Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu slipper Sven-Erik dialys

/
  • En fin njure från Skåne. Det är det enda Sven-Erik Hammarlund vet om organet som radikalt förändrade hans liv till det bättre. Han vet att vissa patienter tycker att det är lite otäckt att ha en död persons organ i sin kropp, men han har inte själv känt så. ”Att få det här organet var det bästa som kunde hända mig”, säger han.

För sju år sedan hängde Sven-Erik Hammarlunds liv på tre sjukhusbesök i veckan. I dag är han fri – tack vare någons beslut att donera sina organ efter sin död.

– Det är ett helt nytt liv, säger han.

Annons

Kvart över fem en lördagsmorgon ringde telefonen hemma hos svårt njursjuke Sven-Erik Hammarlund i Gävle. Då hade han redan varit två vändor på Akademiska sjukhuset i Uppsala, men fått återvända hem utan ny njure.

De gångerna hade han inte passat för njuren som blivit donerad, utan den hade i stället gått till den andra personen som kallats.

Men den här gången kändes det annorlunda. Tredje gången gillt, tänkte han och såg till att betala räkningarna innan han begav sig i väg.

– Jag kände att nu är det min tur, berättar han.

Telefonsamtalet kom i oktober 2006. Då hade Sven-Erik varit sjuk i drygt 30 år.

År 1974 var han i full färd med att klättra på karriärstegen. Han hade precis blivit befordrad inom banken han jobbade på och skulle bara skaffa ett friskintyg.

Men hans blodtryck visade sig vara alldeles för högt. Vid 28 års ålder fick han diagnosen njursvikt.

– Det var så främmande för mig så att jag inte reagerade. Jag sket fullständigt i det. De sade att det kunde bli dialys, men det var så långt fram i tiden, berättar han.

8 procents funktion

Under de följande decennierna ökade blodtrycket stadigt – liksom kreatininvärdet, vilket var ytterligare ett tecken på att njurarna fungerade allt sämre.

Vid millennieskiftet mådde Sven-Erik väldigt dåligt. Plötsligt insåg han att dialysen – som en gång låg så långt fram i tiden – stod för dörren.

– Man har dålig koncentrationsförmåga, ingen aptit och orkar ingenting. Man har en klåda över hela kroppen som kommer inifrån, från det infekterade blodet.

När Sven-Erik kom till njurkliniken på Gävle sjukhus hade han mellan 8 och 9 procents funktion på båda njurarna. Tre gånger i veckan – fyra timmar varje gång – var han tvungen att gå på dialys. Och även det tog musten ur honom.

– Man brukar jämföra ett sådant där dialyspass med ett maratonlopp, säger han.

Parallellt gjordes en transplantationsutredning för att se om han skulle klara av en transplantation och han blev godkänd.

Njure från en död person

När telefonen ringde den där lördagsmorgonen hade han stått i kö i drygt ett halvår.

Och den här gången var det hans tur.

– Operationen gick fantastiskt bra. Jag var pigg direkt... eller pigg och pigg, men förhållandevis.

Sven-Erik hade fått en så kallad nekronjure, från en död person.

– Att få det här organet var det bästa som kunde hända mig, säger han och berättar att han inte vet så mycket om donatorn.

– Det var en fin njure sade de på sjukhuset i Uppsala, och att den kom från Skåne. Mer vet jag inte.

Full av energi

För att den nya njuren inte ska stötas bort av kroppen måste han äta medicin livet ut. Men nu handlar det i stället om ett sjukhusbesök var tredje månad.

– Det upplever jag som den högsta vinsten man kan få, att jag slipper gå på dialysen – jag är fri. Och jag kan äta vad som helst, även om jag ändå är försiktig.

I dag, fem år efter operationen, är det svårt att tänka sig att Sven-Erik någonsin varit kraftlös. Han är full av energi och har gått in med stort engagemang i både den lokala njurföreningen och i Njurförbundet.

– Jag brinner för de här frågorna, för jag tycker att jag har fått så mycket av sjukvården att jag vill ge något tillbaka, säger han.

Mer läsning

Annons