Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De flyttade till andra sidan jordklotet

/

Det var tänkt som en resa på ett år. Men Roger och Eva Bengtsson, ursprungligen från Sandviken, startade ett helt nytt liv i Auckland på Nya Zeeland. Än i dag bor de kvar – nu med sönerna Rasmus, Albin och Jesper.

Annons

– Folk tyckte vi var galna när vi bokade resan, säger Eva om äventyret som tog fart 1990.

Någonstans kanske det fanns en plan, åtminstone en dröm.

Nu, 22 år senare, bor Roger och Eva i Auckland på Nya Zeeland, så långt bort från Sverige du kan komma på jordklotet. Vägen har varit lång, den har varit krokig och familjen har till och med flyttat hem till Sverige under en tid. Fast när jag träffar Roger och Eva i villan i stadsdelen Birkenhead är planerna på en flytta hem långt borta.

Roger arbetar som IT-arkitekt och Eva är förskolelärare. Sönerna Rasmus, 16 år, Albin, 14, och Jesper, 11, har alla växt upp i den nyzeeländska miljön samtidigt som Roger och Eva har byggt upp en stark bekantskapskrets. De berättar om den spontana och öppna livsstil som präglar livet på Nya Zeeland.

– Det är ingen stor grej att gå över till en bekant utan att ha planerat det. Här är det väldigt vanligt att det händer. Jag tror att det kan ha att göra med att Nya Zeeland är ett väldigt ungt land, endast 150 år, med en kontinuerlig invandring av olika nationaliteter från

– Det finns alltid en nyfikenhet bland befolkningen att lära känna oss och veta var vi kommer ifrån. Människor rör på sig inom och utanför Nya Zeeland vilket medför att grupper sällan blir tajt sammansvetsade under en längre tid. Givetvis påverkar vädret positivt. Folk är mer utomhus jämfört med i Sverige. På Nya Zeeland går man i ide kanske två–tre månader, fortsätter han.

Är det nån skillnad på jobbet?

– Jobbmentaliteten är nog ganska lika här som i Sverige, det upplever vi nog bägge två. Förskolan jag jobbar på är mer som en öppen förskola i Sverige eftersom mammorna inte jobbar heltid. Jag får mer tid att lära känna dem, säger Eva.

Roger, som arbetat inom it sedan tidigt 90-tal, jobbar på konsultföretaget Optimation sedan några år tillbaka. Han och Eva stormtrivs på jobbet. De minns med glädje den tid då äventyret startade. Roger, 26 år gammal, och Eva, 25, fick slita hårt för att tryggt kunna falla in i en normal vardagsrytm. Roger fick sitt första jobb först efter fyra månader och Eva hoppade mellan korta vikariat. Det tog det fyra månader innan de kunde flytta in i en egen lägenhet – första månaderna bodde de på vandrarhem. För att få ekonomin att gå runt städade de på helgerna. Nu lever de ett helt annat liv. Det mesta av fritiden kretsar kring sönerna och deras fritidsintressen, friidrott, golf, tennis, fotboll och basket i ett fullspäckat schema.

Finns det något typiskt nyzeeländskt ni ägnar fritiden åt?

– Det är nog mest Jesper och Roger som håller på med typiska nyzeeländska aktiviteter. Jesper spelar cricket och han planerar att börja spela rugby. Ibland spelar Roger snooker eller dart men det är mer som en hobby än en seriös sport, säger Eva.

Hade ni i er vildaste fantasi kunnat tänka er att livet skulle ta en sådan här vändning?

– Jag tvivlade aldrig på att Nya Zeeland var ett fantastiskt land, men jag trodde nog inte att vi skulle bli kvar så här länge. Allt kommer efterhand, ju längre vi var kvar desto bättre trivdes vi, säger Roger.

– Från början var planen att bara stanna och jobba i ungefär ett år, berättar Eva.

När bestämde ni er för att stanna längre?

– Det kanske tog ett eller två år. Vi trivdes oerhört bra, det var aldrig frågan om annat, säger Roger. Innan avfärden var reaktionerna från släkt och vänner i Sverige blandade.

– När vi bokade resan tyckte folk att vi var galna. Men vi ville verkligen till Nya Zeeland, säger Eva.

Men ni flyttade hem till Sverige under tre år 2004. Vad fick er att återvända hem?

– Vi kände att det kanske var sista chansen för Rasmus, Albin och Jesper att lära sig det svenska språket rejält. Trots att vi pratar svenska hemma sätter det sig inte riktigt som när man bor i landet.

– Dessutom ville vi att grabbarna skulle få chansen att träffa sin släkt mer än de hade gjort tidigare, förklarar Roger.

Men det dröjde inte länge innan Roger och Eva förstod att de befann sig på fel sida av jordklotet.

– Vi hade ju valt att behålla huset på Nya Zeeland, och det gjorde vi rätt i. Vi kände under tiden i Sverige att vi ville tillbaka. Jag kommer ihåg att jag grät de första dagarna, säger Eva.

Går det att jämföra livet som ni lever här med det som ni levde i Sandviken?

– Det är svårt Sandviken som stad är mycket mindre och vi kände oss rätt instängda när vi kom tillbaka för att bo i ett radhus i Björksätra, säger Roger.

– Det har ju också givetvis att göra med att vi blivit vana med livet vi har här på Nya Zeeland, barnen har växt upp i Auckland och vi trivs med vårt umgänge, fortsätter han.

Apropå vänner och släkt – hur är kontakten när ni lever på så pass långt avstånd från varandra?

– Det är den största nackdelen med att bo här. Det är inte som att bo i Spanien och ta ett flyg hem över helgen. Nya Zeeland ligger så avsides och för oss har det därför inneburit få resor hem till Sverige. Dessutom har det också gjort att få bekanta har besökt oss, säger Roger.

För Eva har det blivit fler resor hem till Sverige än för Roger. Nu har han till exempel inte varit hemma på fyra år men någon riktig hemlängtan känner han inte. Sönerna Rasmus, Albin och Jesper är i princip eniga, ingen av dem känner för tillfället någon längtan till Sverige. Kanske är det inte så konstigt, förutom de tre åren i Sverige har de bott på Nya Zeeland.

– Jag saknar kompisarna från Sverige, men trivs bättre med livet här. Jag vill nog bo kvar på Nya Zeeland när jag blir vuxen, säger mellansonen Albin, 14 år. För Rasmus, den äldste sonen, kan en flytt från Nya Zeeland bli aktuell redan om ett år eftersom han funderar på att plugga utomlands. Och för Roger och Eva kommer det en tid då samtliga barn har flyttat hemifrån.

Kan det då bli fråga om att flytta hem till Sverige?

– Jag tror att vi kommer flytta att hem till Sverige igen, men det blir först på äldre dagar. Jag vill avsluta där (skratt), säger Eva.

Och du Roger?

– Jag tror inte det, om jag får hoppas kommer vi att hamna i Spanien. Men det är fortfarande bara en dröm.

En dröm, den för 22 år sedan, gick i uppfyllelse. Vem vet, kanske kommer Rogers andra dröm också att bli verklighet en dag.

Mer läsning

Annons