Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

T-udden – bara för fantaster

/

Först måste man passera en lång sträcka av skit. Men sedan går det att andas ut, dra in havsluften.

Annons

Jag växte upp på Brynäs, flyttade från Gävle några år, och när jag återvände var det också till Brynäs. När jag valde mellan platser att skriva om ville jag hylla någonting på Brynäs, med T-udden och Stenebergsparken som konkurrenter. Jag fastnade för T-udden eftersom det området är ett av få ställen i Gävle med direkt havskontakt för allmänheten.

Visst, utsikten störs av hamnen och Karskärs industritorn, men sommarkvällar efter jobbet är det skönt att cykla ner till T-udden en halvtimme, känna på solen och vattnet när det inte finns tid eller ork för någon längre utflykt.

På senare år har besöken blivit färre, men som tonåring var jag där ofta, och jag minns i synnerhet en sommar när jag satt där och läste. En av fördelarna med T-udden är att man får vara i fred där, men just den här sommaren var en äldre dam också där, och efter att vi hade vant oss med varandras närvaro började vi prata, ensamma tillsammans. Ville jag inte prata mer dök jag bara ner i boken igen.

Nu ska T-udden bli naturreservat, och kanske kommer fler att upptäcka den lustigt formade halvön. Själv har jag flyttat in till centrala Gävle och tar mina kvällspromenader på andra platser. T-udden-dagarna är över.

Skiten är, förresten, stanken från reningsverket. Ett tips är att cykla och samtidigt hålla för näsan. Att gå ett par hundra meter och göra likadant är inte att rekommendera. Jag har testat och det svartnar i hjärnan mot slutet. Men skiten har sina fördelar. Den skrämmer bort många. Kvar blir bara T-udden-fantaster, som jag och tanten.

Mer läsning

Annons