Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rapport från tröskeln till dödsriket

/
  • DRAMAT ÖVER. Det är midsommarafton                             men ändå en vanlig dag på avdelningen; tidningar, radio, bricklunch, lingondricka och ett välkommet besök från sonen Linus. Senare sill och färskpotatis. Men ingen nubbe.
  • EGNA ORD. Arbetarbladets Kennet Lutti skriver i dag om de dramatiska veckorna när han kämpade mot döden. En livväst, en sele med elektroder runt överkroppen och ett stort batteri som kan tala, övervakar nu hjärtat, dygnet runt.
  • VÅRDPAKET. Slangar överallt, för dropp, hjärtat, andningen, mat, mediciner. Ett vårdpaket, i goda händer.
  • Det som hände under de dramatiska dygnen dokumenterades av personalen.
  • VÅRDPAKET. Slangar överallt, för dropp, hjärtat, andningen, mat, mediciner. Ett vårdpaket, i goda händer.
  • droppar. Lite vatten för den törstige som inte kan dricka själv. En blöt tuss ger några droppar.

Någon månad efter pensioneringen dog jag. Rätt onödigt. Döden störde mina planer, för all del preliminära, om rask och nyttig motion, grundligt städande och pysslande, sökande efter kantareller och några utflykter till civilisationens ursprung.

Annons

I stället placerades jag i respirator, omgiven av Akademiska sjukhusets allra skickligaste läkare och vårdpersonal. När hjärtat stannade, två gånger, fick jag en elektrisk injektion och sedan, bara ett steg från evigheten, grep en rask läkare in och gav mig en hårdhänt återupplivning. Några veckor senare är jag ännu öm i bröstbenet.

Jag hämtade mig raskt och väntar nu på en defilibrator. Den läggs in under vänster nyckelben och håller mig sedan vid liv till 85, minst.

Men först cellgifter och kanske livslångt medicinerande, nästan ett dussin piller om dagen för att hålla hjärtat i ordning. En livväst, en sele med elektroder runt överkroppen och ett stort batteri som kan tala, övervakar hjärtat, dygnet runt.

Varje fredag sänder jag EKG till Akademiska, med en telefonuppkoppling över Tyskland. Alla prover, från respiratorn och framåt, är okej.

Men Churg-Strauss syndrom tog nästan livet av mig. En dödlig sjukdom, eller syndrom, jag aldrig hört talas om. Den sänkte mig redan för två år sedan, men läkarna i Gävle kom fram till att jag fått astma.

I våras hann Churg-Strauss i kapp mig och placerade mig liggande i soffan, oförmögen att ta mig ens till kylskåpet; en förlamande trötthet, äckel inför de mest läckra rätter och drycker. När jag mättes och vägdes på sjukhuset några veckor senare hade 16 kilo försvunnit.

Vad hände? Varför jag?

En tid på vårdcentralen i Skutskär förde mig vidare, samma dag, till en överenskommen kontroll på lungkliniken i Gävle. Nu var lungorna i fint skick, men hjärtat? Orytmiskt, fel takt. Jag fick se och lyssna; slafs-slafs-slafs och en grå klump.

Jag sändes till en hjärtläkare som famlade efter en diagnos. Efter många års hårt arbete med alla slags hjärtan stod hon inför ett mysterium. Hon beordrade fram en ambulans som tog mig till Akademiska.

Där sjönk jag djupare och djupare, det såg illa ut. Nedsövning, respirator, hård medicinering. Läkare förde allvarliga och öppenhjärtiga samtal med barn och sambo; var beredda på det värsta. Och det kan gå snabbt. Vi har satt in alla resurser, tillstöter något kan vi inte göra så mycket mer.

En läkare, berättade han senare, slog vad med sina kolleger; Kennet klarar inte det här.

Sedan en alternativ förklaring: Din starka grundfysik räddade dig. Stark fysik? Jag som inte tränat hårt på flera år.

Men cykling och strövande i svampskog byggde den kropp som överlevde.

I nio dygn låg jag nedsövd, gavs 41 elektriska stötar för att återföra hjärtat till rätt rytm, och fick två hjärtstillestånd. Hjärtat var så illa skadat att läkarna diskuterade ett mekaniskt hjärta, eller en transplantation. Men det där hörde jag aldrig, och kanske lika bra det.

En dröm från strax utanför pärle-porten.

Jag tittade in, genom blomsterprydda valv. Ett Elsa Beskow-landskap, de härligaste blommor som täcken över små kullar, gångstigar fyllda av vitklädda, leende, blomsterhöljda människor, böljande ängar mot horisonten, solsken, varmt.

Och så all glädje. Välkommen, var inte rädd. Stig in.

En annan dröm; mer konkret. Jag läser Arbetarbladet, en stort uppslagen nyhet i topp, höga versaler:

KENNET LUTTI DÖD

Men jag minns ingen bild. Det är jag väl värd.

Den underbara, men skamligt lågavlönade personalen förde dagbok och tog bilder när jag låg nedsövd. Ingen vacker syn. Men ett minne för livet, med kommentarer från de som vårdade.

När jag väcktes fick jag glädjande besked, Maud Olofsson avgår. En bra start på det nya livet. Mina närmaste beordrade mig att friskna till.

Några veckors vård, med hjärtpump, ”Impella” och trådar rakt in i hjärtat. Sträckt vänsterben (för att inte böja trådarna från ljumsken till hjärtat) vecklades ut till en påfrestande väntan på vardag och vardagligheter.

Men där låg jag på rygg, hjälplös, matad, tvättad, vårdad, uttråkad. Maten glider genom kroppen. Blöjbyte upp till åtta gånger samma dag. Sköterskorna viftade bort min generade blygsel; det här gör vi hundra gånger om dan, hur många blir det på ett, tio eller 20 år? Sedan fick jag ett bäcken.

Efter sju veckor, och över midsommar, fick jag stiga upp, men kunde inte gå.

Inga muskler kvar. Gåträning runt avdelningen, 10x70 meter och, en ljuvlig dag, utskrivning.

Varför överlevde jag? Fysiken, eller ickerökandet? Jag har ett alternativ; nyfikenhet. Kanske en yrkesskada. En för bra grej att släppa, det här kan ju bli god, kanske dramatisk journalistik. En rapport från dödsrikets tröskel! En dröm för en reporter. Återuppstånden. Kan inte bli bättre.

Jag förstår nog inte allvaret, men barnen tittar på mig: Pappa, det var så här nära. En millimeter mellan tummen och pekfingret. Se nu upp för en mental backlash!

Äh, dödsångest är inget för mig. Har inte tid. Men nu lyssnar jag noga på mitt hjärta.

Och jag tränar i svampskogen. Det är ett gott år i år.

 

Mer läsning

Annons