Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Det är jobbigt när hon ringer och gråter”

/
  • frun för sjuk. Sven Pettersson får inte bo tillsammans med hustrun Gunvor. Hon är för sjuk för att bo kvar hemma och han anses för frisk för att få följa med till samma äldreboende. ”Så här trodde jag aldrig det skulle sluta för oss”, säger han.

Efter att levt tillsammans i 51 år har makarna Gunvor och Sven Pettersson tvingats till ofrivillig separation.

Hon bor på Ängsbacken. Han anses för frisk för att få följa med.

– Vi hade räknat med att få leva tillsammans livet ut. Det är jobbigt när hon ringer hem på kvällarna och gråter, säger Sven.

Annons

Sandviken tillhör de kommuner som ännu inte infört parboendegaranti. Det vill säga rätten för makar och sambopar att fortsätta leva tillsammans även när den ene får sämre hälsa och tvingas flytta till äldreboende.

Orkar inte trapporna

Gunvor Pettersson, 78, bor på Ängsbacken sedan ett halvår tillbaka efter att ha drabbats av Alzheimers.

Sven, 83, bor ensam kvar i parets radhus på Högbovägen. Eftersom han lider av KOL och är märkt av att ha kommit i kontakt med gifter som arsenik, kreosot och hormoslyr under ett långt yrkesliv inom järnvägen orkar han inte längre gå i trapporna. Han kan därför bara använda en av de tre våningarna i huset.

Hälsan inte tillräckligt skäl

Två gånger har Sven begärt att få komma in på Ängsbacken för att kunna fortsätta leva nära Gunvor. Båda gångerna blev det nej. Enligt biståndshandläggaren utgör hans nedsatta hälsa och oro för hustrun inte tillräckligt starka skäl.

Värst på kvällarna

Läkaren som behandlat Sven Pettersson är av en uppfattning. Han skriver i ett intyg att Svens behov av plats på äldreboende är trängande och i ett annat intyg att det vore humant att bereda honom plats på samma ställe som hustrun.

– Det är värst på kvällarna när Gunvor ringer och är ledsen. Jag saknar närheten till henne. Så här trodde jag aldrig att det skulle sluta för oss.

Vill hälsa på henne

Sven inser att han inte kan flytta in i Gunvors lägenhet på demensavdelningen.

– Men om jag fick ett rum i närheten kunde jag hälsa på henne både förmiddagar och eftermiddagar. Då skulle vi kunna sitta och prata om gamla minnen; om hur det var när hon växte upp i Delsbo och om saker som vi gjort tillsammans med alla gemensamma vänner som vi haft genom åren. Det är sådant som hon trots sjukdomen minns och vill prata om, säger Sven.

Radhuset lockar inte

I början när Gunvor flyttat in på Ängsbacken besökte Sven henne var och varannan dag.

Sedan hans egen hälsa försämrats blir det allt längre tid mellan besöken.

– Jag orkar inte ens gå ut till bilen utan att stanna för att vila och använda inhalatorn.

Radhuset har han ingen större glädje av att bo kvar i.

– Det jag vill är att få vara tillsammans med Gunvor livet ut.

Mer läsning

Annons