Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Chicago stod modell för Stålstaden

/
  • Plansch över Sandvikens jernverk och Sandviken från Stockholmsutställningen 1897. Vid den här tiden fanns det 25 bruk i Gävleborg, Sandviken var det största och enda, förutom Hofors, järnbruket. Samtidigt som Sandvik byggs upp och expanderar under 1800-talets slut, pågår den så kallade bruksdöden i Sverige då många gamla bruk läggs ned.
  • SOCIALT ENGAGEMANG. Sigrid Göransson (1872-1963), dotter till brukspatron Anders Henrik Göransson, här i samspråk med några kvinnor i Sandviken. Sigrid ansvarade för företagets sociala inrättningar, som blev ett föredöme när det gäller välfärdsåtgärder för de anställda.
  • SANDVIKEN VÄXER FRAM. Utsikt över Smedsgatan från 1870-talet. Arbetare behövdes och genom att erbjuda förmånliga villkor för familjer såsom bra löner och bra boende var det möjligt att attrahera den mest kvalificerade arbetskraften. Det beslutades redan i början att alla arbetare skulle egna lägenheter med ett rum och kök och egen ingång. Varje familj hade också en del i en trädgård för att odla grönsaker.Bilden är från konsul Göranssons fotoalbum. Foto: Sandvikens kommunarkiv och Sandviks historiska arkiv.
  • STORA MASKINER. Sandvikens chefer och tjänstemän 1864 framför hjulringvalsverkets stora kugghjul. Sittande: (från vänster) inspektör Alex Öhman, bessemeringenjör Lundvik, konsul Göran Fredrik Göransson, överingenjör Bohman, verkmästare Lundqvist, eleven Göransson, byggmästare Qvist. Stående: (från vänster) kassör Lundstedt, bokhållare Björkman, bokförare Göransson, ingenjör Tägtström, ritare Söderlund, bokhållare Johansson, byggmästare Lundberg och bokhållare Wiberg. De förnämsta maskinerna var den stora ånghammaren (15 ton tung), hjulringsvalsverket och den stora svarven. De köptes i England.(Ur
  • BADHUSET INVÄNDIGT 1904.
  • Denna underbara bild från kanalen visar Forslunds kor och några personer tillhör familjen som bodde vid nuvarande Kanalgränd. Bilden är tagen omkring 1910 från trakten av rondellen invid handelsområdet Mosaiken i Sandviken ut över Bredmossen där Bessemerskolan idag finns. Foto: Sandvikens kommunarkiv och Sandviks historiska arkiv.
  • TORGET. Det gamla torget i Sandviken låg vid Storgatans södra ände omedelbart norr om dåvarande järnvägsövergång och var 1870–1880 samhällets medelpunkt. Det var torghandel den sista fredagen och lördagen i varje månad. Avlöningarna utbetalades sista fredagen i varje månad, och det visste alla handlare. Till Sandviken skulle man med sina varor och ”torget” var fritt för alla.Foto: Sandvikens kommunarkiv och Sandviks historiska arkiv
  • SANDVIKENS URINVÅNARE. Bonden och nämndemannen Olof Olsson med hustrun Anna Svensdotter, båda födda 1822, och en av deras två döttrar. De bodde på Lass- Ollasgarden innan järnverket byggdes. Gården var Sandviken och Olof Olssons familj var de enda människorna som bodde i området 1860.
  • KANALBYGGET. I drygt ett år arbetade 300 man med att gräva kanalen från Jädraån till det nya järnbruket.I mitten av februari år 1862 stakades kanalen. Det var en kall vinter, vilket försvårade arbetet. Allt efter som grävningen utfördes, rann jäsleran fram och fyllde schakten. Då kanalen var färdig, såg den ut som ett nygrävt jättedike med sand och jordvallar på sidorna. Kanalen var 10 400 fot lång, 16 fot djup och 45 fot bred. Stora oförutsedda kostnader uppstod på grund av jäslera på djupet och bergsprängning.
  • JÄDRANS STATION. Namnet Sandviken används för första gången officiellt i en handling från juni 1862 då trafikchefen för Gefle–Dala Jernväg meddelade konsul Göransson att en hållplats med namnet Sandviken skulle öppnas 6 juni 1862.Annars kallades platsen till en början i kyrkliga handlingar för ’’Bruket vid Jädran’’.
  • LASS-OLLASGÅRDEN. En stor del av Sandviks industriområde finns idag på vad som en gång utgjorde Lass–Ollasgårdens mark. Den ursprungliga gården revs 1903 och hade då hunnit vara arbetarebostad, skola och slutligen förmansbostad för Johan Reinhold Tysklind.Foto: Sandvikens kommuns centralarkiv
  • BADHUSET.

