Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inge serverar sitt sista julbord

/
  • VEMODIGT. Med ett stort vemod börjar nu Inge Lindgren, Gysinge Wärdshus, att servera sitt sista julbord. Efter 34 år är han på väg att lämna över värdshuset till yngre krafter. Hans förhoppning är att ett ungt par, fyllda med energi, it-kunskaper och alla nymodigheter, vill ta över efter honom, och att de kanske har lust att ha honom som rådgivare på axeln. Makarna Torgny och Ingrid Illerby från Solna kommer att sakna Inge.
  • KNEP. Hemligheten bakom bra julbord är de små knepen. Som att bara värma upp skinkan till  62 grader, och sedan kyla ned den, för att få saftiga skivor som inte faller sönder.
  • RÅVAROR. Inge Lindgren pratar om råvaror som om det var kära kolleger. ”Lutfisken, hel och fin, ingen skit”, säger han och höjer tummen mot taket, som om han känner efter varthän det blåser. ”Toppen!”
  • VEMODIGT. Med ett stort vemod börjar nu Inge Lindgren, Gysinge Wärdshus, att servera sitt sista julbord. Efter 34 år är han på väg att lämna över värdshuset till yngre krafter. Hans förhoppning är att ett ungt par, fyllda med energi, it-kunskaper och alla nymodigheter, vill ta över efter honom, och att de kanske har lust att ha honom som rådgivare på axeln. Makarna Torgny och Ingrid Illerby från Solna kommer att sakna Inge.

Sista julbordet med gänget.
Efter 34 år på Gysinge Wärdshus bullar nu Inge Lindgren upp med sitt sista julbord.
Om det nu är hans sista?

Annons

Inge Lindgrens sista julbord är ett känsligt ämne.

Makarna Torgny och Ingrid Illerby från Solna är regelbundna gäster på Gysinge Wärdshus, och när de tillsammans med Inge står framför julbordet, beundrandes alla sillar, korvar, skinkor och, naturligtvis, det griljerade grishuvudet, råkar jag släppa en bomb.

Alla tre rycker till.

– Är det sant?

Först vill Inge inte riktigt medge att han börjar se bordskanten på sitt 34 år långa julbord, men till slut klämmer han fram att, jo, det här blir troligtvis mitt sista julbord.

– Du ser ju så ung ut! utbrister Ingrid Illerby.

När vi senare går undan lite från julbordsgästerna, medger han att det finns en sorgsen tyngd i känslorna för att han är på väg att lämna över livsverket till en ny generation, samtidigt som han inser att stressen inte är bra för hälsan och att det bästa kanske vore att lämna över värdskapet till ungdomen.

Men det är inte utan glans i ögonen som han säger:

– Det känns mycket vemodigt.

Än så länge finns det många julbord kvar att göra – hela vägen fram till jul – och när vi kommer till värdshuset har Inge redan varit igång sedan tidig morgon, och omgående sätter han en sked i handen på mig, ”här, smaka”, och sedan fortsätter han att fara runt bland grytor och kylar för att visa upp alla läckerheter som vankas.

Köket i Gysinge Wärdshus luktar såsom jag föreställer mig juldoften i ”Madicken”.

En dörr far upp, han visar:

– Lutfisken, hel och fin, ingen skit, säger han och höjer tummen mot taket, som om han känner efter varthän det blåser. Toppen!

De små detaljerna som Inge droppar under vår färd genom köket, visar hemligheten som skiljer bra julbord från de dåliga, de där små knepen som snappats upp under de 34 åren och som gör skillnaden. Som att bara värma upp skinkan till 62 grader, och sedan kyla ned den, för att få saftiga skivor som inte faller sönder.

Årets första julbord är en dag med mycket huvudkli och hjärncellsmotion, , innan bitarna faller på plats igen.

– Lite klurig är jag första dagen, det spelar ingen roll hur många gånger jag har gjort det, berättar han för paret Illerby.

Med så många år i yrket borde alla recept vara perfekta, alla innovationer avbockade, idéerna om nya smaksensationer slumrande ... eller?

Inge tar fram en julig apelsinpanakotta med kryddnejlika, som han inte klurat fram förrän nu, vid 65 års ålder. Han berättar att han aldrig stoppar tankemalandet, att det ständigt pågår ett idéarbete någonstans i hjärnan, allrahelst när han ligger i sängen och ska sova.

– De bästa idéerna kommer på natten, jag vet inte varför det är så.

Att höra Inge Lindgren prata om mat är en fröjd.

Jag frågar vad det är som han älskar med maten, och han håller en fin liten monolog om råvaror, hur han på bästa sätt ska förvalta råvarornas smak, och när han pratar om råvarorna är det nästan som att han talar om arbetskamrater – än om kolleger som han sedan inte drar sig för att äta upp.

Kocken är en kemist, menar han, och de delar de vita rockarna (Inges egen är stänkfläckad från hans kraftfulla rörande). Matlagningen blir en experimentering, som när han karamelliserade brysselkål i farinsocker.

– Karamelliseringen lyfte det lilla brysselkålet. Jag vet inte var vi hade hamnat till slut. Jag vågade inte fortsätta.

Han har många fina minnen, inte minst från sina resor till allt från Mauritius till Island, men det som han i slutändan håller närmast är gästmötena, inte något specifikt, utan massan av dem, alla de stamgäster som år efter år återvänder till hans bord.

– Ett gammalt krögarhjärta fäller en tår när stamgäster kör hit långväga i dödshalka för att äta vårt julbord.

Maten försvinner snabbt bort på faten, matsalen fylls av ett sorl. Genom fönstren syns den snötyngda bruksmiljön, den ultimata julbordsutsikten. Många av gästerna kommer att sakna Inge, när de återvänder nästa år.

Om han inte är där ändå.

Hans förhoppning är att ett ungt par, fyllda med energi, it-kunskaper och alla nymodigheter, vill ta över efter honom, och att de kanske har lust att ha honom som rådgivare på axeln.

Det finns sämre saker att ärva än 34 års materfarenhet och en lokal legend i branschen.

Mer läsning

Annons