Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bröderna kom utan pass - fick stanna

/
  • Salah och Azad Nassan är lyckliga över att vara i säkerhet i Kungsgården efter kriget och flykten från Syrien.
  • Varken Azad eller Salah Nassan hade id-handlingar som den svenska polisen hade godkänt. Men de kom hit innan de gränskontroller som nu införts.
  • Salah Nassan var lättad när han lyckats ta sig över havet till Grekland. Det var den farligaste sträckan på hela flykten.
  • Salah och Azad Nassan i sitt lilla rum för fyra personer på asylboendet i Kungsgården.
  • Bild från Azaz, strax norr om Aleppo, i september 2012. Det syriska inbördeskriget har dödat över 250 000 människor och tvingat miljoner på flykt.

En dag kom inbördeskriget till bröderna Nassans hemstad i Syrien, med granatregn och flygattacker. De hade inga pass, men företog en dramatisk flykt till Sverige, och Kungsgården. Hade de kommit nu, efter beslutet om gränskontroller, hade en av dem stoppats vid gränsen.

Annons

Ladda ner Arbetarbladets nya app till Iphone eller Android för lokala nyheter direkt i din smarta telefon.

När kriget till slut kom till stadsdelen Ashrafiya i staden Aleppo, Syrien, så hade det länge mullrat på avstånd. Det var då ett och ett halvt år sedan en pojke klottrat ett slagord på sin högstadieskola i Daraa i södra Syrien. Slagordet hade han lärt sig av utländska satellit-tv-kanaler. Det hade skanderats i månader under den arabiska våren, på gatorna i Tunisien, i Egypten, i Jemen och Libyen: "Folket kräver regimens fall". Det slagordet i sprayfärg, och de gripanden som följde, blev den gnista som antände krutdurken Syrien.

Bröderna Saleh och Azad Nassan bodde och jobbade i Ashrafiya, långt därifrån. Saleh arbetade med grafiskt tryck på kläder, Azad var skräddare. Inbördeskriget hade nått staden Aleppo under sommaren, framför allt de östra delarna. Rebellstyrkor kontrollerade vissa områden, och regimens armé besköt de delarna. Men till Ashrafiya kom kriget först i oktober 2012.

Det var den dagen då muslimerna firar högtiden Eid al-adha, och på grund av det hade rebellstyrkorna och regeringsstyrkorna lovat varandra eld upphör. Rebellerna tog sig in i Ashrafiya under förespegling om att de bara ville fira Eid med stadsdelborna. Salah var hemma hos sig. Azad var på sitt jobb. Ingen respekterade det där med eld upphör. Man hörde raketer. Efter tre-fyra timmar var inbördeskriget över dem med full styrka. Regimen flygbombade området. Granater föll som regn.

Salah och Azad lyckades ta sig bort från Aleppo, till staden Afrim där de kommer ifrån. Där stannade de i två år och fem månader. Det rådde inte fullskaligt krig där på samma sätt som i Ashrafiya, men det var oroligt. Många kidnappades, dödades, eller bara försvann.

– För tjugo dagar sedan dog en av våra kompisar, vi vet inte hur, säger Salah.

De hade inget jobb, ingen frihet, ingen familj, ingen framtid, förklarar de. De lånade pengar av familjen och började fly.

Salah var först. Han betalade en människosmugglare för att kunna gå över gränsen till Turkiet. Han bodde hos sin bror - som jobbade i Istanbul - ett tag, innan han fick tag på en ny människosmugglare som kunde ta honom in i Grekland, på en liten gummibåt över det ökända "dödens hav".

– Flykten var en chansning. Vi tänkte: I Syrien kommer vi att dö. På flykt kommer vi kanske att dö, men chanserna att överleva är större.

Salah kom levande till ön Kos i Grekland, där en smugglare till slut, efter 20 dagars väntan, visade in honom i en lastbil. Där fick han gömma sig i lastutrymmet bland en massa kartonger tillsammans med fem andra flyktingar. De såg inte varandra på hela resan. Det enda de åt var lite dadlar, eftersom det har en förstoppande effekt. De kunde inte gå på toaletten. Resan till Sverige tog sju dagar.

Azad följde efter, till en början samma väg. Väntade på gummibåten i Turkiet i 5-6 timmar tills den till slut kom, mitt i natten. Sedan öppet hav i den lilla, oskyddade båten. I Grekland träffade han en smugglare som satte honom i en grupp med 20 andra. De tog sig över Makedonien och Serbien, delvis med tåg, delvis till fots. De sov på bara marken. En annan smugglare tog dem in i Ungern och vidare in i Wien. Och ytterligare en skickade dem på tåg genom Tyskland till Danmark och Sverige, dit han kom två månader efter sin bror. Azad kan inte säga vad han var mest rädd för på resan. Han var rädd hela tiden, både för människor och, under vandringen, för djur.

Salah var mest rädd på havet. Han kan inte simma och han hade hört många historier på människor som dött på vägen över. Både Saleh och Azad försöker visa med händerna hur båten krängde under överfarten.

Båda bröderna hade syriska ID-handlingar när de for, men ingen av dem hade något pass med sig. Bröderna är kurder, en minoritet i landet som traditionellt behandlats illa av den syriska regimen. Många fick inte ens skaffa pass, utan levde som statslösa i sitt eget land fram till 2011, då presidenten Assad gav dem medborgarskap i hopp om deras lojalitet mot rebellgrupperna. Då hade saker och ting just börjat eskalera. Men Salah och Azad hade inte tänkt resa någonstans, förklarar de. Och senare gick det inte. Att söka pass mitt under brinnande inbördeskrig, hos en regering som beskjuter sin egen befolkning med granatregn och klusterbomber, var omöjligt.

Från och med den första måndagen i år kontrolleras alla människor som vill resa till Sverige från Danmark med tåg, buss eller färja. Har man inte en giltig ID-handling (och en syrisk ID-handling räknas inte som giltig enligt gränspolisen, som vi pratat med) så kommer man inte in i landet. Och kommer man inte in i landet kan man inte heller söka asyl. Eftersom Salah kom i en lastbil hade han nog inte påverkats av de nya reglerna, men Azad hade blivit stoppad vid gränsen.

Nu bor de på en varsin våningssäng i ett asylboende i Kungsgården, i ett litet rum för fyra personer .

Varför ville ni komma just till Sverige?

– Vi hade hört mycket gott om Sverige, säger Salah.

– Vi hade hört att det fanns frihet och trygghet. Och vi hade hört många fina saker om människorna i Sverige.

Vad betyder det för er att ni kommit hit?

– Jag kan fortfarande inte fatta att det är sant, säger Salah.

– Vi behöver inte vara rädda längre. Jag drömmer mardrömmar om kriget på nätterna. Sen vaknar jag och känner: Nej. Jag är inte där längre. Jag är i Sverige nu. Åh, vad skönt.

Mer läsning

Annons