Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag har fel och brister – men jag duger”

/
  • LYCKLIGT HEMMA. Daniel skrattar ofta och hjärtligt under intervjun. Han är lättsam, glad,                                             avslappnad, och verkar lycklig över att få vara hemma i Ockelbo officiellt tillsammans med kronprinsessan. Han får bland annat frågan om hur han skulle ha reagerat om det istället varit                                       han som sett en av sina vänner på det första tidningslöpet där ”Victorias nya pojkvän” avslöjades 2002. ”Jag skulla ha ramlat bakåt. Rakt baklänges”, svarar Daniel med ett leende.
  • Prins Daniel är sprudlande glad när Arbetarbladets Elina Sorri får träffa honom i Ockelbo.

Prins Daniel har tackat ja till en 20 minuter lång intervju med Arbetarbladet i samband med Ockelbobesöket.

Han har nyss besökt landsbygdscentret i Åbyggeby, där Ockelbo kommuns bröllopspresent till kronprinsessparet, ett läger för barn och ungdomar, ska hållas.

Om exakt en timme ska han befinna sig någon kilometer bort för invigning av Wij trädgårdars Eldtempel och mingel och middag i Kulturmagasinet.

Trots ett försenat dagsprogram är prins Daniel glad, lättsam och avslappnad i försommarkvällen. Testeboån porlar nedanför verandan, fåglarna kvittrar och det ligger en svag doft av gödsel från åkrarna i luften.

På verandan sitter Elina Sorri, prins Daniel, fotografen Gun Wigh och Ulrika Näsholm från hovet.

Annons

Vad känner du efter de här två dagarna i Ockelbo?

– Det är väldigt mycket känslor man får. Komma hem, vädret är underbart, det är nästan sommarvärme, och vi får ett otroligt bemötande av Ockelboborna.

Vågade du tro på att det skulle komma så mycket folk?

– Nej, det hade jag inte alls räknat med. Jag förstod ju att det skulle komma nån om det blev fint väder. Sen tycker jag det är fantastiskt att få se Ockelbo så här, att bli guidad på företag och äldreboende – man får verkligen fördjupad kunskap om Ockelbo.

Du har inte själv jobbat på något av de ställen ni har besökt. Var sommarjobbade du?

– Dels klippte jag gräs hos Ockelbogårdar och sen jobbade jag på Uret med pensionärer.

Känner du att du är huvudperson under den här resan?

– Nej, jag tycker absolut att kronprinsessan är huvudperson i alla sammanhang. Jag går gärna ett par steg efter.

Du har spontant sprungit fram till många människor.

– Det går ju inte att låta bli, det är så många som jag tycker om och som jag inte har sett på länge. Det vore konstigt om jag inte gjorde det.

Vågar du avslöja ett eget smultronställe i Ockelbo?

– Rönnåsen. Att stå däruppe och titta ut över bygden tycker jag är helt otroligt.

Vad tänkte du först när du insåg att kronprinsessan skulle bli kund på ditt gym i Stockholm?

– Det var en ära förstås att hon, efter det att hon kom hem från USA hade hört sig för var hon kunde träna och valde att träna just med mig, på vårt gym. När man väl kommer igång med träningen, då blir alla en person som man tränar. Man går in i den yrkesrollen.

Ni har beskrivit ert förhållande som att det började med vänskap och att ni var vänner under ganska lång tid. Men fanns det ett speciellt tillfälle när du kände att nu är det något annat?

– Absolut...

Vad sa dina föräldrar när de förstod att ni hade en relation?

– Ja, de… pappa sa inte ”Vad har du gjort pöjk?!”, det har han aldrig sagt. Jag kommer inte ihåg exakt men… vi har aldrig kommenterat det i något sammanhang och jag har ingen aning faktiskt. Det tyckte väl att det var roligt helt enkelt.

Men de kände till innan att hon var kund på ditt gym?

– Att vi var kompisar kände de till men det andra kom som en överraskning.

