Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ola Liljedahl: Jag – en gubbe i en rolig historia?

Annons

En av de första så kallade roliga historier jag hörde var det en kille i min hemby Färila som drog:

”En gubbe frågade en annan om han har hår i näsan. Ja, det hade han. Bra, sa förste gubben, för jag har i arslet så då kan vi knyta ihop.”

Jag var väl tio år och skrattade våldsamt. Förmodligen mest åt ordet arsle. Det där med hår förstod jag inte.

Då.

Nu är jag 51. Mer behöver man inte säga. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför Gud eller evolutionen gör att det plötsligt börjar växa hår i näsan. Är det evolutionen måste det finnas en logisk förklaring. Obegripligt vilken. Skydd mot kyla? Mot insekter? Mot att se attraktiv ut på krogen?

Och ligger Gud bakom fattar jag definitivt ingenting. ”Och på den sjätte dagen skapade han människan – och som bonusmaterial vilt växande näshår från femtioårsåldern.”

Ursäkta…varför då?

Ärligt talat gör det lite ont i själen att inse att man skulle kunna vara en av gubbarna den roliga historien. Gubbe! Fast det onda i själen är ändå inget mot hur fruktansvärt ont det gör att få bort hårstråna.

Alla som ryckt hårstrå ur näsan med en smyglånad pincett från fruns necessär vet vad jag pratar om. Alternativet klippa med nagelsax skapar stubb och att försöka klippa med nageltång är direkt livsfarligt. Särskilt om det är den där lite bredare varianten.

En metod jag sett i herrarnas omklädningsrum på Friskis är att peta, få tag i ett strå och sedan snurra det som en galning varv på varv tills det lossnar. Jag testade en gång och behövde inte köpa vätska mot torra kontaktlinser på en månad.

Öron- och nästrimmer, säger nu någon.

Jag vet. Jag tror på sådana. Men jag har ingen. Som man kan man nämligen inte gå och köpa en sådan, inte ens på Clas Ohlson. Man måste få en sådan i present, gärna som ett skämt. Då kan man skratta åt den, lägga undan och ta fram i smyg en gång i veckan.

Men i väntan på Fars Dag – hoppsan det är ju idag - tänker jag på Radha Kantbajpai från Indien.

Det är möjligt att han kan bli för männen vad Ebba Witt-Brattström, Susanne Brøgger och andra feminister blev för kvinnorna när de brände bh-ar och vägrade raka ben på 70-talet. Varför ska man inte bara få vara den man är, resonerade de och gråter säkert – med all rätt - över att småflickor idag har push ups innan det ens finns något att pusha up.

Om Radha Kantbajpai vägrar rycka näshår vet jag inte men han klipper inte sitt öronhår. När han var 55 år satte han världsrekord med 28 imponerande centimetrar öronhår som hängde ut som en tofs.

- Gud har varit god mot mig, var hans kommentar efter rekordet.

Ser man öron- och näshår på det sättet blir tillvaron naturligtvis enklare - för i så fall blir ju Gud bara godare för varje år som går.

(Ola Liljedahl nås på ola@ordklotet.x.se. Hans hår på huvudet minskar varje dag.)

Mer läsning

Annons