Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vett och etikett ger mig rysningar

Annons

Jag läste en bok om vett och etikett för en tid sedan och fick rysningar.

Jag hatar nämligen vett och etikett, det vill säga jag hatar folk som anser sig veta vad vett och etikett är. De är lika irriterande som dem som anser sig veta vad god smak är. Ofta är det dessutom samma människor.

För många år sedan fick jag Sveriges mest kända kvinnliga advokat till bordet på en arbetslunch i Stockholm. Jag skulle inte ha jobbat den dagen, övertalades att hoppa in och kände mig otroligt dum och fel med trasiga jeans.

Hon hade en dräkt som lyste svindyr.

Visserligen var den ful, tyckte jag, men prislappen skulle säkert antytt god smak. Hon synade mig, nyss flyttad från Färila, uppifrån och ner. Stora hål i jeansen – jag hade ju varit på väg att träna, inte jobba – fick henne att spärra upp de mascaratyngda ögonen. Hon fnyste lite lätt förminskande. Jag sa något taffligt om maten, hon svarade otrevligt och ägnade resten av tiden åt en man i kostym på andra sidan bordet.

Sedan dess hoppas jag att hon förlorar varje rättegång.

Jag hatar nämligen förnäma gubbar och kärringar som försöker läxa upp andra. Och nu pratar jag inte om självklarheter som att rapa vid matbordet. Det finns folk som ägnar sitt liv åt att ängsligt veta vilken hand man ska skåla med och dessutom gärna trycker ner det i halsen på dem som inte vet.

Mitt minus hos kändisadvokaten var jeansen.

Det är samma människotyp som på allvar blir upprörda om de ser att någon i uniform glömt att knäppa en knapp ”för att det ser slarvigt ut”. Hallå! Kom igen! Det är 2008!

Mitt trumfkort i sådana sammanhang är en middag i Italien.

För ett antal år sedan blev jag nämligen bjuden på en sådan med självaste svenska kungaparet. Hos borgmästaren i Milano, minsann. Vi var väl ett femtiotal gäster och jag hade halkat med av någon obegriplig anledning som representant för svensk media.

Stämningen innan var uppstressad.

En armé av damer träningsneg. Det blev panik när någon upptäckte bestick i dukningen som de inte hade riktigt koll på. Tanterna hade köpt dyra klänningar som ändå ingen skulle titta på eftersom alla bara såg på drottningen. Jag behövde hjälp med fracken.

Först skulle vi hälsa på kungaparet. Silvia var kortare än jag hade trott. Sedan letade man upp sitt bord. Jag hamnade bredvid kungens adjutant. Han hade ätit sig igenom många kungamiddagar och hade full koll.

Han lärde ut alla tysta regler. Sedan sa han – och det är det som är trumfkortet:

”Men strunt i allt sådant larv. Regler för vett och etikett är bara till för sådana som inte vet hur man beter sig som folk.”

Visst är det underbart?

Han kallade kändisadvokaten ”en riktig skitkärring”. Det vill säga sådant man absolut inte ska säga enligt etikettboken. Men sådant som gör en middag trevlig. Efteråt var det mingel. Kungen kom fram. Han var sugen på whisky och var, tja, som folk är mest. Förstås. Har man en dotter som är Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland så har man.

är frilansskribent och nås på ola@ordklotet.x.se. Han är på något sätt släkt med släkten med Daniel Westling men räknar inte med att bli bjuden på bröllopet med Victoria när den dagen kommer.

Ola Liljedahl

Mer läsning

Annons