När en av dina vänner i Ockelbo fick syn på den första löpsedeln med budskapet att du var kronprinsessans hemliga pojkvän, höll han på att ramla baklänges. Vad skulle du själv ha tänkt om du hade sett den löpsedeln med någon av dina vänner i din roll?

– Jag hade nog ramlat bakåt jag också. Rakt baklänges.

Var du någonsin beredd på vad det här förhållandet skulle innebära när det startade?

– När man blir kär följer man hjärtat och tänker inte igenom allt. Det vore väldigt ocharmigt och trist om man tänkte för långt fram, jag var nog väldigt i nuet och kände att det var väldigt rätt.

Fanns det någon första dejt eller kändes det naturligt att gå ut tillsammans eftersom ni känt varann ett tag?

– Precis som du sa, det var bara naturligt.

Och frieriet, hur visste du att det var rätt ögonblick?

– Vad du bränner på! (skratt) Det blir inte så kärnfulla svar kanske men det är your loss.

Jag brukar sitta en eller två timmar med mina intervjupersoner så jag måste skynda mig.

– Du borrar in riktigt..!

Du får säga pass eller inga kommentarer.

– Ja, okej, vad var frågan?

Varför friade du inte tidigare eller senare, var det en väl genomtänkt tidpunkt?

– När man har varit tillsammans så många år som vi tror jag inte att det finns några ögonblick som är helt fel, om sinnesstämningen är den rätta.

Hur kom det sig att du gav den första intervjun till skoltidningen En spänn?

– Det var ingen strategi utan mer för att det var ett bra initiativ av dem. Jag gillar entreprenörskap och när ungdomar är kreativa och brinner för något. Då kände jag att det var roligt att bidra.

I backspegeln ser det ut som ett bra PR-trick, att du fick mycket cred för att du lät dig intervjuas av dem och inte av någon kvällstidning eller oss?

– Jag vet inte om jag fått någon speciell cred, utan mer bara att jag känt det bland Ockelboborna om det är det du menar. Men jag hade inte tänkt igenom det så mycket utan kände att det var rätt att ge den första intervjun till ungdomar i Ockelbo, jag tycker det blev rätt bra.

Vad hade du för bild av kungahuset när du var barn, eller tonåring?

– Jag kommer inte ihåg så exakt, men det var en positiv bild, någonting svenskt. Sen vet jag inte om det är en efterkonstruktion, att man tänker tillbaka i ett visst perspektiv, men jag kommer ihåg när kungen och drottningen var på Eriksgata, det var väl… -87 va? Jag var 14 år. Det kändes väldigt stort att de valde att komma till vårt lilla samhälle.

Och det här med att du är född samma dag som kungen tillträdde?

– Ja. Det är faktiskt märkligt att gamla kungen dör på samma dag som jag är född. Ja, det är märkligt.

Bröllopet var en enastående tillställning, Storkyrkan rustades, tv-sändningen, hela världen reste till Stockholm, har du kunnat smälta det, att du var huvudperson i en så stor händelse?

– Jag var väl tvåa den dagen i alla fall, men det är nästan en utomkroppslig upplevelse att bli firad av en halv miljon svenskar och inresta.

Var du närvarande mentalt den dagen?

– Absolut, båda två, vi var så inne i situationen och kände och kunde njuta. Att se ett tvärsnitt av Sveriges befolkning i alla åldrar, alla tänkbara bakgrunder på en och samma plats för att vara med och fira den här dagen. Det var så enormt stort för oss att alla andra, de flesta i alla fall, ville vara med och fira. Jag vet inte om det någon gång går att riktigt greppa det men det är ett minne för livet och någonting som vi båda är otroligt tacksamma över – att svenska folket valde att vara med och fira på det här sättet.

Fick du några särskilda tankar när du såg din familj i det här sammanhanget, omgivna av europeiska kungligheter?

– Inte på det sättet. Mer att det var härligt att se alla ens vänner och människor man tycker om på en och samma plats.

Ni såg väldigt förälskade ut då…

– Vi kunde inte dölja det så bra va...? (skratt)

...det var väldigt mycket kärlek i luften, det måste man säga. Är ni lika förälskade nu när ni varit tillsammans varje dag på jobbet i ett år?

