Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran har återvänt till Gästrikland och Liljan

/
  • Författaren Göran Norström flyttade hem till västra Gästrikland och ungdomskärleken från Västervik, Liljan, och bor sedan nu i bruksparken i Gästrike-Hammarby.
  • Göran Norström
  • Göran Norström
  • När Liljan Ricklund var 16 och Göran Norström 26 åkte de samma buss på morgnarna. ”Vi var grannar i Järbo och jag skulle till skolan inne i Sandviken och Göran skulle till jobbet på Sandvik”, berättar Liljan. Efter varsina liv på var sitt håll är de idag sambos i västra Gästrikland.
  • Författaren Göran Norström flyttade hem till västra Gästrikland och ungdomskärleken från Västervik, Liljan, och bor sedan nu i bruksparken i Gästrike-Hammarby.
  • Författaren Göran Norström flyttade hem till västra Gästrikland och ungdomskärleken från Västervik, Liljan, och bor sedan nu i bruksparken i Gästrike-Hammarby.
  • Göran Norström
  • Göran Norström
  • Göran Norström
  • När Liljan Ricklund var 16 och Göran Norström 26 åkte de samma buss på morgnarna. ”Vi var grannar i Järbo och jag skulle till skolan inne i Sandviken och Göran skulle till jobbet på Sandvik”, berättar Liljan. Efter varsina liv på var sitt håll är de idag sambos  i västra Gästrikland.
  • Göran Norström
  • När Liljan Ricklund var 16 och Göran Norström 26 åkte de samma buss på morgnarna. ”Vi var grannar i Järbo och jag skulle till skolan inne i Sandviken och Göran skulle till jobbet på Sandvik”, berättar Liljan. Efter varsina liv på var sitt håll är de idag sambos  i västra Gästrikland.
  • Göran Norström

Det doftar Greve Hamilton, men det är en helt vanlig cigarett Göran Norström röker. Vi sitter på balkongen med utsikt över herrgården och bruksparken i Gästrike-Hamarby.

Annons

Hit flyttade Göran och hans Liljan för ett par tre år sedan, för att komma hem.
Sommaren står högt på himlen, och bortom skuggan från huset hänger soldiset över parkens askar och ån.
– Är du nykterist?, frågar Göran.
– Nej, men bilist, svarar jag.
– Vi tänkte ta ett glas vin till räksmörgåsen Liljan gjort.

Göran är sig precis lik, bara lite längre verkar det som, och 82. Han tuktar fortfarande ögonbrynen ”fast nu för tiden är det Liljan som klipper dom”. Och han ler lika brett och fulltaligt vitt som på 1980-talet, när jag hälsade på i Västervik.
– Säger du det, men jag har ingen lösgom!

Göran flyttade till Västervik för kärleken Marres skull. Liksom han flyttade till Dalarna och Liljan för kärleks skull.
Efter att Marre hade dött i cancer fick Göran och Liljan kontakt igen.
– Hon kom dit för att se en av mina utställningar. Jag slutade skriva i Västervik, men målade desto mer.

Göran lyfter kikaren han bär om halsen till ögonen och riktar den mot rösterna från herrgården.
– Jag har blivit blind på höger öga, och ser dåligt med det andra, och då är kikaren bra att ha.
Så nu målar han inte heller.
– Men jag spelar piano. Ibland.

Och inte heller skriver han. Göran som skrivit 23 böcker, alla skönlitterära varav tio är ungdomsböcker, 24 radio- och scenpjäser, och en handfull spelfilmer för televisionen.
– Du var ju med i en, Resan med Gun Wållgren och Olof Widgren, säger Göran och skrattar åt att jag inte kunde lära mig replikerna. Utan pratade på som jag skulle gjort om jag varit sköterskan jag spelade.

– Hur kände ni varandra från början då, du och Liljan?, frågar jag och Göran vänder sig mot Liljan.
– Jag var 16 och Göran 26 och vi åkte samma buss på morgnarna. Vi bodde i Järbo och jag skulle till skolan inne i Sandviken och Göran skulle till jobbet på Sandvik.
– På ”manuffen”, förtydligar Göran.

Göran administrerade fakturor och andra papper på manufakturförsäljningen, var gift och hade två barn.
– Ja, vad ska man säga om det? Liljan var en begåvad flicka, sensibel och vacker, och vi hade mycket att prata om. Hennes farbror var Folke Ricklund, konstnär i Kungsberget, och hon kunde mycket om konst. Ibland höll vi handen också, på bussen. Det var tack vare Liljan jag klarade dagarna på Sandvik.

Så blev Göran kompis med författarna Per Gunnar Evander, Per Agne Erkelius, Stig Sjödin och Kerstin Ekman. Musikern och möbelhandlaren Bosse Tigrén. Tallbos Sigge Lindwall. Och journalisten Bengt Lundblad.
– Bosse och jag har haft mycket fint ihop, och har det fortfarande. Vi fick spela tillsammans i direktsändning för Danmarks radio i Köpenhamn en gång. Det var fint.

Det var Bengt Lundblad som erbjöd Göran jobb på Sandvikenredaktionen. Fast han kommer inte ihåg hur det kom sig att han började skriva. Sen blev han lokalredaktör i Storvik.
– När redaktionen i Storvik las ner fick jag jobb på GD i Gävle. Där blev jag chef för kulturredaktionen.

Det var väl i den vevan jag själv började som volontär på GD, och fick Göran som handledare. Göran som var en mästare på porträtt och socialrealism, och skrev såna laddade inifråntexter från Brynäs kvartar och tillhåll att kommunen tog åt sig.

Under GD-åren drabbade många beundrande kvinnor Göran. En körde 150 kilometer i timmen genom Karlholm bara för att hinna hälsa på Göran på redaktionen, och togs av polisen.
– Det minns jag inte, säger Göran, och jag frågar hur det kändes att träffa Liljan igen; efter ett helt ”mellanliv”.
Liljan svarar först.
– När man är så nära en annan person, som vi är varandra, måste man bara leva ihop. Vi var båda ensamstående, och det var tvunget att bli vi.
– Jag håller med henne jag, säger Göran och fortsätter:
– Liljans och min relation låg på ett annat plan redan på Järbo-tiden. Hon är den första kvinna jag verkligen kunnat tala med, och hos Liljan finner jag fin tröst i min ängslan.

Görans ängslan började i mormor och morfars hus i Älvkarleby, när han var åtta, nio år.
– Pappa satt i gungstolen och mamma gick ut och jag följde efter. Hon gick ner mot myren och när jag förstod att hon skulle dränka sig kräktes jag. Det räddade mamma.

Också författandet, måleriet och musiken har varit till tröst i Görans ångest och ängslan. Men västra Gästrikland då, som du alltid längtat till, skingras inte tankarna av att vara här igen?
– Inte längre jag var så djävla dum att jag längtade efter något som inte längre finns!
– Vad längtar du efter nu då?
– Att slippa ängslan och ångest.

Mer läsning

Annons