Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rösten från Gävle

/
  • EN Snabbpratare.  Radiojournalisten Magnus Wahlman älskar att referera hockey, bandy och fotboll men det är stressigt när tekniken strular. ”Ibland kan det vara kaotiskt i studion men det brukar lösa sig. På stora evenemang får vi ha tekniker med oss men i Ryssland får jag sköta tekniken själv.

Radiosportens Magnus Wahlman, 40 år, är en välkänd röst i etern. De senaste dagarna har vi hört den snabbpratande sportjournalisten kommentera bandy-VM från ryska Kazan, som avslutas i dag.

Annons

Jobbet är som roligast när han får bevaka de stora evenemangen som OS och hockey-VM. Men inget slår den svenska bandyfinalen i Uppsala.

– Tänk dig en fin, solig dag på Studenternas. Nollgradigt i luften, fullsatt på läktaren och en jämn match. Bättre än så kan det inte bli, det är underbart.

Han är lång och väldigt blond. Glasögonbågarna är mörka och markerade, lite 60-tal. Han har en tjock halsduk lindad runt halsen.

– Det är en förkylning på gång och jag har ont i halsen, förklarar han.

Vi träffas på Radio Gävleborgs redaktion i Gävle. Här har Magnus Wahlman ett eget rum men han är sällan där, oftast är han ute i landet eller utomlands och bevakar olika matcher. Det är dagen före avfärd till Kazan i Ryssland där han ska referera bandy-VM tillsammans med Kenth Hultqvist. Och det är dagen efter självmordsattentatet på Domodedovo- flygplatsen i Moskva som dödade minst 35 människor och skadade minst 100.

– Jag är inte rädd, vi ska landa på en annan flygplats och säkerheten borde vara högre nu. Däremot känns det sisådär att flyga inrikes i Ryssland, det har varit många incidenter med gamla flygplan.

Magnus Wahlman växte upp i Hagaström. Han lirade både fotboll och ishockey i många år. Kombinationen sport och radio har alltid varit lockande.

– Intresset för Radiosporten har jag haft sedan jag var liten i slutet på 70-talet. Jag gillade att lyssna på Lasse Kinch när de refererade hockeymatcher från Moskva, det var ett speciellt ljud genom satellittelefonen. Om jag hade träning brukade jag spela in Sportextra och lyssna på det efteråt.

I början på 90-talet fick han chansen att göra frilansjobb för P4 i Gävle och referera lokala matcher. Det var Stefan Åsberg, numera utrikeskorrespondent, som ringde och frågade om Magnus ville jobba extra på radion. Som barn bodde de i samma område i Hagaström.

Magnus gick sedan en journalistutbildning i Ljungskile och bestämde sig då för att han skulle in på Radiosporten, vilket han också lyckades med.

• Är du nervös någon gång för att du ska säga fel i direktsändning?

– Nej men däremot kan jag vara pirrig inför speciella matcher. En SM-final i Uppsala är alltid speciell, då är det 20 000 i publiken och trångt. Jag vill verkligen göra det skitbra och få en expertkommentator som är på tå. Jag var rätt nervös när jag var i Vancouver och skulle kommentera OS-matchen mellan Kanada och USA. Det var utsålt, då vill man gärna visa att man klarar det.

• Känner människor igen din röst när du är privat?

– Ja, det är ganska många som gör det men de har svårt att placera den. Senast hände det när vi stannade på en restaurang i Stockholm efter matchen mellan AIK och Djurgården i Globen, då var det en farbror som kände igen min röst.

• Får du respons från lyssnarna?

– Ja, oftast när det är fel. Jag får också kommentarer som: ”Din jävla Brynäshatare”. Många vet att jag bor i stan och när det går dåligt för Brynäs tycker de att jag ska vara snäll mot laget. De förstår inte hur viktigt det är att vara neutral och objektiv för att det ska bli trovärdigt. Därför är det skönt att slippa Brynäsmatcherna, även om jag gillar dem.

• Har du gjort någon riktig sportgroda någon gång?

