Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tuffingen som inte räds landstingets sparkrav

/

Han är fritidspedagogen som blivit en av de högsta cheferna i länets sjukvård.


Kjell Norman ska göra det som nästan alla hans företrädare misslyckats med. Få ordning på ekonomin inom de opererande verksamheterna.

Annons

På bara några veckor har han redan hunnit sparka en av sina närmaste chefer och hamna i blåsväder.

Han basar över 1 500 anställda, ansvarar för en omsättning på 1,5 miljarder kronor och med sina 84 000 kronor i månaden är han en av landstingets bäst betalda chefer.

Men hans arbetsplats skvallrar inte om det. Kjell Norman har inte ens ett eget rum utan bara ett litet skrivbord inklämt mellan ett par halvhöga hyllor i ett kontorslandskap och precis så mycket golvyta att en stol får plats.

Sträcker han ut handen åt ena hållet kan han nästan röra vid divisionschefen som sitter intill, åt andra hållet nuddar han vid sin sekreterare

– Det är inte så stort men det fungerar. Jag sitter här ungefär 50 procent av min tid, resten är jag ute i länet.

Det var en knapp månad sedan som han oväntat fick frågan om han kunde tänka sig att ta över som chef för den del av sjukvården i Gävleborg som kallas division operation.

Landstingsdirektören Svante Lönnbark hade då bestämt sig för att den dåvarande chefen Gunnar Jansson behövde bytas ut eftersom divisionen i år går mot ett underskott på 140 miljoner kronor.

Kjell Norman – som då var chef för den division som har hand om psykiatri och barnsjukvård – fick kvällen på sig att fundera.

– Det är en väldigt speciell situation att ersätta en kollega som jag tycker mycket om och har stor respekt för. Sen fick jag fundera på om det över huvud taget var ett uppdrag som är möjligt att klara.

Att basa för sjukhusvården i länet har varit något av en katapultsits. Gunnar Jansson är bara den senaste i en lång rad sjukvårdschefer som tvingats sluta på grund av problem med att få rätsida på ekonomin. Många menar att det är ett omöjligt uppdrag.

Men efter att ha funderat och pratat med familjen beslutade han sig för att tacka ja.

– Jag kom fram till att det är möjligt. Jag vet inte om jag är väldigt naiv, men jag tror att jag kan klara det. Jag förstår inte varför det inte skulle gå.

– Har jag satt mig för att göra något kan jag vara rätt envis. Jag är tydlig med vad jag vill och vad jag förväntar mig av mina chefer och medarbetare. Jag tror att det är viktigt att vi alla i hela organisationen drar åt samma håll.

Vad som händer den som inte drar åt samma håll fick chefen för anestesisjukvården i länet, Kjell Karlsson, snabbt erfara. En av de första sakerna Kjell Norman gjorde var att ge honom sparken sedan det visat sig att de inte kunde komma överens om hur man skulle klara ekonomin.

– Det är aldrig några lätta beslut att ta, men jag känner att det var rätt.

Därmed visade han att det bakom den lugna, lågmälda fasaden döljer sig en tuff chef. Även om han i första hand säger att han försöker motivera sina medarbetare att göra det han vill är han inte rädd att säga ifrån när det krävs.

– Jag är nog också en ganska lättsam person att ha att göra med, jag har nära till skratt och är tydlig. Jag litar på människor och tror att alla vill göra ett bra jobb.

– Men om folk inte gör det, då blir jag förbannad och kräver resultat.

Resultat har han också lyckats åstadkomma. Den division han nu lämnat är en av få som ser ut att klara sparkraven. Det är också det som lett till att han fått landstingsdirektörens förtroende att ta hand om ett av problembarnen, operation division.

Men det blir förmodligen en tuffare uppgift – inte minst som sparkandet av Kjell Karlsson lett till att han redan kommit på kant med en hel del av läkarna. Frågan är också hur han – som själv saknar sjukvårdsutbildning – ska kunna få med sig läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal.

Kjell Norman är nämligen fritidspedagog i grunden. Efter att ha växt upp i Ljusdal och utbildat sig i Gävle åkte han till Stockholm för att jobba med unga ”värstingar” och senare med vuxna missbrukare på behandlingshem.

Men i mitten av 1980-talet flyttade han tillbaka till Gävle.

– Jag ville ge mina barn en bättre uppväxtmiljö och det tyckte jag att de kunde få här.

Han fick då jobb på landstinget i Gävle och arbetade som synpedagog med att hjälpa blinda och svårt synskadade att klara sin vardag, kunna gå ut, jobba och laga mat.

– Att få människor som inte trodde att de skulle klara av något att göra det. Det är en utmaning men en jättehärlig känsla när det lyckas.

Utmaningar är också något som Kjell Norman säger att han hela tiden har sökt. Ju större desto bättre.

– Det är kul att lyckas med det som är svårt. Det är roligare att vinna en jämn match än en som man vinner med 9–0.

Det är förmodligen den drivkraften som lett till att han gjort en ganska snabb karriär i landstinget. På elva år har han gått från att basa för 30 anställda till 1 500.

Han började som chef för syncentralen, blev därefter chef för hjälpmedels- och habiliteringsförvaltningen som senare slogs ihop med psykiatrin och förra året blev han chef för den nya länsövergripande sjukvårdsdivisionen för barn- och kvinnosjukvård, psykiatri och habilitering.

Och sedan slutet av oktober är han alltså chef för den största sjukvårdsdivisionen där länets ambulansverksamhet, akutmottagningar, cancervård, ortopedi, kirurgi, anestesi, hud, ögon och öron-näsa-hals ingår.

– Ibland kan man fundera på hur sjutton det blev så här, hur hamnade jag här. Men jag har inget bra svar. Jag har kanske bara varit på rätt plats.

Men hans senaste jobb innebär också att han minst lika fort kan bli fel man på fel ställe och med mycket kort varsel bli av med jobbet. En risk som han är väl medveten om.

– Det ingår i jobbet och så kan det bli även för mig, om jag inte klarar av att få ett ekonomiskt bättre resultat kan även jag få kliva av.

– Men jag kan inte tänka på det. Jag måste gå in i det här och tro att det ska lyckas. Man kan inte vara rädd i ett sånt här jobb, då tror jag inte att man vågar ta i ordentligt.

Målet är också klart. Han ser det inte som om att han bara ska spara och dra ned utan effektivisera vården så att den i slutändan blir bättre.

– Jag är inte bara byråkrat. Jag vill se att det leder till resultat längst ut och att det blir bättre för patienten. Det är en stark drivkraft.

– Ja, men det behöver inte vara så. Att vi kan operera fler patienter inom dagkirurgi och vårda fler inom öppenvård innebär både att kostnaderna minskar men också att det blir bättre för patienten.

Mer läsning

Annons