Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sista resterna av muren

/
  • Arbetabladets Bernd Büttner vid en av de sista resterna av Berlinmuren, 1,3 kilometer lång.
  • DDR finns kvar - men bara som museum. Precis som Bernd vill ha det.
  • Ostalgie. Konsumtionsvaror från gamla DDR är för vissa kult i dag.
  • Bernd på permis från Sjöfartsskolan med syster Ingrid i övre tonåren.
  • Berlinmuren sista rest är full av målningar gjorda av konstnärer.1,3 kilometer dödsbringanden betong har blivit Berlins största konstverk.
  • Kalla kriget delade Tyskland och Europa. Västberlin låg som en isolerad ö i Östtyskland.
  • Checkpoint Charlie var den mest kända gränsövergången mellan öst och väst. I dag är Checkpoint Charlie en riktig turistfälla.
  • Berlinmuren är nästan helt borta. Gatstenar i gatan visar murens sträckning,
  • Längs Berlinmuren fanns vakttorn som bevakades av två vakter i åttatimmarsskift. Den sista som finns kvar ligger vid Potzdamer Platz.
  • Det var inte bättre förr. Där är syskonen Bernd och Ingrid helt överens.
  • Så här kunde det se ut vid en av gränsövergångarna mellan Öst- och Västberlin under det kalla krigets frostigaste perioder. Runt Checkpoint Charlie finns bilder som påminner om den krigsliknande situation som rådde för bara några decennier sedan.
  • Kalla kriget har förvandlats till turistkitsch.
  • Ingrid och hennes bror Bernd vid berömda Brandenburger Tor som i dag är en symbol för det enade Berlin utan mur.
  • Arbetabladets Bernd Büttner vid en av de sista resterna av Berlinmuren, 1,3 kilometer lång.
  • Text och foto: Bernd Büttner och Frans Åke Öberg

Vi är tillbaka i Berlin 2009.

Och det är stor skillnad jämfört med för 20 år sedan.

Då i november 1989 var Arbetarbladet med när det skulle skrivas världshistoria.

Annons

Terrorbalansens brutala och blodiga Berlinmur höll otroligt nog på att falla.

Så här började det.

På Arbetarbladets redaktion gick Arbetarbladets fotograf Bernd Büttner och vankade runt. Han är född i spillrorna från andra världskriget, i det som blev diktaturens Östtyskland och flydde därifrån som ung.

- Jag hade inte träffat min syster på 25 år, berättar han.

kom signaler om att nåt höll på att hända.

På fredagen visste vi att det skulle hända. Men hur skulle Sovjet reagera?

Stod ett nytt världskrig för dörren? Eller var det äntligen slut på det som nu börjar bli svårt att förklara: Kalla kriget, terrorbalansen, hotet om världens undergång?

vid kaffeautomaten vaknade till liv när vi insåg att Berra i Hille fanns med i det världshistoriska skeendet mer än vi andra.

Den lätt cyniska insikten om att Arbetarbladet hade en lokal vinkel fick blodet att pumpa runt på redaktionen.

- Det får inte kosta mer än 10 000, sa redaktionschefen och skickade iväg mig och 43-årige fotografen Bernd Büttner till Berlinmuren.

rätt på Bernds syster Ingrid och pappa Herbert mitt i kaoset när världshistorien skrevs om.

Det här var före mobiltelefonernas tid och i datorernas barndom. Det fasta telenätet var utslaget.

CNN hade byggt upp en scen vid Berlinmuren och sände direkt dygnet om.

Och vi fick bilden på Bernd och Ingrid vid Checkpoint Charlie mitt bland tiotusentals, ja kanske hundratusentals människors gränslösa glädje.

- Det här är svårt att fatta, sa Bernd då.

Och det var han inte ensam om att tycka.

bestämmer vi oss för att åka tillbaka till Berlin för att se vad som hänt och träffa Ingrid igen. Det blir Bernd Büttners sista jobb som fotograf på Arbetarbladet. Han har gått i pension med kluvna känslor, men tycker att det ska bli spännande att åka tillbaka.

Bernd har ofta gått sina egna vägar och ibland haft svårt att hålla tyst. I skolan i DDR var Bernd bara lagom ifrågasättande. Han utvecklade en fingertoppskänsla för vad gränsen gick.

