Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sture räddar utrotnings hotade ljud

/

Hemma i köket hos Sture Wärlinder kan man höra det rytmiska malandet från en kaffekvarn. Det är helt i sin ordning. Men här i spisvärmen kan man också få höra ljuden av en slagtröska, en stocksåg och liens väg genom gräset. Sture samlar på landsbygdens akustiska historia och har i dag över 10 000 läten inspelade.

Annons

– Hörde du att det var en kvinna som slog, undrar Sture och påpekar – självklart – att pigorna hade ett kortare liedrag genom gräset.

Gissningarna om vad vi hör spretar åt olika håll. Sture Wärlinder har emellertid den bakgrund som krävs för att själv ha upplevt de ljud han samlat på band och cd.

– Första jobbet var som odalmansassistent, säger Sture och plirar över glasögonen som för att se om titeln genomskådats. Jag började helt enkelt – förtydligar han – min bana som dräng till far min hemma på gården i Värlingsö och senare i Edsbro utanför Norrtälje.

Sedan dess har Sture Wärlinder kommit att tänka på en sak: landsbygdens ljud och de läten vi lämnat efter oss är en bortglömd del av vår kulturhistoria. Han har också fått medalj av Nordiska museet för sin hembygdsvårdande gärning och sitt arbete med att bevara de gamla ljud som riskerar att falla i glömska.

– Minnena av ljud fungerar på samma sätt som vårt doftminne. När vi hör ett ljud, eller känner en doft, förflyttas vi omedelbart till den tid och plats där vi först förnam den, konstaterar Sture, trycker på cd-spelarens fjärrkontroll och visar tydliga tecken på att njuta.

Ett rytmiskt svischande med en återkommande dov duns för tankarna till en vävstol, men tankarna räcker inte riktigt ända fram – eller kanske snarare tillbaka. Att lyssna på ljuden från förr, och minnas eller associera i rätt riktning, handlar också om vilken generation man tillhör.

– Det där var risslans modernare efterträdare, en kastmaskin, som rensade säden från agnarna, meddelar Sture sakkunnigt. Den som upplevt det ljudet, i sin barndom eller i sitt arbete, har inte några problem med att placera det.

Utanför köksfönstret sitter en hackspett och slår sina trumvirvlar. Den påminner oss om att det fanns ljud även före mänsklighetens gryning. Mellan virvlarna bjuder Sture på människans egna läten. Han framkallar de autentiska ljuden av ett ankarspel, sågning och upptagning av sjöis, handmjölkning och någon som skär vass.

– Vet du vad det här är, frågar Sture, tänder pipan och ler klurigt.

Ett kärvt och regelbundet knarrande avslutas med ett lätt skrammel och ett mer bestämt skrapande ljud. Har man inte hört detta i sin uppväxtmiljö blir tankarna grumliga och man får svårt att föreställa sig var och vid vilken årstid det utspelas.

– Det var en man som gick i 15 graders kyla över ett snötäckt gårdstun för att lägga en hasp på en boddörr. Ett ljud som blivit alltmer sällsynt – eller sällhört – i takt med inflyttningen till städerna och landsbygdens avfolkning, säger Sture.

Sture Wärlinder ser inte bara sig själv placerad i ett landskap – i hans fall i Roslagens odlingsbygd – utan i lika hög grad i ett ljudskap, en ljudmiljö med vissa lokala och karaktäristiska inslag.

– Ljudskapet på landsbygden var nog under många hundra år detsamma, säger Sture. Det var först under senare hälften av 1800-talet, genom industrialismens framväxt, som det förändrades radikalt – framför allt genom ångmaskinen.

För att ackompanjera sitt resonemang startar han åter cd-spelaren. Fram träder det mäktiga ljudet av ett ånglok med vissla.

– Nu började det rulla nya ljud över nejderna som ibland kunde höras kilometervis. Just det här spelade jag in i Köpenhamn, säger Sture.

Från den här tiden fram till våra dagar är de flesta av de ljud vi omger oss med mekaniska och kopplade till skapandet eller överföringen av kraft och energi.

– Man lyssnade säkert noggrannare förr. Ljuden var inte bara ett buller som man försökte sortera bort, utan något man drog lärdom av och hade användning för i sina liv i skogen eller på gården, förklarar Sture.

Sture Wärlinder märker nu hur hans tämligen udda intresse sprider sig och får allt större uppmärksamhet. Numera är han en efterfrågad föreläsare hos hembygdsföreningar och pensionärsorganisationer.

– Det är framför allt den äldre generationen som har intresse för och glädje av vår akustiska historia, noterar han. Jag hade inte mer än startat uppspelningen en gång, så for en kvinna upp ur församlingen och utbrast ”Spånhyvel!” Hon hade suttit under en sådan som barn och plockat undan spån medan hennes pappa hyvlat takspån till något uthus. Det är egendomligt hur minnet fungerar, tänker Sture högt.

Av Stures nu över 10 000 inspelade ljud finns en del mycket specifika, men som ännu en del äldre lyssnare kan skilja på.

– Barkning av träd har jag i två versioner, berättar Sture. Det finns de som tveklöst kan avgöra om det rör sig om asp eller gran. Aspen är mjukare och ger längre remsor av bark, medan granen svarar på ett annat sätt och hugger i kvistarna.

Ett av de första ljud som bröt igenom kvarnens malande, räfsans frasande, smörkärnans slurpande och människornas rop och sång i landskapet, torde ha varit kyrkklockorna.

– Det var ett respektingivande ljud som förr bara kunde överträffas av kanonskott eller åskans dån, föreställer sig Sture. Kyrkklockorna var också ett av de få ljud – kanske det enda – som var gemensamt för stad och landsbygd.

Även om Sture Wärlinders intresse i första hand rör läten ur det historiska ljudskapet så har han också börjat närma sig modernare tider.

– Ett av de senaste ljud jag spelat in är frasandet från pennvässaren Jupiter som satt på katederns kant i de flesta klassrum vid mitten av förra seklet. Nyligen bandade jag också rasslet från en telefon med fingerskiva. Hur många av oss använder de här grejorna i dag? funderar han och låter frågan hänga kvar i luften.

I dag bär Sture med sig väskan med bandspelare och mikrofoner vart han än far för, som han säger: ”Man vet ju aldrig vad man kan få höra.”

Olle Anderstam

Mer läsning

Annons