Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför kommer ingen till mig?

/

Annons

Trötta valaffischer vinkar hej då i höstvinden – eller om det är välkommen till ett hårdare Sverige. Och själv står man med två stora frågor ända sedan valnatten. Den ena allvarlig, den andra bara konstig.

Jag har bra kompisar som är födda i Kurdistan, i Irak, i Iran, i Bulgarien och några andra länder också. De flesta bor i Gävle och de flesta är trevliga människor som tillför mitt liv en massa. Inte minst kurden. Han tippade ett V 75-system som vi drog in några hundringar på.

Hur kan det komma in ett parti i Sveriges riksdag som helst inte vill att de ska vara här?

Det är den allvarliga frågan.

Mina kompisar! Inte för att de gjort något fel, inte för att de sagt något fel – utan för att de överhuvudtaget existerar här. Jag vet att långt ifrån alla som röstade på Sverigedemokraterna är rasister, men det finns en kärna som är det och det känns konstigt.

Och hur bra skulle landslaget vara utan Zlatan?

Vad jag ska säga nästa gång jag äter middag med V 75-kurden? Jo, att 95 procent av befolkningen vill ha honom kvar. Fem procent är visserligen fem för mycket men ändå väldigt lite.

Så till den konstiga frågan.

Varför har ingen valarbetare knackat på hos mig?

I tv på valnatten berättade en moderat att de knackat på hos 500 000 väljare. En socialdemokrat meddelade att de gjort 1,2 miljoner dörrknackningar. Rekord! De andra partierna likaså. Centern hade varit mer aktiva med dörrknackning än någonsin. Folkpartiet och Kristdemokraterna likaså. Vänstern förstås och Miljöpartiet absolut.

Men i n g e n av dem kom till mig.

Inte för att jag har någon lust att diskutera politik i dörröppningen men ändå. Faktiskt har ingen valarbetare i något val någonsin knackat på min dörr. Märkligt. Tänkte jag och ringde mamma i Färila. Nej, ingen hade knackat på där i år heller, ja, faktiskt har ingen knackat på där i något val någonsin och då har hon ändå varit med sedan stenåldern.

Jag ringde min bror i Stockholm. Nä, ingen valarbetare har knackat på där heller i år och, nä igen, ingen har någonsin knackat på hos honom. Alltså ingen hos mig, ingen hos mamma och ingen hos min bror.

Hur kan det komma sig?

Jag menar, så fula är vi väl ändå inte. Oddsen för detta är orimligt höga. Det måste vara något annat fel. Inte för att jag tagit politiker som sanningssägare tidigare heller, men nog måste de skarva något alldeles fruktansvärt när de berättar om sina dörrknackaroperationer.

Det är lika underligt som att alla partiledare alltid är nöjda med sina valkampanjer på valnatten. Minus 3,5 procent, jajamensan, men sista kvarten av valrörelsen kände vi vind i seglen. Minus 2,8 procent, tjoho, vi ökade med 0,1 procent i gruppen medelålderns korpfotbollsspelare med träningsvärk.

Eller ljuger valarbetarna helt enkelt för sina partiledare? Ungefär som när reklamutdelare som får betalt per utdelad broschyr gömmer lådvis i återvinningsstationerna.

Tre gånger knackade det visserligen på dörren veckorna innan valet, men när jag gick dit stod inte ens en liten folkpartist där. Bara småflickor som ville sälja jultidningar. Och en gång såg jag genom köksfönstret att det var Jehovas Vittnen, men då la jag mig ner på golvet tills de gått.

Ola Liljedahl

är frilansskribent och nås på

ola@ordklotet.x.se. Han tycker

för det mesta om att få besök.

Mer läsning

Annons