Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Värstingen som dök rakt in i affärsvärlden

/
  • MYROR I BRALLAN. Det här är Clarion Hotel Winns verkställande direktör                                         Mikael Junger. Han kunde aldrig sitta stilla i skolan och det kryper fortfarande i honom när tiden vid mötesbordet blir för lång. ”Vuxen-Emil” kallas han för av sin fru Gunilla. ”Otroligt lättsam” är omdömet från hotellpersonalen.
  • RÅSTYRKA. Mikael Junger paddlar ofta kajak vid sommarhuset i Öregrund.

Mikael Junger var ett rötägg i skolan.

En strulputte och rebell som vägrade rätta in sig i raderna av bänkar i klassrummet.

– Jag gjorde nog allt för att få in lärarna på psyket.
Ett betyg har han skaffat i livet: Mikael Junger är certifierad skogshuggare.
Men när han fick chansen högg han på en helt annan karriär.
Värstingen blev affärsman och hotelldirektör.

Annons

Företagskonsulten och världsresenären Johan Mathson klagade i fjol på sin blogg över att det kostade 125 kronor extra att få en hamburgare uppburen till rummet på Winn i Gävle.

Hotelldirektören svarade bland kommentarerna i bloggen: ”Ska sanningen fram så är priset satt för att vi inte vill ha gäster som äter på rummen mer än i undantagsfall.” Underskrivet ”Mikael Junger, vd på bygget. PS Jag tar gärna en kopp kaffe med dig nästa gång du gästar.”

Tankarna går osökt till den klantige, sprattlige, koleriske Basil Fawlty, spelad av John Cleese i succéserien ”Pang i bygget”. Underhuggaren Manuel har klantat till sig och Basil förklarar, vänligt, och lite kantigt ärligt, hur det ligger till för gästen.

Mikael Junger skrattar vid liknelsen.

– Det finns nog ganska mycket av honom i mig tror jag. Vi har 80 procent kontroll och 20 procent kaos på hotellet. Men i kaos är det kreativitet på gång. Man måste våga röra sig framåt, står man stilla på en lina eller planka så faller man.

Mikael Jungers allra första hotelljobb var som piccolo på Hotell Foresta på Lidingö när han var 13 år.

– Jag hade pillerburk på huvudet, fick köra hissen och öppna dörrar. Jag hade ingen lön, men fick behålla all dricks själv, jäklar vad pengar jag tjänade!

Stålarna behövdes, ville man ha en cykel var det bara att jobba ihop till den själv. Familjen med sju barn flyttade runt ganska mycket och ”pappa tog väl en gin och tonic lite för ofta”.

– Vi hade ganska bra förhållanden men det var väl ingen läsro hemma direkt, sammanfattar Mikael.

– Skolan gick åt helvete på en gång. Jag skulle skriva lilla a i skrivhäftet i första klass men höll mig inte på raden. Fröken sa att det såg för jäkligt ut, ”kan du inte skriva lika fint som flickorna” och krävde att jag skulle fylla fem sidor med lilla a när jag ville gå vidare med b. Så det var kört från början.

Han gjorde som han ville skolan igenom. Pratade när han hade lust, skrev maskin med tårna.

– Det var förstås barnsligt, men jag krävde hela tiden att få veta varför jag skulle lära mig olika saker. En kemilärare hade jag respekt för, han kunde se igenom mig.

Mikael Junger hoppade av skolan efter nian och blev certifierad skogshuggare på en skogsbruksskola i Trollebo utanför Vetlanda – det enda betyg han skaffat sig i livet.

– Jag tyckte om det fysiska men blev uttråkad. Så jag blev jungman på passagerarbåt i stället, fick dra på mig långa gummihandskar och göra ren toaletterna fulla av skit. Och jobba bland råttorna i potatislagret. Fy, jag hatar råttor!

När det blev försvarsmaktens tur att ta sig an Mikael Junger konstaterades att han var färgblind och ordblind. Till slut fann han sig under protest tillrätta i tio månader på ett lastbilsflak. Där stod han som kokgruppchef och brassade käk till 150 man på övning.

