Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Östen från andra sidan

/
  • En grubblare. Östen Eriksson är underhållaren med osviklig komisk timing och ett aldrig sinande förråd av vitsar och glada trudelutter. Men det finns också en andlig och grubblande sida av honom. ”Man måste vara mångfacetterad för att lyckas med vår genre. Utan djupa tankar och breda livserfarenheter skulle det bara bli platt och plumpt.”

I går stod Östen med Resten på Gävle Teater och värmde det frostnupna Gävle med den hälsingska livsglädje och musikaliska lekfullhet som är deras signum sedan 25 år tillbaka.

Frontfiguren Östen Eriksson får publiken att må bra med vitsar och sin lättsinniga inställning till livet.

Men det finns en annan sida av underhållaren.

En djupt filosofisk och andlig, ständigt grubblande Östen.

Annons

Det sägs att clownen gråter när han drar sig tillbaka ur strålkastarljuset i manegen. Att så gott som alla komiker har en dystrare version av sig själva som klangbotten.
Den gängse bilden av Östen Eriksson är en glad musikant, en jovialisk entertainer och snabbtänkt vitsare med en komisk timing som få.

Men det finns en annan Östen. Han funderar mycket över livets vara, något som är nödvändigt för att han ska kunna göra underhållning med mening.
– Man måste vara mångfacetterad för att lyckas med vår genre. Det måste finnas något att hämta ur. Skulle vi göra vår grej utan djupa tankar och breda livserfarenheter skulle det bara bli platt och plumpt.

Östen Eriksson är full av filosofiska funderingar. För några år sen började han läsa teologi, med sikte på att bli präst.
– Jag är troende, det kan jag säga utan omsvep, och andligt lagd sen jag var barn. Men jag har upptäckt att jag inte kan inordna mig i den institution som Svenska kyrkan är. Där finns saker vi inte är överens om. Men jag är i alla fall vigselförrättare! tillägger han med ett stort leende.

Östens tankar kring livet efter döden har glimtat fram officiellt i några föreställningar. Han har till exempel berättat om damen med det blå håret.
– Jag kände en dam som hade kolsvart permanentat hår med en blå tofs i luggen. När hon levde sa hon: ”När jag går bort ska jag peka på dig med ett inspirationsfinger!”. Två dagar efter hennes död stod jag i badrummet en dag. Då kom plötsligt en blåmes och satte sig på mitt huvud och stirrade mig stint rakt in i ögonen via spegeln. Den flög vidare och satte sig innanför ytterdörren. Den vände på huvudet och tittade mig rakt i ögonen igen. Jag öppnade dörren och den trippade ut och flög iväg, berättar Östen.

Han är väl medveten om att människor skakar på huvudet åt hans tolkning.
– Vi kan välja vad vi vill se. En del av oss har varit med om något övernaturligt. Många vill försöka förklara det på andra sätt. Som forskarna som tror att de kommit på hur universum fungerar. Nu har de slängt in faktorer som ”mörk materia” och ”mörk energi”, saker de inte vet vad det är men som behövs för att ekvationen ska gå ihop.

Några timmar efter intervjun är det tid för Måndagsklubben. Där träffar Östen ett osannolikt gäng, med ett gemensamt intresse för moraliska och etiska samtal.
– Det är en vd, en präst, en ateist och jag som träffas en gång i månaden och pratar om något ämne; girighet till exempel. Vi har stränga regler, vi börjar med fem minuter var om det som hänt oss sen sist, och så håller vi på exakt två timmar. Inget av det som sägs får lämna rummet.

Fler än de närmaste vännerna kommer att bli varse Östens mer allvarliga sida när han i april debuterar med boken ”Änglamannen”.
– Det är något helt nytt, jag har fått lära mig att bygga meningar, att skaffa mig ett eget språk, säger Östen medan han sneglar lite förväntansfullt mot sin dator på matbordet, där finns oläst väntande post från redaktören på förlaget.
– Jag kan väl säga att det är en existentiell roman om en person som för en inre dialog med någon annan. Jag förväntar mig nog att det finns folk som ifrågasätter att jag ska hålla på med sånt här.

