Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Margit har tagit emot gäster från hela världen

/
  • MINNS LIVET MED GRUVAN. Margit Gustafsson, som jobbade på Malmgården som var Sandviks mäss, drömmer om att det återigen blir liv och rörelse i byn – som på gruvtiden. ”Tänk, där skulle man kunna ha aktiviteter för äldre, eller ett vandrarhem”, säger hon.

När gruvan producerade som mest i Bodås skapades många arbetstillfällen, utöver de som fanns inom skog- och lantbruken. Sandvik byggde bostäder och annan service och på så vis föddes samhället Bodås. Margit Gustafsson jobbade på mässen där hon tog emot både gruvarbetare och internationella gäster på mat och logi.

Annons

Malmgården är namnet på ett stort stenhus som är centralt beläget mitt i Bodås. Skulle det inte vara för en stor jätteskorsten som en gång har försörjt hela Bodås med energi skulle det kunna tas för vilken villa som helst.

Fram till början på 90-talet var Malmgården Sandviks mäss. Margit Gustafsson minns tiden där väl. Efter att gruvdriften lades ner 1973 fortsatte Sandvik att ta hit besökare, bland annat potentiella kunder.

– Jag har tagit emot gäster från hela världen för vilka Sandvik visade upp sina Coromantborrar, säger Margit Gustafsson.

Det fanns 48 bäddar och restaurang på Malmgården. Det var ett internat och gästerna hade på så vis helpension med frukost, lunch och middag.

Gruvfogde

Margit Gustafssons man var gruvfogde och liksom för många andra på orten kretsade hela familjens liv kring gruvan.

– Det var väldiga problem att veta vad gruvan skulle användas till när gruvdriften lades ner. Sedan blev det svampodling i gruvan och nu är det whisky, säger hon och konstaterar att det ändå varit verksamhet i gruvan nästan hela tiden.

– Det är lite synd att de inte valde att bygga den där whiskybyn här.

Drev hotell

När Sandvik lämnade orten togs Malmgården över av ett par som drev en hotell- och konferensanläggning.

Men mannen i familjen omkom i tsunamin och därefter såldes Malmgården och är numera vanlig privatbostad. Längan med hotellrum står dock tom.

– Tänk, där skulle man kunna ha aktiviteter för äldre, eller ett vandrarhem, drömmer Margit Gustafsson som liksom många av de andra byborna saknar livet och rörelsen som en gång fanns här.

Mer läsning

Annons