Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulf-Ivar: Engwall-kidnappningen

/
  • Sjuåriga Ann-Marie Engwall rövades bort på väg till skolan i september 1963. Någon timme senare fick hennes mamma Marianne ett hotfullt telefonsamtal.
  • Mitt i natten förde den manliga kidnapparen in på polisstationen i Gävle. Några timmar tidigare hade han och hans flickvän överlämnat sig till polisen i Malung.

Med anledning av att fallet tas upp i SVT Veckans brott 17 mars, återpublicerar vi UIf-Ivar Nilssons artikel om händelsen

Annons

Vi har tagit er dotter, fru Engwall!

Strax före åtta på morgonen stannade en beige Saab utanför tobaksaffären i hörnet Staketgatan-Kaplansgatan. Bakom ratten satt en man i 30-årsåldern och bredvid honom skymtade en ljushårig yngre kvinna. Ove och Gun pratade om framtiden, om ett liv tillsammans. De tittade på varandra och log. Om ett par minuter skulle de röva bort ett barn.

Deras offer, sjuåriga Ann-Marie Engwall, var noga utvald. Hennes pappa Jacob ägde Gevaliarosteriet och var rikast i Gävle. Familjen bodde i ett stort sekelskifteshus på Staketgatan 15, väl synligt från kidnapparnas bil.

Ann-Marie gick i ettan på Nynässkolan, bara några kvarter från hemmet. Onsdagen den 11 september 1963 var hennes elfte skoldag. När hon kommit ut genom porten och svängt in på Kaplansgatan sprang Gun ifatt henne, Ove följde efter med bilen.

– Hoppa in, din klass har åkt på utflykt och fröken har bett oss hämta dig!

Någon timme senare ringde Ove upp Marianne Engwall och berättade att hennes dotter kidnappats. När han hörde av sig igen, en halvtimme senare, hade Jacob Engwall hunnit hem.

– Stoppa 150 hundralappar i ett brunt A4-kuvert, instruerade Ove. Åk sedan till Kungsgrillen på Söder och lägg kuvertet i tvättstället på toaletten.

Man kom överens om att genomföra transaktionen klockan tre samma eftermiddag. Ove lovade att flickan var oskadd och Engwall att han inte skulle kontakta polisen. Men den löjligt låga lösensumman gjorde honom bekymrad. 15 000 kronor. Nöjer sig verkligen en kidnappare med så lite?

I väntan på att klockan skulle bli tre tog Ove och Gun med sig Ann-Marie till Jössebo viltgård, en djurpark nära Edsbyn. Den var stängd för säsongen, men de fick ändå gå in och titta på djuren. Jössebo ligger bara någon mil från Guns föräldrahem och den första hon mötte därinne var Björn Swartswe, son till parkens ägare, landslagsman i bandy – och polisman i Gävle. De kände varandra sedan flera år tillbaka och när han hejade insåg Gun att resan till Jössebo var en dundertabbe – om nu Engwall trots allt skulle vända sig till polisen.

Även Ove hade anknytning till trakten. Till för bara några dagar sedan hade han arbetat som socialassistent i Ovanåkers kommun där Gun, som var ensamstående mamma, hade varit hans klient.

På vägen tillbaka till Gävle stannade man i Valbo och därifrån tog Ove taxi in till Kungsgrillen. På slaget tre stegade Jacob Engwall in i restaurangen. Han gick raka vägen till toaletten och placerade det bruna kuvertet i tvättstället. När han försvunnit hämtade Ove kuvertet och lade dit ett exakt likadant, fyllt med tidningspapper. Man kan undra varför han krånglade så, men han misstänkte att polisen hade toaletten under bevakning och tyckte det var smart om ett likadant kuvert låg kvar i tvättstället när han gått därifrån. Att såväl kuvertet och de sönderklippta tidningssidorna vimlade av hans och Guns fingeravtryck ägnade han inte en tanke.

När Ove återvänt till Valbo ringde de efter en taxi som skjutsade hem Ann-Marie. Så fort den svarta Mercedes stannade utanför huset på Staketgatan sprang Jacob Engwall nerför trapporna, tog sin dotter i famnen och bar in henne i huset. Därefter larmade han polisen och snart var jakten på kidnapparna i full gång.

Björn Swartswe – polisen från Jössebo – berättade för spaningsledningen om mötet med Gun och Ann-Marie. Samtidigt ringde en man från Valbo och berättade att hans 15-åriga dotter hittat en kulspetspenna med texten Ovanåkers kommun precis där den ljusa Saaben hade stått enligt taxichauffören och andra vittnen.

Ove och Gun efterlystes och dagen därpå steg de in på polisstationen i Malung och anmälde sig frivilligt. Han dömdes till fyra års straffarbete och hon till två. Innan gallerdörrarna slog igen lovade Gun att vänta på Ove. Det gjorde hon också och båda fortsatte sina liv tillsammans som hederliga människor. Ove blev med tiden hög tjänsteman på ett statligt verk medan Gun gjorde karriär inom det privata näringslivet.

I början av 1990-talet ringde jag upp Ove och frågade varför de kidnappat Ann-Marie.

– En löjlig grej! svarade han. Det är som den där psykologen sa, att det var ett psykiskt trauma.

Ni hade väl aldrig en tanke på att göra flickan något ont?

– Nej, hon märkte ju inte ens att hon var kidnappad. Så på det sättet var det det perfekta brottet.

Mer läsning

Annons