Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wikegårds galna liv

/
  • Pang, bom var man inte hockeyspelare längre. Jag måste vara provocerande och högljudd för att budskapet ska gå fram.
  • SJUNGER BRA! Niklas har alltid gillat uppmärksamhet.
  • GGIK:s 63:or. Över raden: Leif Grylin, Niklas Wikegård, Per Hedenström, Hans T Andersson. Mittenraden: Anders Granat, Per Lindblom, Peter Modig, Lennart Rhodin, Mikael Engblom. Nedre raden: Lars Lövblom, Lars Qvarnström, Kent Eklöv, Lars Öbrink, Jörgen Strand. Bilden ärtagen 1974.
  • 15 PROCENT INVALID. Den tredje korsbandsskadan satte stopp för hockeykarriären som just tagit fart i Brynäs. I stället blev han tränarre, bara 20 år gammal. Här på sjukhuset med mamm a Birgitta.

Niklas Wikegård syns och hörs.

Alla gillar det inte.

Men han är född sån. Och älskar uppmärksamheten

”Om jag fick börja om skulle jag bli rockstjärna eller skådis”, säger Niklas.

Annons

8-årige Niklas Wikegård på Lilla Sätraskolan kunde inte sitta stilla. Och skrev som en kratta.

Men han fick varken en bokstavskombination eller elevassistent.

Han fick läraren Åke Winges.

– Vi var en specialklass på tolv elever som hade honom från trean upp till nian. Han var helt fantastisk. Jag var förmodligen dyslektiker, men kände mig aldrig någonsin avvikande eller sämre är någon annan. Jag har honom att tacka för väldigt mycket.

Det gick bra för många i Niklas klass. Precis som för ungarna i hans hockeylag, GGIK:s omtalade 63:or som spöade allt och alla och där flera av ungarna fostrades till både spelare, tränare och domare på högsta elitnivå.

Återigen hängde det på en hängiven, klok vuxen som hade förmågan att se varje individ; Leif ”Råttan” Grylin.

– Vi fick lära oss att ta av kepsen och tacka för maten och alla hade samma värde vare sig man gjorde tusen mål eller noll.

När Niklas får höra att GGIK inte längre huserar i Nynäsgården låter han både förvånad och besviken.

– Fan, där hängde man ju jämt, vi låg och slappade på madrasserna i de röda längorna.

63:orna träffas fortfarande, vart tredje år. Återträffarna brukar ta en hel dag och en hel natt i anspråk.

– Vi brukar börja vid 12-rycket. Nån enkel korvgrillning, spela fotboll och sånt. Sen blir det klassisk pyttipanna och öl. Och så berättar var och en vad vi gjort de senaste tre åren. Någon har skilt sig, någon annan har blivit tunnhårig. Men innan kvällen är vi alla 16 år igen.

Niklas hockeykarriär tog slut vid 19 år, korsbanden rök och skadorna klassades som 15 procents invaliditet.

– Pang, bom var man inte hockeyspelare längre.

Kurt Larsson i GGIK tyckte att han skulle bli tränare i stället. Det blev ett juniorlag i SG 83. Niklas gick på pappa Arnes inrådan ledarutbildning på Bosön och resten blev en 21-årig tränarhistoria som tog slut på en herrgård.

– Helena och jag skulle ha ett litet avbrott ett par dar. Det var säsongen 2004–2005, när det var lockout i NHL och vi hade deadline för att få över NHL-spelare. Telefonen slutade aldrig ringa. Då bestämde jag mig.

Ett par år tidigare hade han ändå gjort ett seriöst försök att lära sig hantera sitt kokande tränarhuvud. Djurgården tog in Per-Olof Ström som mental coach till spelarna, men även Wikegård tog hem honom till köksbordet för samtal.

– Jag skulle ha gjort det långt tidigare. Jag lärde mig sätta upp egna mål, hålla mig inom ramarna för det som är viktigt just i nuet.

– Livet som huvudtränare i elitserien är som att snurra i en torktumlare som aldrig stannar. Dygnet runt förminskar man sig själv till förmån för spelare, sportchefer, sponsorer. Man åldras flera gånger om på en säsong och har ständigt en puls på 140–150 i båset. Förlorar man med 0–5 kräver 8 000 på läktarna ens avgång. Förlorar man tre veckor i rad hänger man löst på riktigt.