Innan järnverket byggdes var Sandviken bara en mosse. Att det nya bruket skulle anläggas vid Storsjön var långt ifrån en självklarhet. Från början var planen att det skulle ligga i Tolvfors.

– Då hade Sandvikens kommun inte funnits i dag, området var egentligen inte alls lämpat för samhälls­bebyggelse, säger Sandvikenkännaren Elvert Eriksson.

Annons

Utan Göran Fredrik Göransson, Sandviks grundare, hade samhället Sandviken inte funnits i dag. Och utan Bessemerblåsningen hade han aldrig byggt järnbruket.

Göransson var grosshandlare i Gävle och aktiv inom varv, sjöfart, järnvägar och andra industrier och ägde även Högbo bruk, där Edskens masugn ingick. Under en affärsresa i England köpte han det svenska patentet av uppfinnaren Henry Bessemer. Med Bessemermetoden framställdes smidbart stål. Göransson insåg att det kunde bli en lönsam affärsidé, speciellt med tanke på att järnvägsbyggandet vid den här tidpunkten slukade enorma mängder stål. Men patentet visade sig vara värdelöst, metoden fungerade inte i stor skala.

– Han spenderade hela sin förmögenhet på projektet och var på väg att ge upp flera gånger, säger Elvert Eriksson som under 50 år noggrant har kartlagt Sandvikens framväxt bland annat genom att intervjua gamla Sandvikenbor.

1858, vid Edskens masugn, blev Göransson först i världen med att få metoden att fungera praktiskt. Den nya tekniken gjorde det möjligt att tillverka stål av högre kvalitet i stora mängder. Det värdelösa patentet hade plötsligt förvandlats till en guldgruva. Men produktionen kunde inte fortsätta i Högbo utan det mest effektiva var att anlägga ett helt nytt järnverk.

– Sandviken var inte alls Göransson förstahandsval. Han ville bygga bruket vid Tolvfors i Gävle, men ägaren sa nej, berättar Elvert Eriksson,

Göransson fick se sig om efter ett nytt område att bygga på. Det fanns flera skäl till att bygga bruket vid viken intill Storsjön, en mil söder om Högbo.

Platsen låg bra till längs Gefle-Dala järnväg och hade nära till gruvor som kunde fylla behovet av malm och skog för kolleveranser. Dessutom kunde man alstra el via vattenkraft genom att gräva en kanal från Jädraån.

– Han kunde frakta malmen på pråmar över Storsjön och som ägare av Högbo bruk ägde han dessutom marken. Han kunde bygga bruket på egen mark.

Området bestod av obebodd mosse. Där fanns tre byggnader: bondgården Lass-Ollas, soldattorpet där familjen Klang bodde och banvaktarstugan, som än i dag finns kvar vid Sandviks gamla huvudkontor.

– Gården köpte Göransson av bonden Olof Olsson och byggnaden användes som skola från 1864.

300 människor strömmade från Gävleborg, Hälsingland, Dalarna, Dalsland och Värmland, enbart för att gräva kanalen till det nya järnbruket. 150 stenhuggare från Dalarna utförde anläggningsarbetet. Det var svårt att snabbt ordna bostäder till så många. Arbetarna fick själva ordna logi, många var tvungna att bo i jordkulor och kojor. Det var kallt och smutsigt, men det rådde inte brist på brännvin och kortspel i vildmarken.

– Nybyggarsamhället Sandviken kallades för Kalifornien. Det var rena vilda västern, som ett Klondike med kåkstäder, berättar Gillis Andersson författare till boken Gästrikland och järnet.

