Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tack, mina hjältar!

/
  • Helenes hjältar. Deltidsbrandmännen Anders Kjellgren, Krister Frank, Bengt Wiklund, Stefan Bergquist och Andreas Eriksson (inte med på bilden) var av en händelse knappt 100 meter från platsen där Helene Arvidsson frontalkrockade med sin motorcykel.
  • Agerade rätt. Helene har länge tänkt att hon vill tack brandmännen för att de handlade rätt.
  • Höll huvudet. Anders Kjellgren höll Helenes huvud hela tiden till ambulansen kom. Minsta lilla förflyttning hade kunnat göra henne förlamad.
  • Olyckan. Motorcykeln totalförstördes av krocken. I bakgrunden syns Helene som får hjälp av räddningstjänsten och ambulansen.

För fem månader sedan råkade Helene Arvidsson, 46, ut för en våldsam mc-olycka mitt i Ockelbo centrum.
Först på plats var deltidsbrandkåren, som av en händelse fanns på torget knappt 100 meter därifrån.
– Alla läkare säger att det är ett under att jag inte är förlamad, tack allihop, säger Helene när hon träffar sina räddare.

Annons

Klockan var strax efter 13 lördagen 30 augusti förra året. Helene Arvidsson och hennes sambo Peter Sjöberg hade stannat till med sina motorcyklar i Ockelbo.
På torget pågick Hälsans dag och det var mycket folk ute.
Helene övningskörde med sin Kawazaki Z750 och turen från hemmet i Gävle hade gått bra. Om två veckor skulle hon köra upp och allt verkade vara i sin ordning.
Men när Helene körde i väg igen hände något. Motorn började rusa och hon for rakt in i fronten på en parkerad Volvo. Med huvudet som en projektil smällde hon in i vindrutan, studsade över taket och ner på bagageluckan innan hon landade på backen. Kollisionen var så kraftig att bilen flyttades.
– Redan på en gång kände jag att någonting var fel i nacken. Det kändes som eld, som att det brann, så ont gjorde det.
Som av en slump befanns sig Ockelbos deltidsbrandkår knappt 100 meter från olycksplatsen. De var med på Hälsans dag och stod med brandbilen mitt på torget.
De skyndade fram till Helene, som aldrig förlorade medvetandet. Deltidsbrandmännen Anders Kjellgren och Stefan Bergquist agerade sjukvårdare. De stabiliserade hennes nacke och kontrollerade hennes hjärtslag och att hon andades. Krister Frank och Bengt Wiklund hjälpte till och Andreas Eriksson arbetade samtidigt med att göra motorcykeln strömlös.
Vad de inte visste då vara att Helenes tredje nackkota var krossad och minsta lilla rörelse hade kunnat göra henne förlamad.
Ambulansen var också snabbt på plats och inom en timme var hon på akuten på Gävle sjukhus.
Det har gått fem månader sedan olyckan och Helene har åkt tillbaka till Ockelbo för att träffa sina räddare i deltidsbrandkåren.
Mötet sker i brandstationens fikarum och hon har tagit med en smörgåstårta som hon bjuder på.
– Vilken tur att ni var där, börjar hon.
Hon har berättat innan att hon vill ge dem respons och att hon tycker det är viktigt att de får veta att de handlat på rätt sätt.
– Det är jättekul att få träffa er. Ni har ett himla ansvar som jobbar så här långt från ett sjukhus men det vet ni väl redan, säger hon.
Därefter riktar hon sig särskilt till Anders Kjellgren som var den som höll hennes huvud hoch hindrade att man tog av hjälmen innan ambulansen kom.
– Du var jättelugn och hade superkoll på huvudet, sedan var du så pedagogisk också när du pratade med mig. Minsta lilla skakning och jag hade varit förlamad i dag.
– Hade inte du hållit i huvudet hade det gått åt helvete, fyller hennes sambo Peter Sjöberg i.
– Tack till er allihop. Ni gjorde ett bra jobb och agerade på rätt sätt, det säger alla läkare.
Det här är första gången som Ockelbos deltidbrandkår får möta någon som de hjälpt till att rädda. Och alla verkar hålla med Anders om att det är intressant att se hur det gått för Helene.
– Det känns bra att veta att man gjorde rätt och att se att hon är positiv och envis. Det smittar av sig lite grann, tycker han.
Ibland händer det att deltidsbrandkåren får ett tack eller en blomma i tidningen, men de får nästan aldrig någon riktig uppföljning efter en olycka. Och ibland funderar de över vad som hände sedan.
– Det är beroende på fall till fall. Ju allvarligare det är desto mer funderar man och framförallt om det är en olycka, menar Stefan Bergquist.
Deltidsbrandmännen lyssnar uppmärksamt när Helene berättar om sina skador och de ställer många frågor.
Allvarligast är skadan i nacken, där en kota krossadeats ch en annan kluvits i tu. Helene opererades i Uppsala och låg på sjukhus i nästan två månader innan hon fick börja med rehabiliteringsträning.
Förutom skadan i nacken har hon också skadat ryggen och ett knä. Till en början hade hon också inre blödningar på en njure. Den minsta skadan som är på vänster tummen ska hon åtgärda i februari och längre fram väntar en knäoperation.
Vad som orsakade olyckan är okänt. Troligen var det något fel på motorcykeln, men varken försäkringsbolaget eller tillverkaren har velat göra någon under sökning.
Nu bär Helene en mjuk stödkrage för nacken och hon går med hjälp av en krycka. Hon har ständiga smärtor men verkar inte på något sätt stukad av olyckan.
Efter en dryg timme är smörgåstårtan nästan slut och innan Helene och brandmännen skiljs åt blir det kramar och lyckönskningar på parkeringen.

Mer läsning

Annons