Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En mezzosopran går inte på fest

/

Erika Sax kan utan problem överrösta en hel symfoniorkester – utan mikrofon.

Stämbanden är instrumentet och verktyget hon alltid bär med sig och som måste vårdas prickfritt.

– Jag kan inte hälsa på kompisar som har sjuka barn. Om jag blir förkyld inför ett uppdrag och måste ställa in kan jag förlora en månadslön, säger operasångerskan och mezzosopranen från Storvik.

Men inga uppoffringar är för stora för stunderna i strålkastarskenet på operascenen.

– Att gå in i en roll är det riktiga livet för mig, säger Erika Sax.

Annons

Det föll stjärnstoft över kulturskolan i Sandviken på 80- och 90-talen. Malena Ernman, Jennie Eriksson och Clara Bystrand är några av de mest kända operarösterna som kläcktes där.

Erika Andersson i Storvik blev också en av dem. 1983 sjöng hon helst Carola-schlager med sitt hopprep som mikrofon. 20 år senare gick hon ut Operahögskolan som utbildad mezzosopran och fick genast kontrakt med Göteborgsoperan.

– Sandviken satsade mycket på musikskolan och hade väldigt bra orkestrar och bra körer med flitiga körledare, förklarar Erika.

Erika är hemma i Storvik på besök. De flesta av hennes kompisar har flyttat iväg för länge sen, men mamma och pappa Andersson bor kvar i villan på Kung Oscars väg.

Varför blev det opera för dig?

– När jag gick sånglinjen på Birka folkhögskola kom Hans Gertz dit som gästlärare. Jag sjöng naturligt i huvudklang men hade inte rätta tekniken. Jag spelade in tre av hans sånglektioner på band och blev ett övningsfreak. Jag var helt galen, lyssnade på en massa olika inspelningar och ville bara bli bättre.

– När jag senare var på sommarkurs med Hans hörde han att det fanns något i rösten. Jag sa att jag ville bli sångpedagog. ”Du har inte tänkt på det där andra?” frågade han och menade att bli sångerska själv. Det hade jag inte. Men han uppmuntrade mig och erbjöd mig lektioner. När jag fick veta att jag kom in på Operahögskolan var det den lyckligaste stunden i mitt liv! Men jag vågade inte ha några förväntningar, jag var bara så lycklig att få utbildningen.

När såg du opera första gången?

– När jag gick på gymnasiet såg vi ”Così fan tutte” på Folkets hus. Jag tyckte väl inget särskilt då, men jag har heller aldrig tyckt att opera är konstigt. Jag har hittat sångövningar och en aria från Figaros bröllop som jag sjöng när jag var tio men då visste jag nog inte ens att det var en opera.

Varför ska man gå på opera?

– Man får en alldeles särskild känsla av musiken som slår emot en. Sångarna sjunger utan mick och fyller hela salen, det är fantastiskt!

För att bli operasångerska krävs stämband som kan utvecklas till att tåla den enorma ansträngningen. Envishet är helt nödvändigt, att nöta och nöta och aldrig fuska med träningen av rösten eller repetitionerna av en roll. Har man också en teatralisk ådra och nerver av stål lurar succén runt hörnet.

Därtill ska man inte tycka illa vara om att stanna hemma från fester eller släktmiddagar där en nysning riskerar att fara över bordet. En förkylning är fatal.

Men för Erika Sax har det aldrig handlat om uppoffringar. Hon vill alltid vara i bästa möjliga fysiska form och noga förberedd mentalt.

Hur sköter du rösten?

– Jag värmer upp noga och sjunger mycket. Rökförbudet på krogen var toppen, nu kan man gå ut, men jag sitter inte och pratar mig trött kvällen före en föreställning. Blir jag förkyld missar jag kanske en hel månadslön. Nu skulle det vara okej, tills vi börjar repetera nästa föreställning.

– Men resten av kroppen måste också hålla. Jag går på gym och springer. Många tror fortfarande att operasångare måste vara tjocka, men det är inte fettet som klingar, skrattar Erika. Jag förbereder mig noga med musik och text för att ha kontroll på scenen. För mig är det riktiga livet när jag går in i en roll. Adrenalinkicken gör att jag vill tillbaka.

Vad händer om man blir sjuk inför en föreställning?

