Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När Anna var liten hade hon leukemi

/
  • ser framåt. Sjukdomen präglade Annas liv i många år – men nu ser hon framåt. Hon har haft tur. Hon har inte bara överlevt utan också gjort det i princip helt utan skador av behandlingen.Februari 1985 berättade Anna Ekedahls föräldrar i Arbetarbladet om dotterns kamp mot cancern. Anna var då fyra år och det var fortfarande ovisst om hon skulle klara sig.

Anna Ekedahl var knappt två år när man upptäckte röda rodnader på hennes kropp.
Det visade sig vara leukemi.
Men Anna hade tur. Hon överlevde och klarade behandlingen nästan helt utan skador.

Annons

I dag är hon 28 år. Det är många år sedan hon blev friskförklarad och hon har ganska få egna minnen från den tiden.

– Jag kommer ihåg en läkare på sjukhuset som målade katter på plåstren efter att jag fått injektioner, berättar Anna.

– Sedan minns jag att jag inte fick gå ut i korridoren och leka, jag var tvungen att stanna kvar inne på rummet eftersom jag var så infektionskänslig.

Sjukdomen kom plötsligt. Det var kring Lucia 1982 som Annas mamma upptäckte röda prickar på hennes kropp. Hon fick också återkommande febertoppar och var trött och blek och på nyårsdagen var hon så dålig att de akut fick åka in till sjukhus. De kunde läkarna direkt konstatera att det var blodcancer – akut lymfatisk leukemi.

Det blev början på en lång och tuff behandling. Anna låg inne på sjukhus i perioder om upp till fem veckor och fick stora mängder cellgifter och kortison och strålbehandling mot huvudet.

– Jag tappade allt hår och svällde upp som en boll, jag var alldeles rund, säger Anna.

Hon tappade också delvis gångförmågan.

Länge var det också osäkert om hon skulle överleva och föräldrarna pendlade mellan hopp och förtvivlan. Men det visade sig att behandlingen var effektiv, cancern gick tillbaka och efter sju år blev hon friskförklarad. Men Anna har fortsatt att gå på kontroller ändå tills hon var 20.

Och trots att hon var så liten när det hände har sjukdomen ändå påverkat henne en hel del.

– Jag tror att jag ser på livet och på andra människor på ett annat sätt. Jag tar inte människor för givna och jag dömer inte folk så lätt, jag accepterar att vi alla är olika.

I tonåren kom också många jobbiga tankar. Hon var rädd för att sjukdomen skulle komma tillbaka och vad som skulle hända då. Skulle hon ha lika stor tur en gång till?

– Ett tag blev jag nästan lite hypokondrisk. Så fort jag fick ett blåmärke eller något jag inte kände igen trodde jag att sjukdomen hade kommit tillbaka.

När hon var 14 år gick hon därför med i barncancerföreningen. Det var en chans att träffa andra i samma situation.

– Visst kan man prata även med andra vänner men de förstår inte på samma sätt. Det är någon speciell slags kemi mellan oss, säger Anna.

Hon är fortfarande engagerad i föreningen, nu som ungdomsledare. Hon ordnar läger och andra träffar. Där inser hon hur lyckligt lottad hon är.

Hon tillhör en av de första generationerna barn som överlevt cancer – men många andra har gjort det med svåra skador. Speciellt de som har haft hjärntumörer.

– En del har epilepsi, är delvis förlamade eller blinda. Andra har svårt att gå, hjärtproblem eller får lätt stroke.

Själv märker hon egentligen inte av några men alls.

– Jag hade förmodligen varit lite längre än mina 156 centimeter i‑dag om det inte hade varit för behandlingen. Men det är det enda jag kan komma på, säger hon.

Mer läsning

Annons