Hela familjen kunde drabbas av några felvalda ord. Karriärer slås till spillo, utbildningsvägar stängas. Vid 15 hade han bestämt sig för att försöka lämna DDR. Bernd stod inte ut med hyckleriet, lögnerna och de tomma orden.

I slutändan handlade det om liv eller död.

Berlinmurens betongmur och gränsen var bevakad och inte kallades dödszonen utan anledning. Minor, automatiska kulsprutor i tre olika höjder, gläfsande hundar, taggtråd och spelande strålkastare skulle sätta stopp för alla som ville fly förbi den 155 kilometer långa imperialistiska skyddsvallen. Den började byggas 13 augusti 1961. Östtyskland höll på dräneras på utbildad arbetskraft som flyttade till väst via Berlin och det måste stoppas med vilka medel som helst. DDR:s gränser var hårt bevakade och det var förbjudet att resa till väst.

- Jag hade en äldre kompis som gick på Sjöfartsskolan och bestämde mig för att försöka komma in.

skulle själva transporten ut ur landet vara löst. På ett vanligt fartyg fanns säkerhetspolis och man fick inte gå i land. På fiskebåt var kontrollen inte lika hård. Det gällde att klara granskningen för att komma in på utbildningen. Det visste Bernd redan som 15-åring. Så han kom in.

befinner sig fiskefartyget i danska Skagen. Manskapet går i land vid 20-tiden för att ta en promenad innan det är dags för nyårsmåltid.

När Bernd hade ätit klart är det dags. Odramatiskt lämnar han båten.

- Jag tog min jacka och gick.

Simple as that. Inga kulor. Ingen jagande säkerhetstjänst. Han liftade till Fredrikshamn och gick till polisen.

- Jag berättade att jag hoppat av från DDR och vill ha eld.

skrattade. De var vana vid avhoppare och tog kontakt med västtyska myndigheter. Bernds föräldrar fick besök av Stasi som frågade om de visste var Bernd var. Det hade förstås ingen aning.

- Dessutom var det skolan som ansvarig för mig, inte föräldrarna.

odramatiska flykt från diktaturens DDR står i bjärt kontrast till alla som sköts ihjäl, sprängdes eller fängslades när de försökte fly till väst.

För Bernd var flykten en noga genomtänkt långtidsstrategi, men att han skulle hamna i Hille i Gävle hade han ingen aning om. Nu har Bernd varit Hillebo i över 30 år.

har Östtyskland och Västtyskland blivit ett kapitalistiskt Tyskland med demokratiska val. Sovjet tillhör historien. Och ideologiskt har kommunisterna haft det kämpigt det senaste decennierna. En ny världsbild har växt fram sedan Bernd och Ingrid möttes vi Checkpoint Charlie i början av november 1989.

att minnet börjar blekna. När Bernd och jag går på gatorna i Berlin är det mest de historiska spåren i mitt minne som är Berlinmuren. Nästan alla fysiska spår är försvunna. Muren är riven och dödszonen mellan murarna är bebyggd. Ett vakttorn vid Potsdamer Platz finns kvar. En rest på 1,3 km har blivit en trevlig färggrann konstnärsvägg, East Side Galleri. Ja, den skräckinjagande muren i specialhärdad betong är utplånad och det som finns kvar är en snäll, ofarlig, nästan gullig kvarleva.

Berlinarna själva verkar ha svårt att minnas var muren gick. Man får titta ned i gatan där gatsten markerar var Berlinmuren en gång gick.

hur mycket dom läser i skolan om Berlinmuren och det delade Tyskland. Han är barnbarn till Bernds syster Ingrid.

- Vi har inte läst nånting än, berättar Max som han kallas.

restaurang nära Checkpoint Charlie, den mest berömda gränsövergången mellan öst- och väst. Det var där vi tog bilden som publicerades i Arbetarbladet 13 november 1989.

- Berlinmuren har blivit ett turistjippo, tycker Ingrid och tittar ut genom fönstret och Bernd håller med.

soldater låtsas kontrollera turisternas papper, Checkpoint Charlie-souvenirer säljer bra. Vaktlokalen vid Checkpoint Charlie togs bort vid en högtidlig ceremoni för många år sedan. Nu finns en liten kopia uppförd för att turisterna ska kunna ta bilder. Jag tar samma bild på Bernd och Ingrid som togs för 20 år sedan.

