Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rikard Wolff kan hantera sin svartsjuka

/
  • VÄRD ATT ÄLSKA. Rikard Wolff blev den som tog kontrollen själv när han var 15 år. Han skapade sin egen styrka. Men kontrollbehovet är samtidigt hans svaghet. ”Jag har jättesvårt att ge mig hän i förtroende till andra. Men jag tror att jag är värd att bli älskad”. Om jag får dåliga recensioner kan jag bli förbannad men det är väldigt övergående. Jag tänker ”jaja, alla kan inte älska alla”. Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix

I höst är han aktuell med den självbiografiska boken ”Rikitikitavi” och konsertturnén ”Falling in love again”. 12 november uppträder han på Gävle teater.

Annons

Ute i trapphuset står flyttlådor staplade på varandra. De är draperade med ett vinrött sammetsskynke och en lapp: ”Allergisanering. Flyttas inom ett par veckor. /R”. Jag hinner knappt nudda dörrklockan innan dörren flyger upp och en yrvaken kalufs sticker ut huvudet.
– Förlåt, jag är lite försenad. Kom in och slå er ned!

Rikard Wolff är klädd i en svart morgonrock. Kvällen innan körde han sin föreställning på Operan i Stockholm. Han har fortfarande glitterstänk kvar på kinderna. Han försvinner snabbt in i badrummet.

Rikard Wolff bor på Södermalm med storslagen utsikt över hela Riddarfjärden. I vardagsrummet tronar en blanksvart flygel. Väggarna är täckta av böcker och skivor och ett porträtt av Edith Piaf.

När han några minuter senare kommer tillbaka har han tagit på sig en svart munkjacka, raggsockor och ett par svarta prasselbyxor.

– Flygeln köpte jag när det tog slut med min sambo. Att jag inte har köpt en flygel tidigare. Alla borde ha en! Det förhöjer tillvaron och blir en naturlig samlingsplats på alla fester, säger han och skrattar.

Våren 2010 var svår för Rikard Wolff. Han separerade från sin pojkvän, drabbades av lungemfysem, astma och så småningom hepatit. Det var mitt i en hektisk period med både inspelningarna av ”Änglagård 3” och repetitionerna av föreställningen om Maria Callas på Stockholms Stadsteater. Rikard Wolff låg på sjukhus vid upprepade tillfällen och premiären fick flyttas fram i tre månader.

Hur mår du nu?

– Jag mår bra. Men det har varit mycket allvarligt. Lungemfysem en ärftlig sjukdom och den är kronisk så den blir jag aldrig av med. Däremot har jag fått justera mitt liv. Till att börja med inga sena nätter, inga cigaretter och ingen sprit. Jag måste äta på regelbundna tider och göra allt sånt där som är tråkigt. Sedan håller jag på att dammsanera här hemma och ska sätta upp glasdörrar för alla bokhyllor.

Vad är svårast att avstå ifrån?

– Egentligen ingenting när man måste för att överleva. Jag har levt slarvigt i 30 år och nu kan jag inte göra det längre. Jag är dessutom förälder till en sexåring så jag har en ytterst fundamental anledning att skaffa mig ett långt liv.

Den långa sjukhusvistelsen gav honom tid att skriva självbiografin ”Rikitikitavi – en folkhemsberättelse”, om hans uppväxt. Pappan förlorade delar av sin familj i koncentrationslägren under andra världskriget. Rikard Wolffs farmor bodde i Sverige och kämpade för att få ut släktingar ur Tyskland men misslyckades.

– Kriget färgade min familj. Det fanns en märklig melankoli och sorg i vår familj, något som vi sällan pratade om. Pappa var ofta deprimerad. Jag blev en katalysator för allas oro.

Rikard Wolff var ett ängsligt barn. Intelligent och brådmoget men med en panikångest som periodvis var så stark att han inte kunde gå i skolan. Under flera år gick Rikard omkring och trodde i hemlighet att han hade fått en dödlig sjukdom.

– Jag var rädd för kriget, sjukdomar och döden. Det var inte förrän jag blev 15 som jag blev lugn, då uppsökte jag själv en läkare i hemlighet och fick veta att jag inte alls var döende. Efter det kunde jag aldrig mer lägga mitt liv i mina föräldrars händer.

Kändes det viktigt att skriva den boken just nu?

– Boken har jag jobbat med i 20 år. Pappas dagböcker fick mig att börja skriva, jag fick dem när han dog 1992. Men jag kunde inte publicera så länge mamma var i livet. Och för att kunna skriva boken var det nödvändigt att jag blev förälder, då byter man perspektiv och synen på ens egna föräldrar förändras radikalt. Det är smärtsamt att inse att man kommer att göra fel. Jag kunde inte förstå det när jag fortfarande var arg och skulle göra upp.

Har du försonats med din mamma?

– Jag var rasande på henne, men vi försonades för många år sedan. Försoning är det enda sättet för en människa att överleva. Våra liv är så korta, vi kan inte uppfylla dem med hat. Hon dog i våras. Jag saknar henne och den dagliga kontakten.

Hur är du själv som förälder?