– Absolut!

Vilka är dina största förväntningar på ert liv tillsammans?

– Det beror på vad man menar, privat eller jobbmässigt. För det är verkligen två saker. Även om vi har uppdraget ihop har vi också ett privatliv som vi försöker värna väldigt starkt om. När det gäller jobbet så handlar det om att jag känner att jag vill göra bra ifrån mig, göra mitt yttersta, det bästa jag kan i alla situationer för att tjäna alla svenskar som… Vi har monarki som statsskick och då är det vår uppgift att tjäna svenska folket, både här och utomlands. Jag vill känna att jag kan göra nytta för Sverige. Sverigenyttan, det är det som är uppdraget.

Känner du dig så trygg och lugn som du beskrivs?

– Ja, det gör jag nog. Det är klart jag kan bli nervös inför en intervju med dig... Förr eller senare kommer jag att säga något ogenomtänkt, det kan vara förr och det kan vara senare, som kommer att vinklas och misstolkas, det är klart. Men annars känner jag mig rätt lugn. Jag har fått mycket kärlek under min uppväxt och mamma och pappa finns alltid där, och ett socialt nätverk med kompisar som lojalt står vid min sida. Jag känner att jag har fel och brister men jag duger.

Om du jämför nu med för tio år sedan, vad är det som har hänt med Daniel Westling?

– Jag lämnade Ockelbo som 20- eller 21-åring. Jag hade varit kanske sju–åtta år i Stockholm innan jag träffade kronprinsessan så det är klart att det hade hänt en massa saker. Jag hade drivit företag, jag har varit omgiven av duktiga människor, kunder och medarbetare som har påverkat mig.

– Och åren med kronprinsessan har förstås varit väldigt stimulerande, det sker en massa intressanta möten i stort och smått som påverkar en.

Men har du lyckats behålla kärnan av Daniel?

– Ja, det tror jag. Ja, det känner jag. Jag har inte bytt värderingar.

Enligt medierna lär du ha gått i något som kallas ”prinsskola”, vad innebär det?

– Ja, det är en sån där mediarubrik.

Men ligger det något i det?

– Ja, det kan man absolut säga. Jag har pluggat statskunskap, jag har pluggat historia. Jag är väldigt intresserad av barns hälsa, det är något som verkligen oroar mig att barn mår sämre både fysiskt och psykiskt, så jag har valt att plugga en del på Karolinska och fördjupa mig i de frågorna, barnfetma till exempel. Så det kan man säga, det är en del av en prinsskola.

Pågår den fortfarande?

– Jag känner mig inte redo, det är en ongoing project (skratt). Jag kommer nog aldrig att känna att jag är färdig för den här rollen, jag måste utvecklas hela tiden.

Har du någon gång tvekat inför den här rollen, eller tvivlat på dig själv?

– Ja tvivlar på sig själv gör man från tid till annan, om man är tillräckligt duktig, om man räcker till, men jag har aldrig tvivlat på att fullfölja och följa mitt hjärta, det har jag aldrig gjort.

Det har öppnats många dörrar för dig, men vilka har stängts? Är det något du saknar, något som du inte kan ägna dig åt, eller något i din personlighet du inte kan visa?

– Det är inget som jag känner att ”det där är helt omöjligt att göra längre”. Men lite spontanitet går förlorad, just vad man säger. Jag har fått höra det av offentliga personer, ingen familjemedlem… men offentliga personer så att det inte blir någon misstolkning… att man går på en del minor och får slipa bort delar av sin personlighet för att man blir så rädd att göra fel och att säga någonting som är olämpligt. Vi ser exempel på det hela tiden. Det finns inte så stor tolerans, det känns som att någon ska sänkas hela tiden, och det är jag rädd för. Jag vill ju inte göra bort mig och säga saker som sårar andra människor och som förstör för mig och min omgivning, så jag blir väl kanske lite mer försiktig.

