Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Uppväxten i indianreservatet har gjort mig stark

/
  • På ena armen, över ärren från hundattackerna, har Shaushone låtit tatuera ett träd, livets träd.
  • På lördag satsar Shaushone Crae för att vinna i SM i styrkelyft och 21 mars är det Norrlandsmästerskapen.

Shaushone Crae hade en tuff uppväxt i ett indianreservat i Arizona. Som barn fick hon armarna sönderbitna av mammans hund. Läkarna sa att hon aldrig skulle kunna lyfta tungt– hon överbevisade dem. I dag tävlar Shaushone i styrkelyft och siktar på SM-guld, trots att hon har cancer.
– Cancern är en bagatell i jämförelse med vad jag har varit med om tidigare i livet.

Annons

I Kraftsporthuset på Utmarksvägens industriområde i Gävle tränar sjubarnsmamman Shaushone Crae inför SM i styrkelyft 14 mars. Hon tar 130 kilo i marklyft, vilket är hennes dubbla kroppsvikt. Men hennes mål är att klara 140 kilo. Shaushone Crae som är rankad etta i sin åldersklass är med i landslaget och ska delta i VM i sommar, trots att hon just nu även kämpar mot cancer.

– Styrkelyft är min passion och det som håller mig levande.

2006 drabbades hon av cancer i magen och livmodern. Efter strålbehandling och operation friskförklarades hon. I höstas kunde hon börja träna igen efter flera års uppehåll. Men för två månader sedan fick Shaushone ett nytt cancerbesked; bröstcancer och nya tumörer i magen. Hon har precis avslutat cellgiftsbehandlingen. I april väntar två operationer, då ska tumörerna i bröstet bort, samtidigt som tre avslitna senor i axeln ska opereras.

– Cancern ska inte få stoppa mig. Jag är inställd på att tävla i både SM och VM.

När hon var i Stockholm på landslagets träningsläger för några veckor sedan höll hon på att tappa modet.

– Varför tror en cancerpatient att hon kan tävla på elitnivå, säger Shaushone och skakar på huvudet så att de svarta lockarna dansar över axlarna.

– Men då satte jag helt plötsligt två personliga rekord och sedan var alla tvivel borta. Jag har cancer. Och?

Envisheten och styrkan kommer från hennes tuffa uppväxt i ett indianreservat i Arizona.

– Jag är helindian. Pappa var navajo och mamma hopi.

I reserverat var det komplicerat med kärleksrelationer mellan olika stammar.

– Mina föräldrar kunde aldrig bli ett par. Att jag blev till var den värsta skammen.

Mamman var alkoholist. Många av de vuxna i reservaten är både fysiskt och mentalt frånvarande i de ungas liv, på grund av droger och alkoholmissbruk. Självmordsstatistiken bland de unga är den högsta i landet och invånarna blir i snitt inte äldre än 50 år.

– Min mamma misshandlade mig. När hon inte kunde få mig att gråta genom att slå mig med bältet, bussade hon hunden på mig. Jag lärde mig att ta smärtan för om jag skrek blev hunden ännu mer aggressiv. Mina armar bär fortfarande ärr efter hundens attacker.

Shaushone blev retad av de andra barnen för att hon varken var hopi eller navajo, och för att hon ständigt hade bandage om armarna. De kallade henne mumien. Hon sökte tröst och skydd hos hästarna, där kunde ingen komma åt henne. Hennes namn betyder också Hästflickan.

– Jag har totalt 200 stygn på mina armar. Läkaren sa till mig att jag aldrig skulle kunna lyfta tungt. Därför känns det fantastiskt att jag i dag kan tävla i styrkelyft.

Från det att Shaushone var nio år flyttades hon runt på olika fosterhem. 16 år gammal hade hon fått nog. Hon ville få kontroll över sitt eget liv och ansökte hos staten om emancipation, tillstånd om att få bli myndigförklarad. Shaushone började läsa djurbeteende och psykologi, och fick jobb i Yellowstone nationalpark. Det var där hon träffade sin man, en svensk turist. Shaushone hade då tackat ja till ett jobb som hästtränare i Nederländerna där hon skulle träna hästar i trick- och cirkusridning. I samma veva upptäckte Shaushone att hon var gravid. Men det stoppade inte hennes planer.

– Jag arbetade med hästarna under hela graviditeten. Tre månader efter att min förste son Kristoffer hade fötts var jag gravid igen, säger hon och skrattar.

Efter tre år flyttade hon till Sverige där mannen, barnens pappa, hade tagit över en släktgård i Åre. Sedan föddes bebis efter bebis. På tio år fick Shaushone sju söner. På gården tog hon hand om hästarna och hjälpte till med korna. Men 2004 tog orken slut.

– Jag var helt utsliten och visste inte längre vem jag var. Jag mådde dåligt och vägde 176 kilo. Jag var tvungen att lämna gården.

En ny period inleddes i Shaushones liv. Hon började träna styrkelyft och MMA. Och kilona rasade.

– Det var som att vakna efter att ha sovit i ide flera år.