Hur har då livet förändrats för Ingrid sen november 2009?

- Jag hade ett bra jobb som elektronikingenjör. Men jag märkte att vi fick mindre och mindre att göra och efter ett par år blev jag arbetslös. Då var jag 50 år.

Ingrids företag tillverkade enkla datorer som inte klarade konkurrensen när statens stöd försvann.

jobba igen. Hon hade fyra barn som tog mycket tid och en man som tjänade bra. När han gick bort fick Ingrid en bra änkepension.

- Utan den hade jag inte klarat mig.

bostadsrätt i Dresden och är rätt nöjd med livet.

- Vi fick demokrati och frihet, men annars har mitt liv personligen inte förändrats så mycket. Jo, det har blivit mycket mer varor att köpa förstås, lite väl mycket kan jag tycka ibland.

fanns inget behov av försäkringar eller att spara pengar till pensionen. I det kapitalistiska Tyskland måste man spara för framtiden och helst lägga undan pengar till pensionen.

Även om Tyskland är ett land på papperet finns fortfarande skillnader. Östra Tyskland har mycket högre arbetslöshet än västra delen. Nynazister gror bland missnöjda arbetslösa. Trots att omkring 10 000 miljarder kronor investerats i östra tyskland för att göra landsdelarna mer jämställda har det inte räckt.

stad att besöka inte bara för dess dramatiska historia. Kulturlivet blomstrar, det myllrande musiklivet, klubbarna och alla restauranger gör dig nästan vimmelkantig. Men Berlins problem är samtidigt gigantiska.

Berlins befolkning minskar och trots stora investeringar är det svårt att se vem som ska betala hyrorna i de stora glaspalatsen. Företagen flyttar inte alls dit i samma utsträckning som många trodde de första åren efter enandet. Med ett budgetunderskott på 600 miljarder kronor har Berlins borgmästare lätt att hålla sig för skratt.

åker runt i Berlin trivs han bra. Riktig wienerschnizel och en öl är aldrig fel.

- Jag har aldrig haft en tanke på att flytta tillbaka. Jag känner nästan bara min syster och vi har levt olika liv under så många år.

Han har varit på besök i Tyskland kanske fem gånger sedan 1989.

öppnades ett DDR-museum i Berlin som blivit en dundersuccé.

Många kritiker menar att den idylliserar förhållanden i den kommunistiska diktaturstaten.

Museet visar glimtar ur vardagslivet, vad man åt, hur man bodde och vurmen för nudismen inom vissa kretsar.

en cd med gamla hits från DDR, men avstår.

Det var musik, film och teve från väst som berlinarna såg och lyssnade på och fram till augusti 1961 kunde de med egna ögon se hur livet var i Västberlin, den kapitalistiska världen.

- Det var så vi förstod att det dom försökte lura i oss var en bluff, förklarar Bernd.

vurmen för den gamla tiden finns nog mest som en barnslig vurm för prylar och skyltar från DDR-tiden.

Men visst går det att hitta saker som många tycker var bra i DDR.

- Alla hade jobb även om det var ett låtsasjobb, sjukvården var bra, kvinnor kunde jobba för det fanns dagis över allt.

Där är Bernd och Ingrid ganska överens trots allt.

I DDR hade män och kvinnor lika lön. Nu har det börjat bli skillnad, säger Ingrid.

- Fast det fanns inte särskilt mycket att köpa, påminner Bernd.

självklart 20-årsminnet av murens fall att firas och runt om i Berlin finns massor av utställningar. I tidningarna skrivs artiklar om då och nu.

Men för oss kändes det ändå tydligt.

Berlinmuren och det kalla kriget där atombomben och tankarna kring domedagen var en realitet är inget som de unga har särskilt bra koll på.

Vi som är äldre minns men börjar glömma texten.

Eller som en Beatleslåt på ett gammalt album:

”It was twenty years ago today”.

 

Text och foto: Frans Åke Öberg och Bernd Büttner

Mer läsning

Annons