Så pang, bom var han inte hockeytränare längre heller.

I stället ringde han Albert Svanberg på tv-sporten.

– Jag berättade att jag skulle sluta och ville ha jobb. Han trodde inte på mig, så det dröjde till april nästa år innan de hörde av sig.

– Första gången jag kom dit trodde jag de höll med kostymer men det skulle man ha själv. Jag fick låna Svanbergs men byxbenen slutade på halva vaden när jag satt ner. Fotograferna lovade med fingrarna i kors att inte filma benen. Kommentarerna haglade efter sändning: ”Bra högvatten, Wikegård”.

Det var en chansning att ta in den hetlevrade tränaren i studion. Men det funkade.

Så bra att han plötsligt pratade ”käka puck”-språket wikegårdska med hela svenska folket; var med i ”På spåret”, blev sommarpratare i P1 och fick ytterligare en chans att glömma kostymen.

– Jag skulle vara schlagerexpert i Melodifestivalen och kom till genrepet i t-shirt. Peter Jihde bara glodde och sa. ”Är du inte riktigt klok?”. Jag hade inte fattat att det skulle vara för 10 000 personer och att man kanske skulle behöva klipp därifrån om något gick snett i den riktiga sändningen. Det fick buda snabbt efter en kostym.

l Hur mycket har du gemensamt med Wikegård i hockeykväll?

– Inte mycket. Det är formatet som formar mig. Vi sänder från studion i 14 minuter, jag har 20 sekunder på mig åt gången. Jag måste vara provocerande och högljudd för att budskapet ska gå fram. Det får bli lite svart och vitt.

Det har stormat kring Wikegård många gånger genom åren. Förra året blev han DO-anmäld för att ha sagt att en damspelare var dålig på att åka baklänges. Men ärendet las ned.

– Hon var ju det. Det har jag sagt om herrspelare också. Men det var en förälder som hade tagit illa vid sig.

De två tv-stjärnorna Niklas Wikegård och Rickard Olsson gick samtidigt i skolan i Sätra. Rickards mamma Lisa har dessutom jobbat med Niklas mamma Birgitta på Strömsbro hälsocentral i många år.

”Skrikegård” och ”Psykegård” är några av rubrikerna som kantat Niklas Wikegårds väg. Föräldrarna känner inte igen sin son i de värsta epiteten. Tvärtom önskar de att det någon gång kunde komma fram hur han alltid varit mån om de svaga, gått till försvar för den som blivit mobbad eller på annat sätt är utstött i samhället.

Eller att det skrevs mer om hans grundmurade positiva inställning till livet.

Niklas Wikegård har fått sina smällar, inte bara i tidningsrubrikerna. Han var nära att drunkna som tio-åring, flög av en traktorvagn när han slog huvudet i en viadukt, har opererats akut för livshotande tarmvred och kraschat med sin bil i 80–90 kilometer i timmen.

Han passerade en lastbil när en tom, stillastående bil dök upp i omkörningsfilen.

– Han ringde från sjukhuset och sa att bilen var skrot, och att han skulle bli lite sen, berättar Arne.

Glada ”gamänger” har en tendens att vara vimsiga. Men Niklas har råkoll på sin agenda. Han kan rabbla sina åtaganden de närmaste dagarna utan problem. Han flackar och far mellan matcher och möten; Örnsköldsvik, Växjö, Skellefteå, Visby.

Med tio minuter till Arlanda är det inget problem. Men han försöker sovra bland förfrågningarna, håller till exempel max 25 föreläsningar per år.

– De har ringt flera gånger från Let’s dance. Men det kommer aldrig att bli aktuellt. Och inte kommer jag att stå och laga mat i tv.

Något snickeriprogram blir det nog inte heller tal om. Familjen Wikegård bor i en lättskött, ljus, lagom stor funkisvilla, där Niklas hållit sig borta från både hammare och skruvdragare.

Inredningen i den wikegårdska villan går i vitt. Men på hedersplats, som ett utropstecken i köket, hänger en sprakande färgglad stadsmålning av Gävle, en 40-årspresent.

– Det är klart att jag åker upp då och då, det är nära och kul att gå där och snacka med folk. Synd att det inte märks att det ligger vid havet bara. Det borde man kunna göra bättre i stället för att stänga ute båtar med broar och skit. Men det är en superfin stad.

Mer läsning

Annons