Styrkelyft kom hon i kontakt med redan som 14-åring. Hon ville spela amerikansk fotboll i skolan men det var inte tillåtet för tjejer så hon fick tillstånd att träna med killarna. – Coachen upptäckte snart att jag var stark och uppmuntrade mig att börja med styrkelyft, diskus och häcklöpning. Det gick bra för mig och jag vann många tävlingar.

Vad Shausone inte visste var att hennes pappa under många år hade betraktat henne på avstånd.

– Jag fick aldrig träffa honom under min uppväxt, men han tog kontakt med mig för några år sedan. Han var två meter lång och urstark. Det var fint att äntligen få lära känna honom. Men han dog bara två åShaushone Crae hade en tuff uppväxt i ett indianreservat i Arizona. Som barn fick hon armarna sönderbitna av mammans hund. Läkarna sa att hon aldrig skulle kunna lyfta tungt– hon överbevisade dem. I dag tävlar Shaushone i styrkelyft och siktar på SM-guld, trots att hon har cancer.

– Cancern är en bagatell i jämförelse med vad jag har varit med om tidigare i livet.

I Kraftsporthuset på Utmarksvägens industriområde i Gävle tränar sjubarnsmamman Shaushone Crae inför SM i styrkelyft 14 mars. Hon tar 130 kilo i marklyft, vilket är hennes dubbla kroppsvikt. Men hennes mål är att klara 140 kilo. Shaushone Crae som är rankad etta i sin åldersklass är med i landslaget och ska delta i VM i sommar, trots att hon just nu även kämpar mot cancer.

– Styrkelyft är min passion och det som håller mig levande.

2006 drabbades hon av cancer i magen och livmodern. Efter strålbehandling och operation friskförklarades hon. I höstas kunde hon börja träna igen efter flera års uppehåll. Men för två månader sedan fick Shaushone ett nytt cancerbesked; bröstcancer och nya tumörer i magen. Hon har precis avslutat cellgiftsbehandlingen. I april väntar två operationer, då ska tumörerna i bröstet bort, samtidigt som tre avslitna senor i axeln ska opereras.

– Cancern ska inte få stoppa mig. Jag är inställd på att tävla i både SM och VM.

När hon var i Stockholm på landslagets träningsläger för några veckor sedan höll hon på att tappa modet.

– Varför tror en cancerpatient att hon kan tävla på elitnivå, säger Shaushone och skakar på huvudet så att de svarta lockarna dansar över axlarna.

– Men då satte jag helt plötsligt två personliga rekord och sedan var alla tvivel borta. Jag har cancer. Och?

Envisheten och styrkan kommer från hennes tuffa uppväxt i ett indianreservat i Arizona.

– Jag är helindian. Pappa var navajo och mamma hopi.

I reserverat var det komplicerat med kärleksrelationer mellan olika stammar.

– Mina föräldrar kunde aldrig bli ett par. Att jag blev till var den värsta skammen.

Mamman var alkoholist. Många av de vuxna i reservaten är både fysiskt och mentalt frånvarande i de ungas liv, på grund av droger och alkoholmissbruk. Självmordsstatistiken bland de unga är den högsta i landet och invånarna blir i snitt inte äldre än 50 år.

– Min mamma misshandlade mig. När hon inte kunde få mig att gråta genom att slå mig med bältet, bussade hon hunden på mig. Jag lärde mig att ta smärtan för om jag skrek blev hunden ännu mer aggressiv. Mina armar bär fortfarande ärr efter hundens attacker.

Shaushone blev retad av de andra barnen för att hon varken var hopi eller navajo, och för att hon ständigt hade bandage om armarna. De kallade henne mumien. Hon sökte tröst och skydd hos hästarna, där kunde ingen komma åt henne. Hennes namn betyder också Hästflickan.

– Jag har totalt 200 stygn på mina armar. Läkaren sa till mig att jag aldrig skulle kunna lyfta tungt. Därför känns det fantastiskt att jag i dag kan tävla i styrkelyft.

Från det att Shaushone var nio år flyttades hon runt på olika fosterhem. 16 år gammal hade hon fått nog. Hon ville få kontroll över sitt eget liv och ansökte hos staten om emancipation, tillstånd om att få bli myndigförklarad. Shaushone började läsa djurbeteende och psykologi, och fick jobb i Yellowstone nationalpark. Det var där hon träffade sin man, en svensk turist. Shaushone hade då tackat ja till ett jobb som hästtränare i Nederländerna där hon skulle träna hästar i trick- och cirkusridning. I samma veva upptäckte Shaushone att hon var gravid. Men det stoppade inte hennes planer.

– Jag arbetade med hästarna under hela graviditeten. Tre månader efter att min förste son Kristoffer hade fötts var jag gravid igen, säger hon och skrattar.

Efter tre år flyttade hon till Sverige där mannen, barnens pappa, hade tagit över en släktgård i Åre. Sedan föddes bebis efter bebis. På tio år fick Shaushone sju söner. På gården tog hon hand om hästarna och hjälpte till med korna. Men 2004 tog orken slut.

