Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pentti var ett flyktingbarn

/
  • Pentti Warberg blir märkbart berörd när han tänker tillbaka på sin tid som finskt krigsbarn. Han har präglats av känslan att inte känna sig riktigt hemma någonstans. Hustrun Vuokko är hans stora stöd i livet.
  • Lappen med nummer och namn som Pentti hade i ett snöre runt halsen när han skickades med tåget från Helsingfors till Sverige.
  • Bröderna Ensio och Pentti var nyklippta och klädda i nya sjömanskostymer när deras mamma skickade iväg dem till tryggheten i Sverige.
  • De första krigsåren fick mammorna vinka av barnen på stationen. Men det var så många mammor som ångrade sig och tog tillbaka sina barn. Då ändrades rutinerna så att barnen blev hämtade av lottor i stället.
  • Tågresan till Sverige tog två veckor. Barnen fick sova där det fanns plats.
  • Vuokko och Pentti utanför Ebeneserkapellet i Forsbacka, där Pentti föreläser i kväll.

Pentti Warberg kom till Sverige som finskt krigsbarn under andra världskriget. Känslan av rotlöshet har präglat honom hela livet.
– Jag kan förstå hur dagens flyktingbarn känner, att komma till ett nytt land och inte kunna sätta ord på sina rädslor och upplevelser.

Annons

Två år gammal och med en lapp i ett snöre om halsen sattes Pentti Warberg på tåget från ett sönderbombat Helsingfors i Finland till Haparanda i Sverige. Penttis treåriga storebror Ensio åkte med samma tåg. De var nyklippta och klädda i sina finaste kläder. Vagnen var full med barn som passades av beredskapslottor.

– Jag fick sova uppe på hatthyllan, den var av grovmaskigt nät, minns Pentti.

Tågresan tog två veckor. När bröderna kom till Gävle skildes de åt. Ensio hamnade hos ett barnlöst par på Gotland. Pentti blev sjuk och stannade en tid på fattigvårdsstyrelsens sjukhem i Gävle, innan han placerades hos de barnlösa fosterföräldrarna Lillianna och Evert Warberg i Österfärnebo. Året var 1944 och det skulle dröja två år innan pojkarna fick återse sina biologiska föräldrar.

Pojkarnas mamma, 22-åriga Rauha, väntade oroligt hemma i Helsingfors och ångrade att hon hade skickat iväg pojkarna. Först efter två veckor fick hon besked om att sönerna hade kommit fram och att de hade skilts åt.

– Det var inte ett lätt beslut för henne, men hon ville bara skydda oss från kriget. Vi kunde inte stanna i Helsingfors. Pappa låg ute i kriget, mamma var arbetspliktig och tvungen att arbeta. När larmet gick och bomberna föll fick hon springa med oss, ofta i famnen, till ett skyddsrum som låg 500 meter från vårt hus. Och det var ont om mat, säger Pentti eftertänksamt.

– De första veckorna i Sverige var jag helt tyst och apatisk, jag kunde ingen svenska. Första gången jag log var när deras hund slickade mig i ansiktet.

Pentti anpassade sig ganska snabbt och glömde helt bort det finska språket. Hans biologiska mamma brevväxlade med fosterföräldrarna. Hon längtade efter pojkarna men var samtidigt tacksam för att de befann sig i trygghet. Den svenska familjen ville adoptera Pentti.

– Min mamma var beredd att göra det, hon kände en enorm tacksamhetsskuld gentemot mina svenska föräldrar.

Men hans biologiska pappa motsatte sig det "Pojkarna ska hem". Efter kriget blev det ännu ett smärtsamt uppbrott för Pentti och Ensio, då fyra och fem år gamla.

– Det var jobbigt. Vi åkte fartyg från Stockholm. Jag satt hela resan och grät efter min svenska mamma. När jag fick träffa min biologiska mamma igen kände jag inte igen henne. Och jag kunde ingen finska, det blev jag tvungen att lära mig på nytt.

Läs också: stoppa-pressarna-kriget-ar-over

Ensio vägrade att släppa sin svenska mamma när de skulle ta farväl i Stockholm, men när hon lovade att vänta på honom vid kajen till dess att han kom tillbaka, gick han till slut ombord.

– Ensio kunde inte sluta tänka på henne. Han trodde att hon stod kvar varje dag och väntade på honom. En dag när vår finska mamma skulle gå och handla, packade vi våra väskor och rymde. Vi skulle tillbaka till Sverige. De hittade oss på en spårvagn i Helsingfors.

Under hela uppväxten slets Pentti mellan två kärlekar. Varje sommar åkte han till Österfärnebo och bodde hos sina fosterföräldrar.

– Mamma led av skuldkänslor resten av livet, för att hon hade lämnat bort oss. Men det var ingen i familjen som anklagade henne för det. Vi pratade igenom det här innan hon gick bort. Jag kan förstå min mamma och jag måste acceptera hennes beslut.

Efter faderns död, när Pentti var 20 år, adopterades han av sina svenska föräldrar och flyttade till Österfärnebo där han övertog familjens åkerifirma. Ensios svenska föräldrar ville adoptera Ensio, men när de nekades det fick inte Ensio återvända igen till Sverige. Han bor fortfarande kvar i Finland.

Många av de finska krigsbarnen drabbades senare i livet av depressioner och missbruksproblem. Självmordsfrekvensen är också hög, men det är inget som Pentti vill prata om.

– Det är känsligt. Rotlösheten är det värsta. Det har vi gemensamt med dagens krigsbarn. Barn har inte alltid förmågan att uttrycka sig och sätta ord på sina känslor, speciellt inte på ett främmande språk. Deras trauman kan förbli obearbetade genom hela livet. Barn har inget annat val än att anpassa sig, trots att det gör ont...

En bekant till Pentti, som också var finskt krigsbarn, begärde att få sin aska strödd i Bottniska viken, för han kunde inte avgöra var han kände sig mest hemma; I Finland eller Sverige.

Läs också: Ärren finns kvar så länge jag lever

Pentti är tacksam för att han hamnade hos en omtänksam familj.

– Min biologiska mamma sa alltid till oss att vi skulle vara snälla och tacksamma, det har jag varit och är fortfarande.

Men han kan inte låta bli att fundera över hur livet hade sett ut om han hade stannat kvar i krigets Finland.

– Vem hade jag blivit? Hade vi ens överlevt?

Pentti är försiktig. Vill inte använda för stora ord eller ta på sig en för stor betydelse. Men han är frustrerad över Finlands inställning till flyktingar.

– Finland, om något land, borde förstå och ta emot människor som flyr från krig. Under kriget sa Sverige: Finlands sak är vår. I dag borde alla säga: Världens nöd är vår nöd.

Han är ovan att berätta om sin bakgrund som krigsbarn. Men i dag, söndag, klockan 17 ordnas en temakväll med namnet Krigets barn i Ebeneserkapellet i Forsbacka. Pentti ska berätta om sina erfarenheter. Alla som vill lyssna är välkomna.

– Jag har inte gjort det tidigare, det känns lite nervöst. Syftet med den här temakvällen är att få människor att se de krigsbarn som kommer hit i dag. Jag hoppas att min berättelse kan öka förståelsen för dagens flyktingbarn.

Läs också: Koncentrationslägret i Axmar

Mer läsning

Annons