Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu tackar Ale Möller för sig

/
  • Avskedskonsert.  Ale Möller är glad och tacksam för åren som husartist i Gävle konserthus, som nu är till ända. ”Det blir ett slags tack och adjö.                                           Det var speciellt att återkomma till samma publik men också det att jag har fått chansen att bjuda hit folk från hela världen. Men jag tycker det är bra, jag och mitt band skulle inte må bra av ett livstidsprojekt”, säger han.

Familjen Möller betraktades av släkten som omusikaliska. Ale Möller blev också utkastad från musiklektionen i tredje klass, eftersom lärarinnan ansåg att han saknade begåvning.

Annons

Ändå har han just gjort 16 konserter i England, har en fullbokad julturné framför sig och är enligt Stim Sveriges tredje mest framförda kompositör, före Benny Andersson.

Arbetarbladet träffar Ale Möller inför hans sista konsert som husartist på Gävle konserthus, ett uppdrag han har haft i tre år.

Men egentligen har han spelat där återkommande ända sedan konserthusets invigdes för tolv år sedan.

Han hälsar igenkännande på personalen vid hotellfrukosten på Park Inn.

– Vad fin du är i dag, säger han till servitrisen som har ett diadem med kaninöron.

När jag undrar hur många hotellnätter och resedagar det blir per år sätter den 53-årige världsmusikartisten händerna för öronen och säger ”lalalalalala”.

Det vill han helst inte tänka på. För det är en osedvanligt intensiv tid nu, och han har med råge passerat familjens överenskommelse om att resa halva året för att kunna vara hemma i Vaxholm hälften av tiden.

– Nu har det varit mer ett slag. Men det är också annorlunda, när jag är hemma är jag hemma. Jag har kompisar som åker hemifrån varje dag tidigt och ofta kommer hem när barnen har somnat. Det är för- och nackdelar med alla jobb, säger han.

Ale Möller har tre barn mellan 19 och åtta år, som alla ser ut att gå i pappas fotspår. Dottern Anna spelar fiol och står efter musikgymnasium inför valet med nästa musikutbildning. Sonen Jens, 17, dansar street och break och sladdbarnet Joel spelar cello, trummor och ”går runt och sjunger för jämnan”.

Men att Ale själv skulle bli musiker var långt ifrån självklart. I familjen Möller fanns just ingen musikalitet och han blev under skoltiden i Malmö på ett bryskt sätt påmind om detta.

– Jag blev avstängd från musiken, jag klassades som omusikalisk. Det var den gamla stammens lärarinna.

Han tänkte att han som vuxen borde söka upp lärarinnan – inte för att skälla ut henne – men för att säga att hon hade gjort något dumt. Så en dag såg han henne i centrala Malmö.

– Men när hon närmade sig fick jag sådan fruktansvärd hjärtklappning att jag sprang och gömde mig. Tio, 15 år senare var rädslan för henne ännu så stark i mig.

Men det där med musiken ordnade sig ju – som bekant – ändå. I 13-årsåldern hade Ale Möller förstått att killar med gitarr hade lättare att få tjejer. Det var hans drivkraft att lära sig spela.

– Mammas svåger visade mig några ackord, och jag märkte hur jag kunde bli helt lycklig i kroppen av de ljuden, säger han och lyser upp i ansiktet samtidigt som han tar en tugga hårdstekt bacon.

Den där lyckan och en enorm glädje upplever han fortfarande när han musicerar, vilket både medmusikanter och de som sett honom uppträda kan bekräfta.

Han är sjukt produktiv, har ständigt mängder av projekt igång och ska nästa år till exempel spela in två nya skivor (för det har han inte hunnit de senaste åren), åka till Japan, Gambia och Senegal med bandet.

Han skapar jämt. Han har handskfacket i bilen fullt av små instrument (munspel och flöjt) ifall han fastnar i en bilkö och får tråkigt. Ett annat talande exempel, och en vacker historia (av många) som han berättar under den drygt timslånga intervjun, är historien bakom en av hans låtar.

– Vi hade projekt med Kulturskolan i Gävle och åkte med dem till Bosnien. Vi hade inte råd att flyga med alla, och buss skulle ta för lång tid. Så hade Lasse Sjöberg (dåvarande kulturskolchef) kontakter med försvaret, så vi ringde dem och skulle få låna ett Herkulesplan, men bekosta soppan själva. Så vi körde in bilar, buss med utrustning och alla ungdomar med fagotter och allt och satte på oss öronskydd, för det dånade något fruktansvärt. Men sedan fick jag tråkigt och undrade ’vad ska jag göra?’, jag är ju en ganska rastlös typ, så jag tog fram ett instrument och började spela. Men jag kunde ju inte höra musiken där inne, så jag stoppade in ett fickminne där och spelade in. Det blev en låt som vi spelar nu, den heter Herkules.

Ale Möller har en tydlig förankring till Gävle. Det var här han träffade sin sambo för ungefär 30 år sedan.

– Jag var på turné och skulle övernatta och det fanns ett kollektiv nere vid järnvägen. Och där fanns en söt tjej som jag bara inte kunde glömma.

Tjejen var Lisa Gunnarsson som har släkt från Ockelbo, växte upp i Sandviken och sedan flyttade till Gävle. Och släkten finns kvar, så när Ale får besked från bilverkstaden i Sandviken att de inte kan laga hans bil förrän på måndag funderar han på att ringa svågern i Sandviken för att be om hjälp.

Jag drabbas av en lust att ringa upp Ales gamla släktingar för att höra vad de säger nu om familjen Möllers musikalitet, men besinnar mig. De har nog fått äta upp ett dussin gamla hattar vid det här laget. Och den gamla lärarinnan är knappast i livet i dag.

Undrar vad hon skulle ha sagt.

Mer läsning

Annons