– Då söker man någon som kan rollen. Jag gjorde själv ett inhopp på Kungliga Operan i Stockholm 2009. 2003 gjorde jag en roll i ”Spader Dam” på ryska och sex år senare ringde de mig i Göteborg och undrade om jag kunde rädda en föreställning i Stockholm samma kväll. X2000-tåget har aldrig gått så snabbt, när jag satt och repeterade. Ett parti av föreställningen som jag inte sjöng 2003 var ny. Det lärde jag in till föreställningen. Och jag klarade det. Det var en sådan enorm kick att stå på den scenen. Och jag tänkte: klarar jag det här, klarar jag allt!

Erika Sax fick jobb direkt efter examen på Operahögskolan 2003. En lyckad ”praktik” i ”Askungen” på Värmlandsoperan året innan gjorde att hon fick gott rykte. Dåvarande chefen på Göteborgsoperan ringde upp och bad henne provsjunga.

Är det svårt att få jobb?

– Karriären handlar mycket om att hålla sig framme och få chansen. Det finns inte lika många mezzosopraner som sopraner. Inte lika många roller heller, men mezzosopranernas roller följer med längre upp i åren. Man kan spela amma, eller en ”byxroll”, då man spelar en man. Med mask och peruk kan man göra mycket om rösten är den rätta. Operasångerskor från Sverige har gott rykte om sig i världen, vi är väl förberedda och jobbar hårt utan divalater.

Har du några drömroller?

– Charlotte i Messenets ”Werther”. ”Carmen” är förstås den allra största rollen för mezzosopraner. Den här säsongen spelas den på tre ställen, men det krockade med mina engagemang på Göteborgsoperan.

Vad sa mamma Barbro och pappa Göran i Storvik om ditt karriärval?

– De har alltid stöttat mig. De är båda konsthantverkare så någon konstnärlig ådra har jag väl ärvt. De har aldrig sagt något negativt, att det är för osäkert eller så. De är mina största fans, jag försöker alltid hinna på biljetter så att de kan se mina föreställningar.

Går du på opera själv?

– Jag går om det är något spännande verk eller för att se och höra en kollega. Jag älskar det! Det är skönt att gå utan att sjunga själv.

Hur har operan förändrats sedan Birgit Nilssons tid?

– Förr stod de bara stilla och sjöng. Nu ingår teaterträning och sångarnas utstrålning har fått större betydelse eftersom det är regissörernas tid nu. En modern regissör är Peter Konwitschny, han har nyligen haft en kontroversiell produktion med action på scenen hela tiden. Man måste ha fokus och tajming på allt som händer, inte bara kunna sjunga. Och på 50–60-talet sjöngs det mesta på svenska. Nu är det mest på originalspråk, med en översättning som löper över scenen för publikens skull.

Måste en operasångerska kunna språken hon sjunger på?

– Nej, man övar in texten ändå. Jag har till exempel övat in en roll på ryska och fast jag inte vet exakt var varje ryskt ord börjar och slutar så blir det rätt med musikens hjälp.

Erika är gift med John Sax. En baryton som raggade upp mezzosopranen på en av Operahögskolans fester. De bor i Stockholm, men är ifrån varandra långa perioder när de har repetitioner och föreställningar på skilda håll.

Hur är det leva i ett operasångaräktenskap?

– Det är en väldig fördel. Det är ett självupptaget yrke och man förstår varandra precis. Konserter har vi gjort många tillsammans men bara spelat i samma föreställning en gång, på Läckö slott. Publiken tycker att det är spännande: ”De har samma namn, är de ihop på riktigt?” viskas det.

Vad har du för förhållande till Malena Ernman?

– Hon är också mezzosopran, men Malena är... Ingen konkurrerar med Malena. Vi har träffats många gånger. Hon lärde mig dricka kaffe på tåget en gång.

Finns det ett bäst-före-datum?

– Jag vill inte tänka på det! Jag vill i alla fall fortsätta utvecklas, som mezzosopran kan man nog fortsätta lite längre, jag har inte peakat än. Till en lyrisk roll för en sopran tar man däremot hellre en 20-åring än en 50-åring. Rollfigurerna för sopraner och tenorer är alltid de vackraste.

Går det att vara operasångerska och förälder?

– Många som får barn försvinner från scenen. Helt okomplicerat är det inte.

Erikas röst börjar bli en aning hes. Har vi pratat för länge?

– Det är lugnt. Jag får hålla tyst på tåget, ler hon.

Mer läsning

Annons