb som lärare och tog med familjen vidare till nästa tjänst i Hölö söder om Södertälje, innan han och Margareta slog sig ned i Sandviken för gott i början av 60-talet.

– Pappa härstammar från Ådalen och vi tillbringade somrarna där. Mamma kommer från Östergötland så Sandviken blev väl en bra plats mittemellan, säger Tomas medan han klämmer ur det sista av den flytande honungen ned i koppen med varmvatten.

Genom Djurgårdsrestaurangens fönster ser vi Östermalms burgna fasader, det som kommit att bli hemma för Tomas söner John och Theo.

Hur klassmedveten är du?

– Mycket! Den klassresa som min farfar, far och jag har gjort under 1900-talet är fantastisk. Min farfar Jonas såldes på auktion på torget i Härnösand. Man gjorde så med föräldralösa barn, bönderna fick ta dem de trodde att de hade nytta av. Min farmor Svea pantsatte sin pension för att min pappa skulle kunna utbilda sig. Jag tänkte mycket på henne när jag köpte konferenshotellet Hässelby slott för något år sedan.

John och Theo kan sin bakgrund och har tät kontakt med farfar och farmor i Sandviken.

– De har rötterna i Ådalen, Sandviken och Östergötland där min mamma var bonddotter. Marie kommer också från väldigt enkla förhållanden från början och det har varit jätteviktigt för oss att behålla fötterna på jorden. Jag vägrar låta stänga in mig för att jag bor på den adress jag gör eller har den ekonomi jag har. Jag tar tunnelbanan när det är enklast.

Din pappa fick studera, och ville förstås att du också skulle göra det?

– Ja, det var inte populärt när jag åkte till USA 1969 och ägnade mig åt musiken. Eller spelade på diskon på helgerna i stället för att plugga. Men det har de glömt. Det heter att de ”alltid har stöttat mig”, säger Tomas med ett varmt skratt.

Nåja, skolan gick bra ändå och slutade med utmärkelsen ”bästa elev” på Hammargymnasiet. Något som pappa Folke förmodligen diskvalificerades ifrån på sin tid eftersom han, enligt uppgift, sprängde en kemisal i luften. Tomas nosade i alla fall lite på det akademiska livet, det blev 40 poäng musikvetenskap i Uppsala att trösta föräldrarna med innan artistkärriären tog fart.

Tomas Ledin gjorde aldrig lumpen. Han kämpade emot systemet och fick frisedel till slut.

– Jag var extremt musikintresserad, vegetarian och pacifist, det hörde till att vilja förändra världen. Det där sitter i mig fortfarande. När jag vägrade skickades jag till kyrkoherden på samtal. Det hjälpte inte. Jag blev inkallad som skyttesoldat på I 14 i Gävle, värsta mördargörat. Men jag begärde uppskov på uppskov och något år när de hade för många att välja på skrev de ut bråkstakarna.

Det närmar sig barnbarn, vilken slags farfar vill du själv bli?

– Hm, det har jag inte funderat på alls men det kan ju vara dags, vad vet man? En kompis strålade när han berättade att han skulle få barnbarn. Det är nog en häftig grej. Men jag har inget behov av att kompensera med tid jag inte skulle ha gett mina barn. Jag har varit mycket med mina söner.

Den 60-årige Ledin har börjat anta utmaningar på ett nytt sätt.

– Förr tackade jag lite slentrianmässigt nej till en massa saker. En ny grej var att göra webb-tv med Expressen under sommarturnén 2009, en annan att åka på akustisk soloturné till Norge och Finland. Jag flög upp till Trondheim och tänkte ”Jeeesus christ, varför gör jag det här när jag inte behöver?”. Men det släppte och blev jätteroligt.

Tv-programmet ”Så mycket bättre” blev ett annat sätt att ”gå längre ut på plankan” som han uttrycker det.

– Jag avböjde till att medverka första säsongen. Men när jag såg att det blev så bra ångrade jag mig lite. Jag trodde inte att jag skulle få frågan igen så jag blev väldigt glad. Det var väldigt jobbigt, men otroligt roligt.

– Man fick nypa sig i skinnet; lunch efter lunch och middag efter middag levererades fantastiskt artisteri. Jag repade själv en månad på de andras låtar utan en tanke på hur de andra förberedde sig med mina. Det blev väldigt starkt när det väl kom.