Senare i livet blev det hans tur att vägleda officerare som hamnat vilse efter att I 13 i Falun lagts ned. Mikael fick coacha ut överstelöjtnanter och andra till nya karriärer utanför regementets stängsel.

Efter lumpen fick Mikael Junger jobb och utbildning till smörgåsnisse på Standard Hotell i Norrköping. Någon i Sara-koncernen såg hans energi och erbjöd ett omfattande trainee-program som ledde in honom på den hotellkarriär som blivit hans liv.

– När jag var 22 bestämde jag mig för att bli hotelldirektör.

Vid 26 hade han nått målet.

– Jag blev erbjuden att bli hotelldirektör i Östersund och när jag vänt förlust till vinst där blev jag tillfrågad om att starta ett Sara-hotell i Gävle. ”Vi ska bygga ett hotell där som ska bli en vinstmaskin”, sa vdn.

Men Mikael Junger hamnade i rejält blåsväder.

– Jag blev intervjuad och uttryckte mig med orden ”vi anställer bara personal med vackra ögon”. Det blev ett jävla liv.

– Vad jag menade var att inställningen gäller, att de älska att ge service. Vi anställde folk som ville, ville, ville. Jag tittar aldrig på betygen, jo kanske sist av allt, av ren nyfikenhet.

Hotellet blev ingen vinstmaskin heller. 1985 startade han i stället Hotell Bergmästaren i Falun. Där fanns Astrid Lindgren bland gästerna.

– Det finns 19-åriga tanter och 90-åriga tjejer. Hon var en tjej, med en blick som min mors, som borrar rakt igenom en. Vi hade jättefina samtal och hon signerade böcker till mina barn. Min fru var gravid och i den boken skrev hon ”Till Ungen”.

En annan imposant kvinna träffade Mikael när han jobbade som servitör i Norrköping. Zarah Leander, som bodde utanför stan, kom med chaufför till hotellet på söndagarna.

– Hon hade peruk och lösnaglar, stilig, men uppenbart sliten under ytan. Hennes man Arne Hülphers beställde alltid in en fyra vodka, och varje gång protesterade Zarah högljutt med sin stämma: ”Nej, en åtta!”.

Mikael Junger är inte den som har tålamod att läsa instruktionsböcker.

– Jag är kreativ och bra på att räkna ut hur det ska vara själv i stället. När jag var liten satt jag i vedboden hos min morbror och tänkte ut saker. När vi ungar inte hade någon båt så byggde vi en av plywood.

Tankesättet har följt honom in i affärsvärlden.

– Det är viktigt att anställa rätt människor. De ska inte behöva springa och fråga andra hela tiden utan våga lösa problem själva. Det är ett krav från min sida att de ska göra fel. Annars har man inte gjort något alls.

Mikael Junger ger intryck av att vara en chosefri, lättsam, öppen direktör som litar på sina anställda och har lätt för att delegera.

– Jag älskar människor! Och jag har väldigt svårt att stå ut med överlägsenhet.

Mikael och Gunilla har tre vuxna barn, samtliga födda i Falun. För drygt tio år sen fick de en storasyster. På köksbordet låg plötsligt ett brev från en dotter han aldrig träffat.

– Mamman hade dött men sagt till henne att ”Mikael Junger är din pappa”. Vi stämde träff och jag såg direkt att vi var släkt. Jag var förstås jättenervös men det var ett otroligt häftig möte.

Det har inte dallrat några förebråelser eller skuldkänslor i luften. Släkten Junger har tagit Jenny till sig med hull och hår. Mikael var plötsligt morfar, och Jenny fick en farmor – de fann varandra snabbt.

– Det var så märkligt, det visade sig att hon kände en av mina kusiner, och att hennes bästa kompis bott i samma lägenhet i Norrköping som vi gjorde när jag var liten. Det är inte klokt egentligen.

Mer läsning

Annons