Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett halvår som hemmafru i USA räcker

/

Annons

Min man har precis satt på en tvättmaskin, det är hans första den här veckan. Jag är uppe i fem. När vi flyttade till USA för snart två månader sedan, där min man ska jobba i ett halvår, var jag fast besluten att inte bli någon hemmapiga. Vi har alltid delat lika på sysslorna och jag har alltid sett mig som helt jämställd – både vad gäller försörjningsansvar och markservicen hemmavid.

Det första jag gav vika för var att förlänga min mammaledighet. Jag skulle ha börjat jobba efter ett halvår, nu blir jag hemma ett helt år. Men så är det ju inte varje dag man får möjlighet att prova på ett liv i USA.

Så i slutet på oktober packade jag, min man och vår sex månader gamla son var sin resväska och for iväg över Atlanten. Förutom att ta hand om vår lille krabat på dagarna har jag inte värst mycket för mig. Lyxigt kanske en del skulle tycka, men för den som är avundsjuk kan jag berätta att vardagen i Kennewick, en småstad i nordvästra USA, inte är så mycket annorlunda än hemma i Sandviken.

Förutom att det snarare är regel än undantag att mammorna slutar jobba helt och hållet när de får barn och att det är så gott som fullständigt omöjligt att hitta en pappaledig karl häromkring.

Skumt, tyckte jag, när jag först kom hit. USA borde väl vara ett jämställt land där väl lika många kvinnor som män som pluggar vidare på college? Ändå väljer så många kvinnor att bara ge upp sin karriär när de får barn. Omkring hälften av alla mammor är hemma här, enligt en osäker källa.

Det är som en vän jag lärt känna genom en mamma-barngrupp i kyrkan uttryckte det: Vi är åtminstone smarta mammor. Vad nu det ska va’ bra för – det är ju den intellektuella stimulansen, känslan av att vara samhällsnyttig och stoltheten att kunna hjälpa till att försörja sin familj jag saknar mest.

Låter jag bitter? Det är jag egentligen inte, jag har funnit mig i situationen, sitter och handarbetar med mina mammavänner på kyrkomötena, spelar tennis en gång i veckan med andra hemmamammor och busar runt och myser med sonen som nu har hunnit bli åtta månader.

Dessutom har jag nästan slutat räkna hur många fler tvättmaskiner jag kört och jag har slutat diska det jag behöver för hand i väntan på att min man ska komma hem från jobbet och plocka ur diskmaskinen. Jag säger som Evelyn Blomgren som jag intervjuat i texten här intill – något ska man ju ha att göra på dagarna.

Men ett halvår som hemmafru får räcka för mig, sedan ska jag jobba! Och du kan ju bara tänka dig hur länge jag slipper gå till tvättstugan när vi kommer hem.

Mer läsning

Annons