Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mobbningen började redan när Melanie gick på dagis: "Rektorerna har inte brytt sig"

/
  • Det brukar alltid vara några som är aktiva i mobbningen. Men de som står vid sidan och passivt tittar på är lika medansvariga, menar Melanie Mineur.

”Prata med en vuxen eller en kompis du litar på. Jag väntade alldeles för länge.” Det rådet ger Melanie Mineur till alla barn som utsätts för mobbning. För henne började det redan på dagis.

Annons

Varför finns jag? Vad är det för fel på mig? I femman började Melanie Mineur förlora livslusten. Hon skrev ner sina tankar på gula lappar och satte upp i sin friggebod hon hade vid familjens hus. När hennes föräldrar upptäckte lapparna förstod de hur allvarligt situationen hade utvecklats till.

Hela hennes liv har präglats av ett utanförskap, från dagis, via låg- och mellanstadiet till högstadiet. Hon säger att hon alltid vågat säga vad hon tycker och att hon försökt skydda svaga och det kan ha bidragit till att hon lämnats utanför. Att hon hellre i början valde att leka med pojkar i stället för att göra flickgrejer förstärkte bilden.

– Jag märkte ganska snabbt att jag inte passade in. Det har funnits lärare som försökt hjälpa till men de har varit ganska ensamma. Rektorerna har inte brytt sig, säger hon.

Småtjafs och glåpord till en början eskalerade till slagsmål och utfrysning. I sjuan blev det riktigt illa när hennes skolböcker klottrades fulla, photoshoppade bilder lades ut på nätet och ett hatkonto öppnades i hennes namn på Instagram. Det slutade med en polisanmälan.

– Jag började stänga in mig, slutade att följa med till stan och avskärmade mig från familjen. I nian hade jag över femtio procents frånvaro och på skolavslutningen gick jag bara dit, hämtade mitt betyg och sprang ut till bilen som väntade utanför.

Hon ser skolslutet som en befrielse. En annan lättnad var att hon efter att under flera år gått i samtal hos BUP blev utredd och fick diagnoser, bland annat adhd och social fobi. Nu vet hon varför hon mår så dåligt och får medicin som hjälper.

I höst började hon på fordonsprogrammet på Borgarskolan. Här känner hon sig trygg med skolledningen och elever med samma intressen. Målet är att bli lastbilschaufför, precis som sina äldre syskon.

Hockey har under alla år varit ett andningshål. Först spelade hon med Sätras kombinerade flick- och pojklag, men nu med Sandvikens IK i nivån under riksserien. Hon rehabtränar efter att ha vurpat med sin fyrhjuling i somras och knäckt revbenen på ena sidan, men efter jul är hon på is igen.

– I hockeyn har jag fått ut min aggressivitet.

Melanie Mineur pratar öppet om de mörka sidorna i sitt liv, hon döljer inget, är rättfram och vågar berätta. När vi skiljs åt efter en timme säger hon att hon hoppas att det hon säger ska ha betydelse för andra i samma situation.

Barn som mobbas är många. En vanlig siffra är sju-åtta procent av ­både pojkar och flickor.

– Jag kom hem varje dag och grinade och det enda råd jag fick var att skita i allt. Men det enda sättet är att direkt prata med en vuxen eller en kompis man litar på. Jag väntade alldeles för länge.

Mer läsning

Annons