Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sven-Erik kan få medalj – 50 år efter Kongokrisen

/
  • STARKA MINNEN. Det är nästan 50 år sedan Sven-Erik Lundahl åkte till Kongo som FN-soldat. Men minnena är fortfarande starka. ”Samtidigt vill jag inte ha det ogjort. Man fick en mognad som människa som andra aldrig kan få”, säger han.

När Sven-Erik Lundahl bara var 21 år gammal åkte han till Kongo som FN-soldat. Det blev en omskakande tid och flera gånger hamnade han mitt i stridigheterna. Nu är han en av dem som kan få en tapperhetsmedalj i efterskott.
– Det är så långt bort i tiden nu att det känns lite overkligt, säger han om tiden i Kongo.

Annons

Sven-Erik Lundahl var skogsarbetare när han, 21 år gammal, tog chansen att åka med fredsbevarande FN-styrkor från Sverige till Kongo.

– Jag var ung och äventyrslysten. Men hade man vetat vad man skulle bli utsatt för hade man nog tänkt sig för både en och två gånger, säger han.

I Kongo blossade konflikterna upp och när hans kontrakt löpte ut var det först för oroligt för att han skulle kunna åka hem. Flera gånger hamnade han och hans kompani i skarpt läge och det är för en av de händelserna som han nu kan få en tapperhetsmedalj.

Tillsammans med soldater från Indien och Irland skulle han och andra svenskar hjälpa ett kompani som befann sig instängda i en stad. De hamnade i ett bakhåll och tvingades vända, men klarade sig. Efteråt skrev den indiske befälhavaren: ”Det var modet, uthålligheten och djärvheten hos dessa svenskar på pansarbilarna som höll fienden stången”.

Det föreslogs att svenskarna skulle få tapperhetsmedaljer. Men bland de sammanlagt 18 soldater som var på förslag efter Kongokrisen fick bara fem Vasamedaljen. Nu har Fredsbaskrarna, som organiserar svenska veteraner från FN-tjänstgöring, skrivit till ÖB:s medaljberedning och krävt att resten ska få sina medaljer. För Sven-Erik känns det avlägset.

– Jag har aldrig trott att det skulle bli någon, det är ett glömt kapitel för min del. Det känns lite overkligt när det gått så många år. Men jag tar nog emot medaljen om det blir så. På något vis är det ändå en bekräftelse på att man gjorde något litet mer än vad man behövde göra.

Det är fortfarande inte helt enkelt att prata om tiden i Kongo, konstaterar han:

– Numera ska de som kommer hem från uppdrag få debriefing och prata av sig. Det enda vi gjorde var att skicka in ett avföringsprov för att visa att vi inte fått med oss några invärtes sjukdomar. Man fick behandla det på det sätt man gör, förtränga och stoppa det så långt bort som möjligt.

Samtidigt tänker han fortfarande mycket på att åka tillbaka till de platser han såg för nästan 50 år sedan.

– Jag skulle vilja se hur det ser ut där nu. Binda ihop trådarna på något sätt.

– Men jag tror inte att det är bättre där i dag än det var då.

Mer läsning

Annons