På båda sidor om kanalen låg kojorna i kolonier och de hade olika namn som Dalsland, Loppstan och Lusenhamn. Mellan fem och sex man kunde bo i en koja. Bland arbetarna fanns Dal-Brita och hennes dotter Dal Anna. Dal-Brita drev krog och hjälpte till vid bygget ”Hon sköt sin skottkärra som den starkaste karl”. Hon var också Sandvikens första barnmorska och sjukvårdare. Senare arbetade hon vid järnverket.

De första åren hade företaget stora framgångar och var från början ett internationellt företag med mycket export. Men kostnaderna för experimenten i Edsken och kanalbygget orsakade Göransson ekonomiska bekymmer. Högbo Stål & Jernwerks AB gick i konkurs.

Bruket såldes på auktion 1868 och köptes av ett antal affärsmän från Gävle, däribland riksdagsmannen Per Murén. Företaget startade på nytt under namnet Sandvikens Jernverks AB. Per Murén blev styrelseordförande och Anders Henrik Göransson, son till Göran Fredrik, vd. Men Göran Fredrik Göransson fortsatte att vara en drivande kraft i företaget.

Företaget utvecklade hela tiden nya produkter och var ledande leverantör av många varor med kallvalsat bandstål eller dragen tråd, som delar till grammofoner, korsetter, fickur och stålpennor. Sandvikens Jernverk var bland annat världens största tillverkare av paraplyspröt från 1870-talet och fram till 1950-talet.

För att locka skickliga arbetare till det nya bruket byggdes fina bostäder. Göranssons mål var att varje arbetarfamilj skulle ha en lägenhet på ett rum och kök med egen ingång och en trädgårdstäppa, vilket var ganska ovanligt på den tiden. Bolaget ritade och byggde fyra hushåll i varje hus.

– Förebilden till Sandviken var den amerikanska staden Chicago, som Göran Fredrik Göransson var mycket imponerad av efter sitt besök där år 1838, säger Gillis Andersson.

För att skapa en så trivsam miljö som möjligt, planterades alléer av olika sorters träd för varje gata. Det fanns vattenpumpar vid valda gatuhörn. Speciella byggnader där familjer kunde tvätta sina kläder, baka bröd och brygga egna drycker byggdes en per gata.

– Många som sökte sig till industrin kom från fattiga förhållanden. På bruket fick de det lite bättre. Det var förstås hårt arbete, långa arbetsdagar och smutsigt. Men de var lojala och arbetsgivaren bistod i gengäld med arbete, bostad och sjukvård.

Företaget lät bygga ett landssjukhus, apotek, kyrka, skola och ett badhus. Det ordnades också ett läsrum med en biblioteksdel, syutbildning för flickor och teaterlokaler. Utvecklingen av samhället kostade stora belopp och det fanns år då företaget investerade mer i samhället än i fabriken. Dottern Sigrid Göransson beskrev Anders Henrik Göranssons inställning så här:

”Min far hade den uppfattningen, att det ej endast var rätt och riktigt och billigt utan att det även betalade sig att ordna för de anställda.”

Brukspatronen ansågs vara en arbetarvän men han tålde inte socialister. Arbetarrörelsen kom därför sent till Sandviken. När den socialistiske kämpen August Palm besökte Sandviken 1886 kritiserade han bruksledningen och menade att arbetarna inte ägde inflytande över varken lagstiftning eller politik medan bolagsherrarna lyfte höga vinster. Bruksledningen gick snart till motattack: ”Den som vill göra eller låta i politik, får söka arbete på annan plats.”

Sandviken är i dag en kommun med nästan 37 000 invånare och Sandvik är ett av de äldsta börsnoterade företagen i Sverige som utvecklats från 50 anställda 1862 till över 47 000 anställda över hela världen 2012.

Hur området skulle ha sett utan Göran Fredrik Göranssons Bessemerblåsning 18 juni 1858 får vi aldrig veta.

– Det hade nog bara varit en stor mosse. Men vad som kanske är mer intressant är vad som hade hänt med Gävle om bruket hade byggts i Tolvfors, det hade säkert uppstått fler följdindustrier. Jag tror att Gävle hade varit Sveriges fjärde största stad, säger Elvert Eriksson.

Mer läsning

Annons