Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Öppenhet ska bli polischefens bästa vapen

/

Hon beskriver känslan för sitt nya jobb som att trä på en skön handske, en sån där som sitter perfekt, som värmer.
Att vara länspolismästare i Gävleborg är det roligast jobb Christina Forsberg har haft, säger hon bestämt.

Annons

Inte mycket är sig likt i chefsrummet Gävle sedan den 41-åriga före detta kronofogden klev in genom dörren. Fortplantar sig den förändringen i hela polishuset i Gävle skulle det innebära en mindre revolution. Hennes företrädare har varit män med långa poliskarriärer bakom sig.

Hon är kvinna, ett par decennier yngre, och – hon var inte polis!

Männen före henne har oftast verkat i det tysta, någon av dem med en uttalad policy att inte synas utåt mer än absolut nödvändigt.

Christina Forsberg vill att polisen ska synas och märkas, och tar därför själv på sig en roll i den riktningen. En bit är att synas i massmedia, hon har inget emot det. Och hon ser gärna att andra medarbetare gör detsamma, inom ramen för sina arbetsuppgifter. Hela polismyndigheten ska bli bättre på att berätta för allmänheten vad den gör.

– Vår målsättning är att medborgarna i Gävleborg ska märka att brottsligheten minskar, att det blir tryggare. Och det ska vara tydligt vilken roll polisen spelar i det, säger hon,

När vi kommer till chefsrummet för intervjun hälsar hon glatt välkommen, går en krok runt reportern, som hon har träffat förut, och hälsar först på fotografen – som efteråt är smått imponerad av det.

Christina Forsberg gör ingen hemlighet av att öppenhet är ett verktyg för henne även internt i organisationen. Det är så hon vill vinna personalens förtroende. Hon går runt och pratar med folk, äter med utryckningspoliser i lunchrummet och dimper ner på patrullernas utsättningsmöten.

– Jag slår mig ner och frågar, hur är läget? för att jag verkligen vill veta. Många verkar ovana, men säger att de uppskattar det, säger hon.

– Människor är olika, konstaterar hon. Jag är en öppen person som gillar sociala kontakter, det ger mig energi.

Med öppenhet vill hon också ta itu med den interna kritik mot dåliga chefer och arbetsförhållanden som finns i polishuset. Samma dag som en kritisk insändare publicerades i Arbetarbladet häromdagen, råkade hon ha ett möte med hälften av den personalstyrka där kritiken finns.

– Ja, det är klart. Vi pratar alltid öppet om sånt. Eller jag gör det i alla fall, lägger hon till.

Hon fick höra att några håller med, jo, problem, så där har det varit, medan andra inte känner igen sig. Andra åter har sagt henne att samma typ av kritik alltid har funnits. Likadana insändare skrevs för 20 år sedan.

– Det jag säger är att då är det väl dags att vi börjar prata om det, säger hon och undrar lite över hur det kommer sig att de kritiska väljer anonyma insändare i stället för en öppen intern debatt.

– Varken jag eller någon annan är tankeläsare, det enda sättet att lösa problem är kommunikation, och det bästa sättet är öga mot öga när man kan läsa varandras kroppsspråk och tonfall, säger hon.

– Ja, lönesättningen. Det är en fråga som intresserar många, och jag tycker att det är jätteviktigt att poliser har betalt efter det ansvar man tar och hur man utför arbetet. Men nu har vi ingen gemensam lönebild för hela Sverige, och det stökar till det lite grann. Det finns en tendens att olika polismyndigheter köper arbetskraft av varandra. Man får mer betalt för samma jobb någon annanstans. Jag har väckt frågan om varför vi har det så och om det är meningen att det ska fortsätta.

Sagt och gjort. Hon verkar mycket nöjd med beslutet. Bara en sak är konstig: Slipsen. Uniformsreglerna är en kvarleva från den tid när alla polischefer var män. Än i dag finns inget alternativ för kvinnor som känner sig obekväma i denna den manligaste av accessoarer.

– Jag frågade om det ska fortsätta så, men jag tror visst att frågan redan var väckt, säger hon.

Hon insåg från början att hennes bakgrund som ickepolis skulle väcka diskussion, och har analyserat frågan. Hon tog reda på vad som ingick i polischefsutbildningen, på den tiden det fanns en sådan.

– Mycket av det hade jag redan. Jag är jurist, är tingsmeriterad, har jobbat i rättsväsendet, och har lärt mig ledarskap.

En del av det polisiära som fattas försökte hon skaffa sig under ett par introduktionsmånader i Uppsala i höstas. Hon berättar gärna att hon har gått både batong- och pepparspraykursen och har skjutit godkänt för tjänstepistol.

– Både jag själv och rikspolischefen bedömer att jag kan klara av det här. Men det är alltid upp till bevis. Även om kunskaperna räcker, måste jag vinna trovärdigheten.

Christina Forsberg är en mycket verbal person. Hon pratar snabbt och lätt och välformulerat. Och hon har inget problem med att stå i fokus.

– Om jag ska ge dig ett bra ord kan du skriva att jag är lite av en teaterapa, säger hon och menar med det att hon inte har några problem med att stå på scenen, bildligt talat.

Fast hon har agerat på scen bokstavligt också, kan man säga, som sångerska. I kyrkan på vänners bröllop, på fester och i ett band på kronofogdemyndigheten.

– Jag funderade lite på om jag skulle sjunga på polisens julfest här i december, men jag avstod.

I år räcker pengarna inte till någon julfest... men någon gång får säkert länets poliser lyssna till chefens sång.

Mer läsning

Annons