– Jag är en tråkig pappa. Jag lagar mat, tvättar, städar och försöker få allt att fungera. Innan man får barn är man en fantom av kreativitet, men i praktiken fungerar det inte. Jag njuter storligen av att vara pappa.

Var det ett självklart val att du skulle bli pappa?

– Inte alls. Det var min vän Stina Gardell som frågade om jag ville bli pappa till hennes barn. Hon närmade sig 40 och ville gärna ha ett barn. Jag funderade länge innan jag kom fram till att det var rätt beslut. Vi har delad vårdnad och försöker anpassa våra scheman så gott det går. Min mamma blev enormt glad över att bli farmor, det trodde hon aldrig

I boken berättar du om din svartsjuka och när du misshandlade din första kille, har du lärt dig att hantera din svartsjuka?

– Ja, på så sätt att jag inte längre slår någon. När rädslan att bli övergiven kommer, försöker jag vara vuxen och koka te i stället. Men jag är fortfarande svartsjuk. Det här med att det skulle vara fult att vara svartsjuk, förstår jag inte. Vill man ha en människa ska man visa det.

Hänger boken ihop med föreställningen?

– Föreställningen ”Falling in love again” är en musikalisk vandring i samma landskap. Den följer inte boken till punkt och pricka, men jag rör vid samma frågor och associerar musikaliskt. Man måste inte ha läst boken för att se föreställningen, den har samma folkhemsberättelse i botten, saker som roat och förskräckt, sorger och glädjeämnen.

Falling in love, är du förälskad?

– Jag är nästan alltid förälskad. Och är jag inte det ser jag till att bli det. Jag närs av förälskelse. Livet blir så mycket roligare då.

Varför har Edith Piaf och Maria Callas, båda sorgsna, trasiga men begåvade artister, blivit dina hjältar?

– Ett avsnitt i föreställningen handlar just om det. Jag valde de här sorgedamerna under ett ögonblick i livet när jag var fruktansvärt ledsen. De beskrev livet och smärtan, det hjälpte och tröstade mig. Det var ingen slump att jag som tolvåring utsåg en gammal reumatisk, förkrympt morfinist som stod på dödens rand och vrålade till min idol i ett optimistiskt 70-tals-Sverige. Callas kom in några år senare. Det finns en slags kamp hos de här kvinnorna som jag identifierar mig mycket med. De slåss för sin överlevnad och segrar mot alla odds. Sedan vet man inte om det är någon seger eftersom de går under. Men det finns en triumf hos dem som är stark. Callas är sorgligare än Piaf. Piaf var i alla fall en glad människa, men hon åt för mycket av livet. Det gjorde inte Callas. Hon var fast i en omöjlig konflikt av prestation och kärlekslöshet.

Du verkar också ställa höga krav på dig själv, du gick ut skolan med högsta betyg i alla ämnen?

– Jag kan tyckas hård mot mig själv, men jag ställer även höga krav på andra. En del kan nog tycka att jag är svår att jobba med. Det ska vara perfekt. Jag vill alltid vara på mitt yttersta och är på så sätt oförsonlig med mig själv. Man ska aldrig nöja sig.

Du blev folklig i rollen som särlingen Zac i ”Änglagård”, hur förändrades ditt liv?

– Det förändrades från grunden. Personligen var det en slags barnslig triumf för det bekräftade ett barns fantasi om att jag skulle vara världens medelpunkt. Och plötsligt fick jag den uppmärksamheten och då tyckte jag väl att allt var som det borde vara. Konkret har jag fått arbeta med nästan vad jag än bett om sedan dess. Jag har fått spela in skivor, filmer och teater i nästan obegränsad omfattning. Och jag har fått skriva en tjock bok, säger han och ler så där wolffskt.

Hade det inte varit möjligt annars?

– Tveksamt. Den kommersiella möjligheten och erbjudandena fick jag tack vare Änglagård, men sedan har jag fått visa att jag varit värd det.

Du är populär bland kvinnor, vad tror du att det beror på?

– Jag tror att det är så enkelt som att jag är en kille som talar öppet om känslor. Att jag är homosexuell lägger de åt sidan. Min publik består till 75 procent av kvinnor.

Känner många barn igen din röst som Scar från Lejonkungen?

– Otroligt många. De vill att jag ska säga: ”Det var jag som dödade Mufasa”. Jag har säkert pratat in just den meningen på tusentals mobiltelefoner.

– När jag fick manuset till Lejonkungen, tänkte jag wow, Disney goes Shakespeare. Det är en bra historia. Och Scar, den åsidosatta brorsan som slår ihjäl alla andra, är en återkommande karaktär som jag har spelat i många andra pjäser: Kung Lear, Rickard III och i Stormen.

Du bestämde dig tidigt för skådespelaryrket, fanns det några andra alternativ?

– Inga realistiska alternativ. Teatern blev en räddningsplanka för mig när jag var tonåring i Karlstad. Jag kunde leka att jag var någon annan. Jag är en person som ständigt pågår. Jag älskar mitt liv, mitt jobb och mitt barn. Jag tror alltid att det väntar något fantastiskt, säger han och ler.

Mer läsning

Annons