Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så minns vi Fridebo

/

Söndagsskola, äldreboende, fritids och ungdomsgård. Tusentals fötter måste ha passerat i Hagaströms gamla missionshus Fridebo genom dess nästan 100-åriga historia.

– Det var ju ens liv under några år. Det var rundpingis, varma mackor och killar man spanade på, säger Jessica Johansson, som hängde på fritidsgården i slutet på 80-talet.

Annons

Fridebo är den stora röda byggnaden vid infarten till Hagströmsskolan. Fasaden med dess många fönster och det speciella tornet mot Hagaströmsvägen avslöjar att det inte är vilket dussinhus som helst.

Fridebo byggdes som missionshus 1911. Enligt Gävlebon Inga Söderberg, 87 år, var det en man vid namn Olof Falk som skänkte marken till missionsförsamlingen. Inga Söderberg själv växte upp i Hagaström och gick i söndagsskola på Fridebo på 30-talet.

– Alla ungar gick om det inte var något speciellt som gjorde att föräldrarna sa ifrån. Man var där och hörde på och ibland fick man uppgiften att läsa upp något stycke. Jag var mycket för att läsa dikter och en skolavslutning ville jag läsa Tomten av Viktor Rydberg, men se det fick man inte. Det var inget för kyrkan, säger Inga Söderberg, som mest har ljusa minnen från söndagsskolan.

Det var där hon mötte sina kamrater, och faktiskt har hon än i dag kontakt med en väninna från den tiden. Så här drygt 70 år senare kostar hon även på sig en syndig bekännelse.

– Man fick gå och lämna kollekt och det var en liten gubbe som vek på huvudet och tackade. Men min tioöring gick ofta åt till karameller i stället, berättar Inga Söderberg.

Hon har även varit tillbaka på Fridebo när sonsonen gick på fritids där, på 90-talet.

– Huset var likt sig, men när jag hörde någon som svor kraftigt så tänkte jag att det har verkligen ändrats, säger hon och skrattar.

I Gävle stadsarkiv finns begränsad information om Fridebo. Av en skrift om missionsförsamlingarna i Gävle framgår att huset byggdes om till pensionärsbostäder 1947.

Någon gång på 70-talet byggdes huset om igen, då till fritidsgård. Det är så Jessica Johansson, 35 år, minns Fridebo. För henne blev fritidsgården en kär tillflyktsort under de tidiga tonåren på 80-talet.

– Man kom hit på kvällarna, och alltid fredag och lördag när det var disko. Annars var det rundpingis när vi väl kom in och fick vara med killarna, och så åkte man hit för att kolla på tv. Och så köpte man varm macka med ost för sju kronor. Med en läsk till blev det väl en tia, säger Jessica Johansson, och påminner sig att fritidsledaren Ingemar var noga med att hälsa på alla ungdomar.

Speciellt minns hon diskokvällarna uppe i den stora salen, dit man kom via trappan i tornet. På fredagar var det disko för de yngre skolbarnen och på lördagar för de äldre. Jessica hörde egentligen till de yngre, men hade genom storebrorsan Jörgen även tillträde till lördagsdiskot.

– Fridebo betydde jättemycket. Hit kunde man cykla själv, det var alltid någon man kände här, och alla killar man spanade på, säger hon och ler vid minnet.

Fridebo har också varit fritids för många av skolbarnen på Hagaströmsskolan, och även använts till olika grupper när skolan hade ”fria aktiviteter”. Yvonne Wikman arbetade i huset under flera år. Hon gillar huset trots att det hade sina brister. Personalrummet på övervåningen var ett exempel.

– Det var inte så bra isolerat så på vinterhalvåret när man öppnade köksdörrarna slog kylan emot en. Skulle man ta en kaffekopp fick man först spola den i varmt vatten för att inte kaffet skulle bli kallt med detsamma, berättar hon.

– Det är ju ett väldigt fint hus, och det finns ett tornrum som jag aldrig har varit inne i. Den stora salen som fanns var ju häftig, där kunde man göra teatrar med barnen, säger Yvonne Wikman.

Kollegan Barbro Eriksson minns firandet på luciamorgon i stora salen, där även föräldrar fick plats.

Nu ska huset rivas. Kommunens fastighetsbolag, Gavlefastigheter, har ansökt om och fått rivningslov (se artikel intill). Tanken är att det ska byggas en ny förskola på marken där Fridebo står i dag.

– Jag kan på sätt och vis tycka att det är synd, för det är ett fint hus. Men samtidigt kan jag förstå att det behövs enorma summor för att renovera det, säger Yvonne Wikman.

Mer läsning

Annons