– Jag var helt utsliten och visste inte längre vem jag var. Jag mådde dåligt och vägde 176 kilo. Jag var tvungen att lämna gården.

En ny period inleddes i Shaushones liv. Hon började träna styrkelyft och MMA. Och kilona rasade.

– Det var som att vakna efter att ha sovit i ide flera år.

Styrkelyft kom hon i kontakt med redan som 14-åring. Hon ville spela amerikansk fotboll i skolan men det var inte tillåtet för tjejer så hon fick tillstånd att träna med killarna. – Coachen upptäckte snart att jag var stark och uppmuntrade mig att börja med styrkelyft, diskus och häcklöpning. Det gick bra för mig och jag vann många tävlingar.

Vad Shausone inte visste var att hennes pappa under många år hade betraktat henne på avstånd.

– Jag fick aldrig träffa honom under min uppväxt, men han tog kontakt med mig för några år sedan. Han var två meter lång och urstark. Det var fint att äntligen få lära känna honom. Men han dog bara två år senare i levercancer. Det ledde till att jag i dag har en nära kontakt med min farmor. Hon har blivit god vän med min mormor. De brukar ge mig stöd och kärleksråd, säger Shaushone och skrattar generat.

Sönerna, styrkelyft och djur är hennes drivkrafter i livet.

– Jag vill vara en bra förebild för mina pojkar. Jag har uppfostrat dem till att inte reta någon och att alltid parti för de som är svaga. Dina ord är som pilar, brukar jag säga, du kan aldrig ta tillbaka dem när du väl har skjutit iväg dem.

I sitt yrke som häst- och hundpsykolog har hon uppdrag i Sverige, Danmark, Norge och Tyskland.

– Jag har alltid haft en särskild kontakt med djur, speciellt hästar, hundar och katter.

– Tänk att jag blev hundpsykolog efter allt jag varit med om, men jag nog sån; vill alltid övervinna mina rädslor.

När Shaushone får ett uppdrag brukar hon observera de situationer med djuret som är besvärliga och sedan fastställa problemet utifrån det.

– Oftast handlar det om ledarskapsproblem eller att djuret har ont någonstans. Om hunden beter sig illa beror det för det mesta på dåligt ledarskap.

– Att hjälpa hingstar är mitt favoritjobb eftersom jag gillar utmaningar. Behandlar du en hingst rätt så kan den dö för dig, det finns inget mer lojalt djur.

Många djurägare tar hennes råd som personlig kritik, då kan det vara bra att ha läst psykologi.

– Det tar tio minuter att hjälpa djuret men två timmar att hjälpa ägaren, säger hon och ler.

Shaushone har bestämt att varken sjukdomar eller andra svårigheter i livet ska få definiera vem hon är. På höger arm har Shaushone låtit tatuera in livets träd med långa rötter som slingrar runt hennes handled och ut mot fingrarna.

– För varje utmaning jag klarar låter jag förlänga trädets rötter på tatueringen, som ett bevis på att jag växer och blir starkare av mina erfarenheter. Vi får se om fingrarna räcker till...r senare i levercancer. Det ledde till att jag i dag har en nära kontakt med min farmor. Hon har blivit god vän med min mormor. De brukar ge mig stöd och kärleksråd, säger Shaushone och skrattar generat.

Sönerna, styrkelyft och djur är hennes drivkrafter i livet.

– Jag vill vara en bra förebild för mina pojkar. Jag har uppfostrat dem till att inte reta någon och att alltid parti för de som är svaga. Dina ord är som pilar, brukar jag säga, du kan aldrig ta tillbaka dem när du väl har skjutit iväg dem.

I sitt yrke som häst- och hundpsykolog har hon uppdrag i Sverige, Danmark, Norge och Tyskland.

– Jag har alltid haft en särskild kontakt med djur, speciellt hästar, hundar och katter.

– Tänk att jag blev hundpsykolog efter allt jag varit med om, men jag nog sån; vill alltid övervinna mina rädslor.

När Shaushone får ett uppdrag brukar hon observera de situationer med djuret som är besvärliga och sedan fastställa problemet utifrån det.

– Oftast handlar det om ledarskapsproblem eller att djuret har ont någonstans. Om hunden beter sig illa beror det för det mesta på dåligt ledarskap.

– Att hjälpa hingstar är mitt favoritjobb eftersom jag gillar utmaningar. Behandlar du en hingst rätt så kan den dö för dig, det finns inget mer lojalt djur.

Många djurägare tar hennes råd som personlig kritik, då kan det vara bra att ha läst psykologi.

– Det tar tio minuter att hjälpa djuret men två timmar att hjälpa ägaren, säger hon och ler.

Shaushone har bestämt att varken sjukdomar eller andra svårigheter i livet ska få definiera vem hon är. På höger arm har Shaushone låtit tatuera in livets träd med långa rötter som slingrar runt hennes handled och ut mot fingrarna.

– För varje utmaning jag klarar låter jag förlänga trädets rötter på tatueringen, som ett bevis på att jag växer och blir starkare av mina erfarenheter. Vi får se om fingrarna räcker till...

Mer läsning