Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ska misstänkta mördare namnges?

/

När tidningarna går för långt, publicerar saker vi inte borde och bryter mot de etiska reglerna är det hon som är vårt självsanerande organ. Arbetarbladet har träffat Yrsa Stenius, pressombudsmannen som ger tidningarna smäll på fingrarna när det behövs.

Annons

Hon har arbetat som journalist i 30 år och varit chefredaktör på Aftonbladet. Hon har givit ut böcker om så skilda ämnen som taxar, Hitlers arkitekt Albert Speer och operasångaren Jussi Björling. Och sedan ett och ett halvt år tillbaka är hon allmänhetens pressombudsman, PO.

– Jag hade suttit 10 år i pressens opinionsnämnd (PON) och den tiden hörde till det roligaste jag gjort, jag tyckte det var mycket intressant. Jag sade faktiskt till en väninna för många år sedan, att den enda fasta anställning jag skulle kunna tänka mig nu var som PO. Då sa jag det på skoj. Men sedan kom chansen och då tog jag den.

PO är den man vänder sig till när man känner sig personligen kränkt eller orättvist behandlad i en tidningsartikel. Det leder ofta till en utredning som, om PO tycker att tidningen gjort fel, går vidare till PON. I slutändan kan det leda till att tidningen klandras av nämnden, tvingas publicera klandret och betala en avgift till nämnden.

– GD har en gång blivit fällda för en artikel de skrev om mig! Det var på kultursidan som man skrev en direkt ärekränkande recension om en bok jag skrivit. Arbetarbladet är en s-tidning och GD är borgerlig. Jag kan inte säga att jag vet så mycket mera. Jag läser dem på nätet ibland.

– Det kan jag inte uttala mig om. Anmälningarna är inte offentliga.

Yrsa Stenius hamnade i hetluften ganska snabbt i sin roll som PO. I en krönika skrev hon att det var "på tiden" när den kände bloggaren Alex Schulman lade ner sin blogg – det väckte ont blod på många håll. Och det är just bloggarna, och internet, som är den svåraste biten att förhålla sig till, tycker hon.

– Jag tycker att det är en ganska svår materia att hantera. Vi befinner oss i en ny teknisk situation som också kan förändra förutsättningarna för pressetiken.

Hon menar att det i dagsläget kan finnas risk för att sekretesslagstiftningen kan skärpas på grund av vad som sker på nätet.

– Folk lägger ut material som visserligen är offentligt men inte avsett för masspridning. Till exempel kom bilderna på Arbogabarnen ut och laddades ner till 33 000 datorer. Som det nu ser ut är det svårt att se vad man kan göra åt det utan att ändra på lagstiftningen. Det finns också websidor som gör listor över dömda sexbrottslingar eller listor över folks inkomst tillsammans med namn, adress, bild och allt. Där ser jag ett rejält hot och för ögonblicket är jag oroad över hur det ska arta sig.

– Men när det gäller mobbning, rasistiska uttalanden och liknande så är bloggarna inte skyddade av tryckfrihetslagstiftningen, då är det bara att polisanmäla som vanligt.

En annan ständigt återkommande fråga är hur man ska hantera namngivning av brottslingar. När är det tillräckligt intressant för att det ska vara motiverat att namnge – och hur tidigt ska misstänkta brottslingar namnges?

– Jag tillhör den gamla skolan som anser att människor som begår brott ofta är offer själva. Jag tycker att man ska vara restriktiv med namnpublicering. Handlar det om uppseendeväckande brott, som upptagit människors medvetande länge, då kan man ha rätt att få veta vem det är. Men jag tycker det finns en tendens att publicera namn lite väl tidigt.

Jobbet som PO är ofta utmanande och Stenius konstaterar att hon tycker att de allra flesta fall som skickas in är intressanta, på ett eller annat sätt.

– Jag hamnar ofta i stadiet att man tittar lite hopplöst på ärendet och tänker "båda har rätt", båda argumenterar så väl för sin sak. Men till slut måste man landa i ett resonemang som leder till ett beslut. Jag kan drömma om de här personerna på nätterna. Men jag klagar inte, det är ett oerhört roligt jobb.

– Nej, det gör jag inte. Första året var det oerhört intensivt, alla var nyfikna på vem jag var och hur jag skulle klara det här, jag gjorde 2-3 resor i veckan. Nu är det lugnare men det är fortfarande ett heltidsjobb. Och medan jag är PO får jag inte heller skriva några kolumner. Men det här tar ju slut en dag också och då kanske jag får skriva kolumner igen. Nu skriver jag bara lite för skrivbordslådan, för att hålla igång språket.

Mer läsning

Annons