Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Palovaara i det blå

/
  • Sju våningar upp. Angelica Palovaara i sin ateljé på Öster.   Nu ställer hon ut på Elite Grand Hotel och som vanligt blir det många porträtt:”Det finns så många uttryck i ett ansikte, en enda muskel som spänns så är det ett nytt uttryck. Medan en cykel alltid är en cykel!”

ÖSTER Angelica Palovaara har en egen stil. Hennes konst börjar i kärleken till porträttet och lutar sig tryggt mot popkonsten. Nu ställer hon ut på Elite Grand Hotel i Gävle.

Annons

Högt bland molnen bor hon i sin ateljé, på sjunde våningen på Öster – utsikten! – och ateljén är ett av tre rum i lägenheten. Där inne råder ett kuvat kaos, en säker inspirationsplats för målaren.

– Absolut, även om jag skulle vilja ha lite högre i tak för att kunna måla större, säger hon.

Det skulle hennes distinkta popkonst hålla för. Lutade i ateljén står de nymålade som ska hängas på Elite Grand Hotel till helgen.

– Det känns skitkul att ställa ut på ett lite annorlunda ställe. Annorlunda än på galleri, till Elite kommer nog alla sorters människor. Det är lite som att sjunga i tunnelbanan!

Hon skrattar ett hest skratt och dricker ur colaflaskan. Innekatten Frank stryker kring hennes ben, men det var hundar hon började att teckna. Då ville hon bli veterinär. Som 19-åring kom hon år 2000 från Luleå för att gå Serietecknarskolan i Hofors i tre år och fortsatte sedan ett år på Konstskolan i Gävle.

– Jag tröttnade på serierna. Det tog för lång tid att sätta sig in i dem och sen kanske man ändå inte fattade poängen. Måleriet var min grej, mer direkt. En bild, en målning tar man snabbt in och du slipper engagera dig om du inte vill. Jag gillar det, jag är en otålig människa.

Därför tar en målning inte mer än tre, fyra timmar att göra. Längre än så kan hon inte engagera sig, då är magin borta.

Då måste man sätta grunderna ganska säkert?

– Det lärde jag mig i Hofors, bildkomposition och skuggning. Men blanda färg har jag lärt mig själv med böcker och träning.

När jag säger att hon har en egen stil skakar hon på huvudet, nej, det kan hon inte se, säger hon och kallar sina bilder grovhuggna – ”sån är jag som person”. Men det finns en särskild skönhet i hennes måleri, en strävhet i de säkra skärningarna och breda penseldragen vilka ändå bäddar in det finstilta, sårbara.

– Jag gillar det enkla, man ska inte krångla till det i konsten.

Minnen och drömmar kan inspirera och hon tittar mycket på annan konst, hittar idéer i reklam, film och musik. Duken kan vara en reklambild ur något gammalt modemagasin som hon modererar, ändrar ton och bakgrund i. Otaliga är de rockstjärnor som fått ett udda men ändå igenkännbart porträtt.

– Jag har alltid haft ett tema, tagit in platsen där jag ska ställa ut. På Galleri K senast så var det närheten till tidningarna, mycket brödtext i måleriet. Nu har jag släppt det och bara målat mitt, vad som faller mig in och inga måsten. Det är lite läskigt men befriande. Och det kommer ju ut vare sig jag vill det eller inte.

Varför blir det alltid ­porträtt?

– Människor är vackra! Det finns så många uttryck i ett ansikte, en enda muskel som spänns så är det ett nytt uttryck. Medan en cykel alltid är en cykel!

Hon gillar att ställa ut och responsen är viktig:

– Folk har åsikter om mina bilder. Det kan vara jobbigt, men alla har rätt till sin åsikt. Det jobbigaste är ändå om man inte tycker något.

Du jobbar som lokalvårdare på sjukhuset, men har sagt att det ”skulle vara skönt att kunna leva på sina skills”. Känner du så i dag också?

– Nja, jag tycker det är ganska skönt att ha ett jobb som är något helt annat än konsten, jag är ganska nöjd att ha den som hobby. Annars är risken att det inte skulle bli nåt alls.

Det finns en stående förfrågan från ett galleri i Berlin, berättar hon. Men först blir det Elite Grand Hotel i Gävle den 4 september till 2 oktober.

Mer läsning

Annons