Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hemligheten kan avslöjas

/
  • Herrgården. I början av 2000-talet hade  Tetha sitt hem  i den idylliska orten, Gästrike-Hammarby.

Annons

Julen 2003 flyttade jag till Gästrike-Hammarby. Jag kände inte en kotte och hade bara varit där tre gånger tidigare. Två gånger för att titta på lägenheten högst upp i herrgården, och 1982 då sulfitfabriken lades ned.

Mitt starkaste minne därifrån är sulfitfabrikens sista bal och sista arbetsskiftet. Lasse Halvarssons bild på balen med ett svart kors, och männen med böjda huvuden runtom, samlade i ett sista farväl, har säkerligen etsat sig fast i mångas minnen.

Sommaren innan jag flyttade tillbaka till Gävle, 2005, och jag var på väg hem från Storvik såg jag ett välbekant lite fjusigt huvud med John Bauer-öron i bilen framför.

Det måste vara Göran, tänkte jag, körde i kapp, lade mig jämsides och tutade. Och mycket riktigt var det Göran som tittade fram från passagerarplatsen.

Vi hälsade och sen följde de med hem. Sen vi klivit ur bilarna på p-platsen i parken i Gästrike-Hammarby tog Göran till orda. Bor du här? Det här är Liljan, min ungdomskärlek! Har du kontakt med GD då? Jaha, Arbetarbladet, säger du.

De följde med upp, två stadiga våningar, till min lägenhet.

I dag bor Liljan och Göran i ett trevånings gult trähus mitt emot, på Mosebackevägen. Hade jag bott kvar hade vi kunnat vinka till varandra – till och med ropa – från våra respektive balkonger. Göran och jag som delat rum på GD en gång i världen. Vi hade en lek då förresten; att slå ihop händerna när vi satte punkt för en artikel. Så åkte vi tillsammans till GD i Görans gamla folka Gullan, eftersom vi var grannar.

Och nu möttes vi igen.

Göran hade bott i Västervik länge då, men hade längtat hem och sökte nu någonstans att bo i västra Gästrikland. Här bodde både Göran och Liljan som unga. För tillfället bodde de i Sundborn.

Nu är 2010 och vi sitter på Görans och Lilians balkong.

Det känns högtidigt att intervjua Göran. Inte för att han var en av GD:s modernaste journalister, författare och kompis med Kerstin Ekman och Per Gunnar Evander, musiker och målare. Utan för att vi, sedan jag var runt 22 och Göran runt 40, delade en hemlighet.

Det var nämligen så att jag frilansade på GD och när jag skulle skriva min allra första nyhetstext, skrev Göran den åt mig. Åk med fotografen, låtsas inte om något, men kolla att min text stämmer med verkligheten. Två veckor senare blev jag inkallad till redaktionschefen. Nu har de kommit på att jag inte skrivit texten, tänkte jag. Men erbjöds en volontärplats.

Nån gång på 1980-talet, när STV skulle ha kärlekstema ombads Göran skriva ett kort drama i cirkusmiljö. Göran blev tom i huvudet, och jag fick chansen att göra honom en gentjänst.

Jag var au pair i England, i en familj som ofta gick på cirkus eftersom mannen gillade att frun luktade elefant när de kom hem. Det kan du skriva om.

Göran skrev och Tor Isedal fick spela cirkusdirektören. Och mitt i sin manege, iklädd röd kavaj med guldknappar och med läderpiska i handen, berättade han. Myndigt bredbent i sina svarta läderstövlar, och känslosamt sparsmakat, invigde han tv-tittarna i hustruns väldoft och hur den påverkade honom.

Och nu är 2010 och vi sitter på en balkong i Gästrike-Hammarby där allt inte började, och inte heller kommer att sluta. Tetha Åhs

Mer läsning

Annons