Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vårt nya hem har allt – utom kalsongläge

/

I skarven mellan eftermiddag och kväll kommer jag gåendes på Norra Strandgatan, där en tobakshandel och dessförinnan en fiskeredskapsbutik en gång låg.

Annons

Ett tyg döljer det som finns innanför den gamla butiksingången. Det enda som antyder vad som finns där i dag är en snirklig namnskylt.

På trottoaren utanför står en kvinna och röker och jag frågar b-o-r du här?

Precis som på tobaks- och fiskeredskapshandlarnas tid går man ned ett par steg när man kliver på, och ungefär där tobaksaffärens affärsdisk stod övergår en hall byggd på 2000-talet i ett sällskaps- och matrum. Jag kan fortfarande se tobaksbutikens affärsdisk framför mig – cigaretterna och godiset närmast kassaapparaten – och lokalens sparsamma källarljus.

Här bor Lena och Lennart Hellström – mitt i tobakshandlarens lager och i en av Gävles mer udda bostadsrätter.

Mitt i smeten, skulle det nya hemmet ligga. Ett av flera måsten som skulle uppfyllas för att paret skulle lämna hälsingegården för en lägenhet i Gävle. Ett annat måste var att hemmet skulle ha huskänsla, rymma två vuxna och ett barn, sex utflugna barn på besök och barnbarn.

– Vi tittade på en lägenhet på Gävle Strand, men det blev det inget ”oj” av,

säger Lennart, som för första gången i livet var på väg att sätta bo i lägenhet.

– Jag var inte livrädd, men orolig, för jag ville bo så att jag kan hämta tidningen i kalsonger.

Något han dock fått göra avkall på då husets brevlådor är samlade en bit bort i finentrén.

I gengäld behöver makarna bara korsa gatan, vår och sommar med en kopp kaffe, och sätta sig på nån av bänkarna utefter ån för att njuta en stund i solen eller i oxlarnas skugga.

Endast dagar efter besvikelsen över Gävle Strand hittade Lena bostadsrätten som lovade allt. Annorlunda planlösning, endast steg från tågcentralen, 110 kvm om fyra rum och kök och källare vägg-ivägg – som kan byggas om till boyta.

Läget mellan tågcentralen, Gavleån och stan var perfekt och Hellströms lämnade sin nyproducerade gård om nio rum och kök mellan Bollnäs och Söderhamn för Gävle, och nu har de bott här i snart tre år.

– Varje gång jag öppnar ytterdörren tänker jag här står jag och tittar på Gavleån, husen på andra sidan ån, och gamla Söder, säger Lennart förnöjt.

– Här tankar jag kraft, men det gör jag även när jag är ute och går med hunden i gränderna på Söder. Jag är en sån som får energi av utomhusmiljöer, fortsätter han, och du, Lena, du får påfyllning av inomhusmiljöer.

Och jag förstår att Lena går igång här.

Enbart vyn över diskbänken och fönstret ovanför, där ben då och då passerar, är speciell. Det är nåt med den svarta blanka marmorn, som arkitektoniskt binder samman det välvda djupt liggande fönstret med diskbänksväggen. En diffus känsla av bekantskap, och vips är jag i Paris, kurerad från min trängtan, och uppfylld av tanken att jag kanske stått under ett sånt fönster och diskat när jag bodde i Paris för hundra år sen.

Orsaken till att Hellströms ville lämna Hälsingland för Gävle var att alla ungar utom två var utflugna och änglatjänster efter företagets namn Änglahjälp.

– Hon ä-r en ängel, tänker alltid på andras väl, säger Lennart, som utifrån en bred kunskap om företagande hjälper Lena att utveckla företaget.

Så reser de.

– Vi lägger hellre pengar på resor än exempelvis inredning, som jag gjorde när vi bodde i vår stora hälsingegård. Men jag tycker fortfarande om inredning, säger Lena, och berättar att de reser mycket. Inom och utom Sverige. Planerat eller spontant. Med familjen eller varandra. Med flyg eller tåg. Bil eller ben.

I höstas deltog de i en gruppresa till Kebnekaises topp, och sommaren 2009 besökte de Kiruna, Abisko och Riksgränsen på tu man hand.

– Vi blev så förälskade i Riksgränsen att vi ska åka tillbaka igen nästa år, berättar Lena.

– Jag förstår att Dag Hammarskjöld var så hängiven Abisko och Kebnekaise, som han också skrev så fint om, säger Lennart.

2006 bilade paret 300 mil i södra Sverige i sin Volvo V 70 kombi och gjorde samtidigt en avstickare till Köpenhamn.

– Vi slängde för säkerhets skull in en madrass i bilen, och sov inte på hotell en enda natt, berättar Lena. I Köpenhamn övernattade vi i bilen på en parkering fem minuter från Ströget.

– Jag kan till och med se att vi en dag säljer allt vi äger, packar var sin ryggsäck och drar, säger Lennart, varpå Lena maxar makens vision med Vi kommer nog att bli resande till slut.

Lennart medger dock att han skulle ha svårt att skiljas från sin utsikt från Norra Strandgatan.

Samtidigt säger båda att en fast boplats symboliserar trygghet och hemma.

– Men, egentligen spelar det ingen roll var jag bor, säger Lena, mitt hem är där jag själv är.

Jag ville bo så att jag kan hämta tidningen i kalsonger.

Att Lena och Lennart var färdiga med Hälsingland och skulle sadla om.

– Mera mitt i smeten än så här kan man inte bo, säger Lennart. Det är märkligt att tänka sig att vi bor här nu. En hälsing i länets residensstad.

Förr åkte hälsingarna till Gävle för att handla och göra affärer.

– Precis som jag, reflekterar Lennart, som tidigare drev en reklambyrå, och precis som hälsingarna såg inte heller jag allt det vackra med Gävle.

Lennart är inte nån äkta hälsing dock, utan Uddevallagrabb besjälad av det hälsingska – och av Lena, som har sina rötter i Norrköping, och som han träffade för sex år sen.

Lena håller på att starta eget och ska sälja rut-tjänster. Men även lena-tjänster – såsom hjälp med promenader, ärenden, inköp – hon kallar

Precis som hälsingarna såg inte heller jag allt det vackra med Gävle.

Mer läsning

Annons