Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Simon är pojken i Fausts glaskula

/
  • Simon Peterson på plats i Stora Glasklockan i Gävle där Folkteaterns uppsättning av  Faust avslutas med en storslagen final där Simon glider omkring i en glaskula och läser Fausts drömmar.
  • Simon Peterson bredvid den glaskula han hissas upp i på kvällarna.
  • Simon visar lite av rekvisitan som används i Stora Gasklockan.
  • Simon Peterson som Homunculus. I början blev glaskulan så varm av lysdioderna att man var tvungen att modifiera den.

1808 kom Johann Wolfgang von Goethes första bok om Faust ut.
Drygt 200 år senare sitter elvaårige Simon Peterson fem meter ovanför publiken i en glaskula i en gammal gasklocka för att visa att Goethes frågor och tankar fortfarande är relevanta.
– Det är helt overkligt men samtidigt jättespännande, sammanfattar Simon.

Annons

Jag har läst Faust. Och jag har diskuterat Faust. Men i finalen av Folkteaterns uppsättning hängde jag inte med utan sveptes bara med i Peter Oskarsons bländverk. Och i centrum av det magnifika skådespelet med effekter, cirkusakrobatik och antik ”namedropping” svävar elvaårige Simon Peterson från Lexe i Gävle som homunculus, en kemiskt framställd människa. Några ljusår ifrån vardagens dramatimmar i Simons klass 5B på Hagaströmsskolan i Gävle.

Förstår du vad du är med i, Simon?

– Ja, svarar Simon tvärsäkert och börjar redogöra för sin egen roll och de andra karaktärerna som befolkar slutscenen i Stora Gasklockan. För Simon har koll. Full koll.

Med mamma Jenny som spelar fiol i Folkteaterns låtstuga och pappa David som spelar i Symfoniorkestern var det kanske självklart att Simon skulle vara med i uppsättningen av Faust. Men icke.

– Att jag är med har inget med mina föräldrar att göra, förklarar Simon. Det var vår granne, skådespelaren Björn Johansson (spelar Faust med flera karaktärer i föreställningen), som upptäckte mig när vi åkte kickbike framför hans hus och frågade om jag ville vara med i Folkteaterns uppsättning av Körsbärsträdgården förra året.

Anna Andersson (Faust/Gretchen) kommer förbi där vi sitter i Stora Gasklockan och bekräftar att det var ensemblen som ville ha med Simon. Peter Oskarson hade också sett Simon i Körsbärsträdgården och tänkt samma sak.

– Lycka till, Anna, säger Simon, innan Anna skyndar vidare för att sminka sig klart inför kvällens föreställning.

Det var i Körsbärsträdgården som Simon begick sin scendebut genom att göra entré på sin kickbike genom en vägg av papper. I Faust fångar han återigen allas blickar.

Efter att ha skött en marionettdocka och spelat fiol (Simon har spelat sedan han var fem år gammal) stiger han upp i sin glaskula till fem meters höjd och glider fram och tillbaka över publiken samtidigt som han med klar röst läser Fausts drömmar.

– Jag får alla snygga entréer, skrattar Simon.

Hur är det att sväva runt i glaskulan?

– Varmt! Och i början var det lite läskigt. Men nu när jag har vant mig är det bara kul, man får sådan överblick.

Han berättar att teater tidigare låg långt ifrån hans intressen, den enda teater han hade sett var ”Vargar i väggarna”, av just Folkteatern.

Kalle Zerpe (Faust med flera) kommer förbi och vinkar uppmuntrande. Simon vinkar tillbaka.

– När jag först kom hit för att repa förstod jag inte att det kunde bli så bra, då stod alla med manus och bara läste repliker. Det är fantastiskt att se en sådan här föreställning växa fram.

Simon fick ta ledigt från skolan ett par dagar, sedan har hela sportlovet och påsklovet gått åt till repetitioner och föreställningar på bekostnad av slalomåkningen i Kungsberget.

– Teater och slalom är mina två största intressen.

22 föreställningar av Faust blir det allt som allt, där Simon spelar i drygt hälften av dem och Amanda Oskarson spelar samma roll i den andra hälften. Och Simon kommer att sakna det, mycket.

– Det har varit jättekul och jag vill gärna fortsätta med teater, säger han och berättar att han ser fram emot att Körsbärsträdgården ska sättas upp igen.

En del av Simons nyvunna teaterintresse beror på att han blev så väl omhändertagen av de andra i ensemblen från dag ett. Han har blivit bra kompis med Oskar ”Moto Boy” Humlebo (Faust och musik) där de bland annat delar intresset för musik och dj-yrket. Han har också fått spela mot sin stora förebild Görgen Antonsson (Mefisto med flera) som precis kommer förbi och blänger lite spelat elakt på Simon innan han önskar honom lycka till.

– Det där kan bero på att jag lade slime i hans stövlar inför en föreställning förra veckan, berättar Simon och pekar på ett par höga svarta stövlar som står beredda att hoppas i vid väggen.

– Görgen är en riktig djävul… på både musik och teater, skrattar Simon.

Fler skådespelare passerar förbi, utbyter några ord med Simon och de önskar varandra lycka till och bilden av ett tryggt och sammansvetsat lag växer fram, ett fotbollslag lika mycket som en teaterensemble. Något som bekräftas när Simon berättar om en vanlig kväll som Fausts Homunculus.

– Jag kommer hit vid klockan 18. Då brukar jag börja med att prata med Oskar en stund, sedan ”bubbar” vi grejer, så att man har all sin rekvisita på rätt plats. Sedan byter jag om och sminkas och sedan blir det uppsnack innan föreställningen. När föreställningen är slut blir det lite eftertugg i grabbarnas loge innan kvällen är slut. Mina föräldrar brukar få vänta på mig.

Som vilket fotbollslag som helst alltså. En uppsättning byggd på en symbios mellan IFK Folkteatern, Skottes BK och FC Symfoniorkestern. Men i gasklockorna består startelvan av fem djävlar, fem Faust och en död kvinna. Och i slutet byter man in en Homunculus från Lexe…

Mer läsning