– (skratt) Du får gå in och bryta Ulrika, om du tycker att jag trampar i nåt klaver som jag ska stå kvar i. (Till Ulrika Näsholm från hovet som sitter med under intervjun).

Kan du göra spontana saker på fritiden?

– Vi har ganska späckat schema, vi får dagarna att gå om man säger så.

Om en kompis från Ockelbo skulle sitta i sin bil på E 4 och slå dig en signal och fråga om ni var hemma, och om han kan komma förbi på Haga slott, är det möjligt en vardagkväll?

– Ja, det är det absolut. Där är de ju lite tråkiga i Stockholm jämfört med här hemma där man ringer på bara. Skulle någon ringa på nu skulle jag bli väldigt förvånad. Äh, vissa kompisar är så, det skulle vara fullt möjligt om vi var hemma, då skulle jag säga välkommen hem.

Den gängse bilden är att nästan ingenting är möjligt, att det ni gör är så kringgärdat av regelverk och förberedelser.

– Jag kan ju säga så här: det är inte flexibilitet och spontanitet som kännetecknar vardagen, vi har fullt schema. Det ligger i rollen och i vår ambition att inte ligga på latsidan. Vi vill göra rätt för oss.

Vilket tar mest tid, att driva eget gym eller att vara prins?

– Jag jobbade hårt även när jag drev gym men jag tror nog att jag jobbar lite hårdare i dag.

Ni gör så många olika saker, vissa som sticker ut, brittiska bröllopet till exempel. Hinner du smälta varje upplevelse?

– Det är olika saker. Att flyga JAS är en häftig upplevelse för stunden och jag pratar med kompisar om det kanske, ”Åh, vad häftigt det var!”. Men det finns tillfällen då vi gör saker som väcker så otroligt mycket känslor så att man sitter med tårar i ögonen, verkligen, verkligen viktiga saker. Det kan handla om att man sitter ner med en grupp ensamkommande flyktingbarn och pratar och hör om deras hjärtkrossade historier. Det går rakt in i hjärtat på en. De andra sakerna, som det finns en tendens att rapportera om, flyga JAS och resa och träffa presidenter och andra kungligheter… det är en del av vår vardag. Men vi försöker resa mycket i socioekonomiskt mindre bemedlade områden och träffa till exempel duktiga ungdomar som drar igång olika projekt, unga entreprenörer, det tycker jag är kärnan i uppdraget.

(Ulrika Näsholm påpekar att tiden håller på att ta slut.)

Är det något som du vill hälsa våra läsare i allmänhet, och Ockelboborna i synnerhet?

– Ja, det vill jag gärna göra! Jag vill tacka alla för det enormt härliga mottagande som vi har fått. Och stödet vi har fått i alla år. Jag är både stolt och rörd över hur Ockelboborna sluter upp kring mig och kronprinsessan och även runt min familj. Det är unikt och det har alla fattat, alla runtomkring också.

Kan Ockelboborna vara säkra på att dina föräldrar Olle och Ewa bor kvar så att de får behålla kontakten med dig också, eller finns det andra planer?

– Nehej, jag tror inte att de kommer att flytta (skratt).

Då ställer jag en fråga som du kanske inte vill svara på.

– Vill du ställa den ändå? Vill du verkligen det? (retsamt)

Ja, det vill jag... Om det var så att kronprinsessan skulle säga till dig: ”Vi hoppar av, Carl Philip får ta över, vi bygger ett hus vid Bysjön och slår oss ner där”. Vad skulle du känna då, lättnad eller besvikelse?

– (skratt) En hypotetisk fråga och det kommer aldrig att ske. Jag vill inte ens kommentera det. Det kommer aldrig att ske. Vi kommer att göra vårt bästa.

Och till sist en fråga från en läsare: ”Om ni får barn, åker till Ockelbo och vill åka skridskor, vill ni göra det i en ishall då?”

– Ja, det var en hypotetisk fråga på alla sätt och vis.

Du förstår varför den är ställd?

– Ja, exakt. Jag vill inte kommentera det. (leende)

Intervjun är slut efter 21 minuter och fyra sekunder.

Mer läsning

Annons