Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

SML firar tio år på scen

/
  • SML-gänget
  • JA, där satt den! Anna Sving Sjöblom, Lena Mattsson, gitarr och Mari Oscarsson, synth, repar en av föreställningens sånger.
  • Repetition pågår. SML-gänget repar för fullt inför premiären om knappt två veckor. Fr v stående Mari Oscarsson, Per-Erik Sortti och Lena Mattsson. Längst fram Anna Sving Sjöblom och Marie Löhman.
  • Ursprungs-SML. Marie Löhman, Lena Mattsson och Anna Sving Sjöblom.

För tio år sen satte fem tjejer i Gävle upp revyn "SML 2000".

Det blev omedelbar succé. Och extra föreställningar.

Året efter likadant. Då kom "Bara en morsa". Omedelbar succé och extra föreställningar.

Så där har det fortsatt. Varje ny revy har varit utsåld.

Om knappt två veckor firar gruppen sina tio år med premiären på "SML fyller jäm(n)t - greatest hits".

Annons

Men hur började det?

Jo, med att Lena Mattsson kände att hon nästan storknade.

– Det var när jag såg en annons för en fars av den så vanliga typen "kåt piga på skäret" och jag kände bara att nu får det vara nog. Dags för texter skrivna av en kvinna för kvinnor att framföra och för alla att lyssna på.

Ur den tanken föddes texterna till den första revyn. Lena Mattsson är en erfaren skribent och journalist. Hennes texter är roliga och klarsynta, lätt ingenkänningsbara.

– Lenas texter är så otroligt bra, de har djup och tanke, säger Mari Oscarsson, en i SML-gänget som varit med av och till under årens lopp.

SML, som står för Small, Medium och Large, bildades av Lena och Anna Sving Sjöblom. Rätt snart kom Marie Löhman, Päivi Sova (då Larsson) med liksom Ann-Christin Worztselius. Flera av dem sjöng i Symfonikören och alla hade sång- och musikbakgrund.

Margareta Tideström Persson kom också tidigt med som scenograf, producent med mera. "En alltiallo" kallar hon sig själv. Hon letar billiga kläder och prylar hos Röda korset och Erikshjälpen, kläder som kan sys om eller färgas för att passa.

Gruppen är sin egen produktionsapparat. De gör allt själva från start till färdig föreställning. Lena skriver texterna till monologer och låtar från företrädesvis 60- och 70-tal, de arrangerar låterna i minst tre, ofta fyra eller fem stämmor, de spelar på synth, gitarr och fiol, de koreograferar, de ljussätter.

Första gången serverade de dessutom maten, rev biljetter, stod i garderoben, förutom att de uppträdde på scenen.

De har räknat ut att varje produktion setts av cirka 3 500 personer.

– Tänk när vi gjorde extraföreställningarna av "Bara en morsa", då fanns det en sån förväntan hos publiken att man kunde ta på den, säger Anna och låter litet förundrad.

Vilken är er publik?

– Kvinnor i offentlig sektor. Från dagisfröknar till högskolelärare mellan 28 till 68 år. Men vi vänder oss absolut inte bara till kvinnor, det är ingen kvinnoteater, slår Lena fast. Men männen har hittills varit lätt räknade.

De har alla familjer och jobb vid sidan om. Men SML med sin speciella gemenskap är en omistlig del av deras liv och har blivit som en andra familj. De har delat glädje och sorg med varandra i tio år.

Lena snor åt sig skrivtid då och då, "i väntan på något annat". När det är dags för premiär på en revy är hon oftast redan färdig med texterna till nästa uppsättning.

– Det börjar med en tanke, jag kommer på nåt. När det sen är dags att skriva går det snabbt, för jag har redan allt färdigt i huvudet. Då är det bara att öppna den dörren, förklarar hon.

Ut kommer texter till sånger och monologer som räcker till trettio nummer!

– Sen är det så häftigt när texterna föds på nytt och får liv på scenen. Och ibland blir nåt roligt som jag inte alls har tänkt, tillägger hon.

– Det är härligt att få jobba med nyskrivna texter. Jag har ju spelat med i andra uppsättningar och då är det oftast gamla farser och pjäser, säger Marie Löhman.

– Det mest fantastiska är när det blir alldeles tyst bland publiken, då vet man att folk blir berörda, att det vi gör bottnar. Den tystnaden är så speciell, säger Anna Sving Sjöblom.

Numera innhåller gruppen Lena, Anna och Marie och på senare år har Mari Oscarsson och Per-Erik Sortti kommit med. Hon är kyrkomusiker, han har ett förflutet som begravningsentreprenör.

– Det är det här jag vill hålla på med, det är så roligt, säger Per-Erik som spelat teater även tidigare.

Mari ackompanjerar de flesta numren, men står också på scenen.

Har gruppen premiär på hösten och börjar repetitionerna på våren, efter sommaruppehållet är det nystart. Månaden före premiären är det revyn som tar all tillgänglig plats.

– Då snurrar alla texter i huvudet hela tiden. Då försvinner allt annat, man lever som i en bubbla, försöker Anna förklara.

Lena är regissören och den som har sista ordet.

– Allt Lena säger är lag, säger Anna och skrattar.

– Ja, jag håller er i strama tyglar, replikerar Lena.

Familjerna är vana vid att de försvinner in i sin värld, även om deras män har bildat en anhöringförening med en speciell traumagrupp...

Bubblan finns kvar så länge de uppträder. Det är svårt att varva ned på kvällen efter föreställningen och komma till ro. När sista föreställningen är spelad infinner sig en vemodig tomhet. Skönt att bli ledig igen och återuppta det vanliga livet, men också en längtan efter nåt som är borta.

Hur har ni kunnat hålla ihop i tio år?

– Vi kompletterar varandra. Dessutom är vi alla kontrollfreaks. Och ingen kräver att stå ensam i rampljuset, alla vill gruppens bästa.

Och så har de kul ihop, skämt blandas med allvar, precis som innehållet i deras revyer.

Och Lena är förstås redan havande med en ny föreställning, snart rinner den ut i fingrarna.

Mer läsning

Annons