– Har jag gjort det, Jenny? Undrar han och vänder sig till fotografen.

Vi funderar ett tag men kommer inte på något.

– Nä, du är jättebra hela tiden, säger Jenny.

Magnus skruvar besvärat på sig. Han är säker och rutinerad i sin yrkesroll och är tydlig med att han helst vill göra de stora sporthändelserna, som OS och VM, men samtidigt blir han osäker när han får beröm. När vi försöker jämföra honom med andra kända kommentatorer slår han ifrån sig med båda händerna och komprimerar sina kunskaper till noll.

– Du måste hela tiden leverera och göra något bra. Jag är medveten om att det kommer nya som vill göra VM och OS. Jag har ändå fått vara med om det och då är det lättare att acceptera. Jag är glad att jag har fått chansen och vill fortsätta några år till.

• Hur skulle du beskriva en bra sportkommentator?

– Någon med ett bra språk, inlevelse och en bra iakttagare som kan förmedla skeenden och ge tydliga bilder. Och det viktigaste, att vara påläst. Jag pluggar namn och fakta om spelarna. Men när man följer vissa sporter lär man sig att läsa av spelarnas rörelsescheman, för ibland går det så fort att du inte hinner se spelarens nummer.

• Hur vet du om du uttalar namnen rätt?

– Säger man bara namnet fort och med trovärdighet.

Magnus skrattar.

– Vi har språkvårdare, det kan vara slovaker eller tjecker, som skriver hur namnen ska uttalas.

• Har du funderat på att gå över till tv?

– Jag har fått erbjudanden från kommersiella tv-kanaler men det är alltid så osäkert. Viasat kan ha kontrakt på hockey-VM kanske i fyra år och sedan står du där. På Sveriges radio har jag större chans att få bevaka de stora sporthändelserna. Det känns tryggt och jag trivs.

• Du jobbar mest kvällar, hur går det att kombinera med familjelivet?

– Innan barnen började i skolan kunde jag vara hemma mycket med dem på dagtid. Framför allt med Ylva, då var jag hemma mer än de flesta pappor. Förut när Nina också jobbade kvällar som redigerare, fick min mamma ha barnen flera kvällar i veckan. Nina tar mycket större del och har dragit ett stort lass, hon gör det bra. Det är mest hon som har lämnat, hämtat och skjutsat barnen. Jag försöker vara där men jag räcker inte alltid till.

• Hur är du som förälder?

– Jag tror att jag är en idealisk förälder, alltså som idrottsförälder. Ylva spelar ju fotboll och går på dans, Olle spelar ishockey. Jag har haft turen att jobba med Lars-Gunnar Jansson som är vår expertkommentator på hockey, där han berättat skräckexempel om idrottsföräldrar som skriker på läktaren och ringer till tränaren och ljuger för att barnen ska få byta lag. Det är ett problem inom ungdomsidrotten. Jag har en distans till det och skulle aldrig stå på läktaren och vråla. Föräldrar ska finnas där för att stötta, fylla på vattenflaskor och hjälpa till om det behövs. Huvudsaken är att man har roligt.

• Har du några andra intressen än sport?

– Jag är inte alls så sportnördig som man kan tro. När jag är ledig är det skönt att göra något annat, jag tittar sällan på sport då. Jag är gärna hemma med familjen och umgås med barnen. Men mitt stora intresse är annars mina travhästar, det är fantastiskt kul. Vi är några kompisar som äger tre hästar. Det går ganska bra men nu börjar det sina i kassan. Den mest vinnande hästen är skadad av något virus.

– Tävlingsmomentet är fruktansvärt spännande. När jag är ledig tillbringar jag många kvällar på travbanan.

• Hur är du då?

– Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det värsta är om man har en egen häst som startar, det handlar inte om pengarna utan om dramaturgin runt omkring med startmoment, värmningar och galopper. Det är skitkul.

• Och om du inte vore sportjournalist?

– När jag blir pensionär vill jag köra turistbuss i Alperna. Det är min dröm.

Mer läsning

Annons