Du sa innan att du tänkte vägra gråta i tv. Vad handlade det om?

– Det var ingen machopryl eller så. Men det står alltid i tidningarna efteråt att ”den och den grät i tv”. Det blir lätt geggigt.

Har du sett programmen?

– Bara det första. Jag gjorde fem shower i veckan på Rondo under hösten, spelade min egen musik och pratade bara om mig själv. Så jag satte mig inte och tittade på mig själv på tv när jag var ledig direkt. Men Marie tittade och meddelade att det var okej, ler Tomas.

Vinterns succéshow på Rondo i Göteborg är ytterligare en utmaning. Fem kvällar i veckan under hösten, tre i veckan under våren.

– Jag var skeptisk mot den här disciplinerade tillvaron, men jag trivs med det också. Vi förberedde och jobbade extremt noggrant med showen.

Tomas Ledin har alltid serverat en dos av sig själv när Sandviken har fått Ledin-abstinens. Genom åren har han dykt upp lite här och där och överraskat; när pappa Folke gick i pension som rektor på Murgården, på bandymatcher, olika invigningar och senast i slutet av januari i år när han gjorde ett hemligt besök på Bessemerskolan.

Musikläraren Lasse Hedström hade hittat ett gammalt hemmagjort mixerbord när esteteleverna skulle flyttas från Hammar till Bessemer.

– Jag kände igen den, det var min klasskompis Erik Sandberg som byggde den. Jag skrev låtar och han seriekopplade prylarna. Vi mixade min första platta ”Restless mind” på den.

Skivan firar 40 år i år och 14 mars spelar Tomas låtarna live från början till slut på Södra Teatern i Stockholm.

– Det mesta materialet kom till när jag var i USA 69–70. Men någon låt handlar säkert om nån tjej i Sandviken man inte fick ihop det med... Det var mina musiker som inte hade hört den som tyckte att vi skulle spela.

Kan du låtarna fortfarande?

– Nej, gud, jag har inte hört dem själv på 30 år! Jag måste repa in dem igen.

När han kom till Sandviken för att fotografera mixerbordet passade han på att träffa musikeleverna på Bessemer. De fick goda råd inför en föreställning på Restaurang Bolaget senare i år.

– Jag sa att de ska vara noggranna. Allt handlar om hur många timmar man lägger ned på jobbet. Det ska sitta i ryggmärgen när det är dags att gå upp på scenen. Jag har alltid jobbat hårt och lagt ned ”the hours”. Det går aldrig, aldrig att fuska med arbetsinsatsen.

Snart kommer Tomas Ledin hit igen, för att fira stadens och Sandviks 150-årsjubileum. Han toppade Sandvikenbornas önskelista på arrangemang.

– Det är bestämt, det blir en spelning. Men jag får inte säga när. Skulle de inte lyckas sno ihop konserten kommer jag ensam och spelar akustiskt!

Finns det något du ångrar att du inte har gjort?

– Ja, jag skulle ha flyttat till USA efter gymnasiet. Men jag kanske hade blivit en neddrogad hippie i San Fransisco då, säger Tomas med ett skratt.

Har du någon underskattad låt, som du själv älskar?

– Haha, jag tänker mer på de låtar som aldrig borde ha spelats in. Varje låt var rätt just då, men efteråt... Jag är ingen ”hitpicker”, men det tror ju folk. ”Sommaren är kort” låg i byrålådan ett helt år och kom in sist på skivan. Det var Marie som föreslog att vi skulle släppa den som singel, jag var inte alls säker.

Vad anser du om fildelning?

– Jag välkomnar lätthanterliga betaltjänster. Nerladdning utan ersättning kommer över tiden att sänka kvalitén på artisteriet och dränera hela musikindustrin på ovärderlig konstnärlig kompetens.

– För alla musikälskare är det verkligen en sorglig utveckling. Samtidigt är nätet ett makalöst redskap för att kommunicera, svindlande möjligheter uppstår. Ämnet har tyvärr behandlats på ett obegripligt förenklat sätt i media. Ska mångfalden leva måste man se mycket mer nyanserat på de nya mediernas för- och nackdelar.

Gillar du ny teknik?

– Jag är intresserad. Jag har en ibook och iphone och allt fungerar!

Har du någon favoritapp? Wordfeud?

– Nej, jag spelar inte wordfeud. Absolut inte, livet är alldeles för kort för det!

Mer läsning

Annons