Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem tusan är Kalle Boman?

/
  • På vinden där Kalle Boman räknar med att kunna sortera sitt 50-åriga filmarkiv.
  • Kalle Boman på Kvistholmsbron i Norrsundet som leder till hans gård där han stortrivs.
  • Hedersguldbaggen har också flyttat till Norrsundet, men den är fortfarande omsorgsfullt paketerad.
  • Kalle Boman förälskade sig i orten, gården och naturen.

"Elvira Madigan", "En kärlekshistoria", "Äta, sova, dö"– har du sett en svensk kvalitetsfilm under de senaste 50 åren kan du räkna med att Kalle Boman har varit inblandad. I år belönades hans insatser inom svensk film med en hedersguldbagge.
Nu flyttar han sin verksamhet till jordens vackraste plats– Norrsundet.

Annons

Trots att filmproducenten Kalle Boman arbetat med regissörer som Bo Widerberg, Roy Andersson och Marie-Louise Ekman har han förblivit en doldis för den stora allmänheten. Det var nog ett och annat ögonbryn som höjdes i tv-sofforna när årets hedersguldbagge delades ut till Kalle Boman. "Vem tusan är det?" Och några hajade säkert till när han avslutade sitt tacktal med: "Vi ses i Norrsundet!"

Men att få till ett möte med Kalle Boman i Norrsundet visar sig vara lättare sagt än gjort. Han delar sin tid mellan Göteborg, Stockholm och Norrsundet. När jag når honom på mobilen är han på väg till filmfestivalen i Cannes för att med regissören Ruben Östlund premiärvisa den nya filmen "Turist".

När vi till slut träffas i Norrsundet står Kalle Boman i snickarbyxor och huvtröja vid en kapmaskin och sågar till reglar för att isolera vinden på uthuset. Han påminner mer om gubben Pettsson än en filmguru.

– Det var roligt att vinna en guldbagge, men det kändes inte helt bekvämt att stå på scenen och vara i allas fokus. Den plats jag gillar bäst på teatern är i kulissen, där man kan se vad som händer både på och bakom scenen.

Att han hamnade i Norrsundet var en ren slump.

– Jag hade lagt ned min filmateljé i Stockholm och efter 50 år i filmbranschen ville jag ha ett ställe där jag kunde få plats med alla mina grejer. När jag kom till Norrsundet såg jag först Arbetarmuseet och sedan horisonten. Allt kändes rätt. Norrsundet är den vackraste platsen på jorden.

Det var för två år sedan. Kalle Boman köpte Amelies gård, där han nu håller på att etablera sitt filmbolag Hinden.

– Jag har enorma mängder av aldrig tidigare visade foton och filmer. Jag har tänkt att jag ska sitta här och sortera allt och försöka digitalisera så mycket jag kan.

Kalle Boman växte upp på Södermalm och bästa kompisens pappa drev en teaterskola. 1948 fick Kalle Boman som femåring en statistroll i Ingmar Bergmans film "Fängelse".

Men det var den franska nya filmvågen och Federico Fellini på 1950-talet som fick honom att vilja jobba med film. Efter en kurs i tv-teknik fick han som 21-åring anställning på det lite alternativa bolaget Europafilm. Bo Widerberg ville ha honom som scenarbetare till inspelningen av "Kärlek 65", men han befordrades snart till regiassistent.

– Han valde mig för att jag var öppen och inte färgad av branschkonventionen.

Men befordran innebar också sämre lön, från 1 200 kronor i månaden till 800 kronor.

– Det vägrade jag. Men Widerberg ordnade så att jag i praktiken arbetade som regiassistent men kunde hämta ut min lön som scenarbetare.

Det blev inga fler jobb med Bergman?

– Nej, det fanns motsättningar mellan Bergman och Widerberg. När jag väl valt Widerberg fanns det ingen återvändo, säger Kalle Boman och skrattar

Kalle Boman var regiassistent både till "Heja Roland" och "Elvira Madigan".

– Större delen av "Elvira Madigan", 24 000 meter film, klippte vi i New York.

"Elvira Madigan" blev en internationell succé som lovordades och prisades för bildernas skönhet och för Pia Degermarks och Thommy Berggrens känsliga spel. I USA utsågs den av filmkritikerna till en av de bästa filmerna 1967 och den toppade Svenska filmkritikerförbundets lista.

Hur var det att jobba med Bo Widerberg?

– Det var bra, jag hade inget att jämföra med. Han var inte lätt att tas med, men det var intressanta år.

När Bo Widerberg inledde inspelningen av "Ådalen 31" hade Kalle Boman gått vidare till andra projekt.

– Jag var ljudtekniker till Disneys "Djungelboken" och jobbade med dubbningen.

I slutet på 1960-talet började Kalle Boman samarbeta med en ny regissör, Roy Andersson.

– Både Bergman och Harry Schein avrådde Roy Andersson från att arbeta som han gjorde, men jag uppmuntrade honom att fortsätta. Resultatet blev "En kärlekshistoria" och "Giliap".

Kalle Boman ger ett ödmjukt, nästan försynt intryck, men han är samtidigt principfast. Han har kallats guru och rebell med optimismen som vapen. Han skrattar förläget åt beskrivningen.

– Jag kan nog vara lite envis och går mycket på min känsla och samarbetar gärna med nyskapande personer som andra inte vågar satsa på, som till exempel Roy Andersson.

På 70-talet startade han filmbolaget Hinden och har sedan dess samarbetet med Marie-Louise Ekman i ett flertal säregna filmer.

Vad gör du egentligen som filmproducent?

– Äh, jag är egentligen fortfarande bara en scenarbetare, säger han och ler underfundigt.

Han fortsätter:

– Min uppgift är att stödja, driva på och få dem att prestera lite bättre, ungefär som en coach.

Kalle Boman har hunnit fylla 71, men han har inga planer på att gå i pension. Nyfiket och enträget fortsätter han värna om kvalitet och kreativitet inom svensk film. 2004 producerade han Ruben Östlunds första långfilm ”Gitarrmongot” och han var rådgivare åt Gabriela Pichler när hon gjorde "Äta sova dö" och Mia Engberg i "Belleville Baby".

Det mångåriga samarbetet med Roy Andersson fortgår. De håller på att slutföra en film som ska ha premiär i höst.

Vad är det viktigaste när man gör film?

– Närvaro är det absolut viktigaste. Min förhoppning är att filmerna kan bidra till ett bättre liv för människorna som ser dem.

Mer läsning

Annons