Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sen vård dömde Folke till rullstolen

/
  • Räddingen kom för sent. En operation som dröjde förändrade för alltid livet för Folke. Han tillbringar sina dagar i rullstolen och sängen utan att kunna prata med någon. Men hade han opererats direkt efter den första stroken hade han i dag förmodligen kunnat både gå och tala.

När Folke fick sin stroke blev det snabb ambulansfärd till sjukhuset. Det var bråttom att rädda hjärnan.

Men väl på sjukhuset hände – nästan inget.

Undersökningar dröjde så länge att det till slut ansågs för sent att operera. I stället skickades han hem och fick en ny stroke som gjorde att han blev förlamad och helt förlorade talförmågan.

Annons

Just nu pågår en kampanj för att vi alla ska lära oss att känna igen när någon får en stroke och snabbt ringa 112. Budskapet är att det är bråttom och att varje sekund räknas.

När Folke för två år sedan – som 66-åring – fick sin stroke var det också bråttom. Ambulansen körde i ilfart till sjukhuset med blåljus och sirener.

– Men det konstiga var att när vi väl kom till sjukhuset var det inte bråttom alls, minns Folkes fru Birgitta.

Det är hon som berättar om det som hände. Folke själv kan inte. Han deltar i samtalet, gestikulerar och försöker förklara vad han menar men inte ens Birgitta förstår vad han säger.

Han har drabbats av total afasi.

– Kan ni tänka er något så fruktansvärt som att inte kunna kommunicera med någon enda människa. Det är grymt! säger Birgitta med återhållen ilska i rösten.

Extra grymt och svårt att acceptera är det faktum att Folke i dag kanske hade kunnat både tala och gå – om han bara hade fått snabbare hjälp på sjukhuset. Efter den första stroken hade han nämligen inga kroppsliga besvär alls och bara mindre talsvårigheter.

Det visade sig att ett av hans halskärl var igenkalkat och då är risken stor att man får fler proppar. Därför är det viktigt att man snabbt gör en operation för att rensa kärlet.

Men det dröjde nästan två veckor innan Folkes halskärl undersöktes och ännu längre tid innan kirurgerna bedömde honom. Då ansåg man att kärlet helt hade täppts igen och att det inte var någon idé att operera.

Folke skickades hem men redan nästa dag fick han en ny stroke som helt slog ut hans talförmåga och förlamade hans högra sida.

Det förändrade för alltid både hans och Birgittas liv. Folke tillbringar i dag stora delar av sina dagar i sängen som står i vardagsrummet då han inte längre kan ta sig upp till övervåningen i huset.

Birgitta har sagt upp sig från sitt jobb för att ta hand om honom.

Och hon kan fortfarande inte förstå varför man inte gjorde något snabbare.

– Varför får man inte hjälp direkt när man vet hur viktigt det är? Det borde inte ta mer än en dag, max två. Det känns hemskt att veta att Folke i dag hade kunnat både gå och tala om bara han hade fått hjälp i tid.

Hon blir också provocerad av strokekampanjen där man betonar vikten av snabba insatser.

– Varför är det viktigt att snabbt komma till sjukhus om det sedan inte händer något?

Mer läsning

Annons