Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Första rättegångsdagen fylld av hat och sorg

/

Pernilla Hellgrens syster öste sitt förakt över mördaren Anders Eklund.
Eklund själv bad med gråten i halsen hennes familj om ursäkt.
Leif Silbersky vände sig till Vår Herre i sitt försvar för Anders Eklund.

Annons

Den första rättegångsdagen mot Anders Eklund handlade om mordet på Pernilla Hellgren i Falun 2006. Den innehöll ett nytt erkännande och ett par känslostarka utspel.

Anders Eklund själv kom till rättegången nyklippt och nykammad i en snygg blåvitrandig skjorta. Inte lika ovårdat lufsig som han har sett ut på andra bilder, bland annat från de videobandade polisförhören.

På det Torsåkersmål som den senaste tiden har letat sig in på kvällstidningarnas löpsedlar svarar han samarbetsvilligt men kortfattat på åklagarens och advokaternas frågor.

– Ja, sen la ja ikull na, säger han till exempel om inledningen till sitt samlag med Pernilla Hellgren.

Påminner om ett barn

 

Samlaget som Eklund under hela polisutredningen har hållit fast vid var frivilligt har han nu, efter ett pressande förhör, medgivit att han i praktiken hade tvingat Pernilla Hellgren till.

Hans egen advokat Leif Silbersky förtydligade för rätten att Eklunds svar innebar att han erkände även den våldtäkten.

Eklund påminner ibland om ett litet barn i sina förnekanden av vad han har gjort. Ett barn som har ertappats av föräldrarna med något förbjudet, men som håller fast vid sin oskuld med en krystad förklaring, trots att det är uppenbart att föräldrarna redan genomskådat honom.

Bedyrar sin version

 

Han följde inte efter Engla på grusvägen i Stjärnsund för att han var intresserad av henne. Nej, han är lastbilschaufför och det var för att han såg att det kört timmerbilar på vägen som han körde upp där, vidhöll han i det längsta i polisförhören.

Gav sig inte

 

I går i tingsrätten höll han fast vid att Pernilla frivilligt promenerat med honom mitt i natten i Falun, trots att vittnen sett henne gå mycket fort med Eklund fem–tio meter efter.

Eklund försäkrade att hon inte försökt fly från honom.

– Hon hade en högre promenadtakt än mig, försäkrade han. Och längre steglängd, därför kom hon före mig, hävdade han gång på gång.

Den tredje eller fjärde gången såg det ut som om Silbersky tog sig för pannan.

Åklagaren Olle Sohlberg ger sig inte utan fortsätter att pressa Eklund med frågor om Pernilla. Och till slut viker sig Eklund.

”Var inte meningen”

 

 

– Hade du bestämt dig för att våldta henne redan när du ser henne i stan och börjar följa efter henne?

 

– Nej, det var inte förrän vid parkbänken, svarar Eklund.

– Så där beslutar du dig för att våldta henne, är det så, frågar Sohlberg.

Eklunds svar hörs inte men uppfattas som jakande.

 

– Föll det dig i tankarna att döda henne också då?

 

Nu brister Eklunds röst:

– Det var inte meningen att hon skulle dö...

 

– Hur hade du tänkt klara dig undan från våldtäkten i så fall då?

 

– Det enda hon visste var att jag hette Anders.

Där avslutar Sohlberg förhöret, men Eklund fortsätter spontant med gråt i rösten, handen över hjärtat och blicken mot Pernillas anhöriga.

– Förlåt, förlåt mig för allt jag har gjort.

Mer läsning

Annons