Östen Eriksson är född till artist. Mixen av musik och komik känns given när man vet att hans pappa spelade dragspel och mamma kunde dra fräckisar så öronen krullade sig på folk.
– De fick nio barn, och när pappa fick kommentaren: ”Ni har minsann inte suttit med armarna i kors” skyndade sig mamma att inflika: ”Nej, inte med benen heller”, berättar Östen skrattande. Inte blev det sämre av att hon var frireligiös. De var lika tokiga båda två.

Och hur sticker man ut bland åtta syskon? Genom att synas och höras förstås. Redan i treårsåldern sprang han runt och frågade: ”Ska jag sjunga för dig?” vilket han gjorde utan att vänta på svar.

Östen hade ett fabriksjobb några år, i Iggesund. Men han medger att det var för pengarna.
– De som jobbade där sa redan då att musiken var mitt yrke och fabriken min hobby.

Artisten Östen Eriksson har förblivit en jordnära Enångersbo. Han är en händig karl, har byggt både ett stort hus, modell hälsingegård, och ett till synes arkitektritat uthus med carport, påstrykt med endast järnvitriol.
– Nej, husen är inte ritade. Jag bara börjar bygga. Här göt jag en platta först. Sen måttade jag ut nästa vägg, berättar Östen.

Hönsen pickar ivrigt innanför sitt stängsel, de bidrar med färska ägg på bordet varje dag. I ett hörn av trädgården tronar en stor vedeldad tunna som avvaktar det stora, traditionella julbadet. Bakom fähuset står en vacker röd traktor i skogen som hör till gården.

Östen Eriksson blev utsedd till Årets Enångersbo redan 1994. Man får väl anta att hans kaféprogram i tv hade något med saken att göra.
– Det var vår plan i början av 90-talet att synas i rutan. Vi satte ihop en krogshow som vi lämnade in till SVT, men i stället erbjöds vi ett kaféprogram. De ville förnya konceptet lite efter Ragnar Dahlberg och Per-Erik Nordqvist och budet gick till oss.

Östen och gänget fick sätta en egen prägel på programmet, ”Östen direkt”. Studion inreddes som ett sjavigt hälsingefik, med stående inslag av en man i publiken som satt och åt kräm och en elak servitris. Enånger fick så mycket tv-reklam man tålde.

Det blev succé. Första programmet ringde 1 500 personer och önskade låtar som Östen med Resten spelade direkt. På slutet var det 50 000 önskningar per program som trillade in under direktsändning.

Men inte ens en humoristisk, driftig och spontan man som Östen Eriksson klarar pressen hur länge som helst. Programserien tog slut när han gick in i väggen.
– Jag älskar direktsändning, det bästa programmet gjorde vi när en tennismatch drog över tiden och hela sändningsschemat sprack. Men jag hade mycket prestationsångest också. Jag ville läsa på så mycket jag bara kunde om gästerna och inslagen.

2002 var Östen med Resten redo för direktsändning igen. Denna gång i schlagerfestivalen.
– Snacka om att egot får det det behöver. Vi var påpassade hela tiden. Och eftersom vi kom från bonnvischan var vi helt ofarliga som konkurrenter. När en del av tjejerna som deltog vek ut sig i veckotidningarna sa vi att vi också ville det. Men ingen nappade, skrattar Östen.
– Men vi har alltid fått respekt i branschen. Norrlänningar står för något tryggt och rejält. Fast det är klart, lite har vi väl utnyttjat det också, erkänner han.

Det blir ingen mer schlagertävling, har Östen med Resten sagt. Men det visar sig i efterhand vara dikt. Till och med förbannad lögn.
– Vi har fått en rolig låt presenterad för oss. Nu vill vi stå på scenen i Globen på finalen och sjunga igen, avslöjar Östen.

Mer läsning

Annons